... fast med min förmåga att utmana ödet är det väl bäst att lägga till några hållna tummar och tår... Yoker flyttade hemifrån i söndags. Igen. Och den här gången verkar alla pusselbitar ha hamnat rätt. Han har hittat sin plats i en ny flock och en gigantisk sten har lossnat från mitt hjärta. Busan trivs så bra med sin nya ägare att jag skrev över ägarskapet. Så nu tror jag faktiskt att jag är hundlös "på riktigt".

Tiden den senaste veckan har annars varit full av flyttbestyr. Snart ser den nya lägenheten faktiskt riktigt bebodd ut. Och fin är den!

Idag blev jag intervjuad. Cancerfondens tidning "Leva livet", på temat "att göra karriär när man har cancer". Det är verkligen nyttigt med den här sortens intervjuer. Man tvingas tänka efter riktigt ordentligt. Och känna efter ordentligt . Hur det faktiskt kändes och hur det känns nu.

Helt oväntat meddelade Birgitta (som skriver reportaget) att en fotograf var på väg. Det var bara att gilla läget och låta mig fotas. Lite svårt var det att avgöra om fotografen var nöjd eller bara snäll... det kändes rätt bra i alla fall och det ska bli väldigt spännande att se slutresultatet!

Om jag inte hade så ont just nu, skulle faktiskt det mesta vara som bäst. Men jag har både muskel- och ledvärk. Jag hoppas att det mest är träningsvärk och lite överansträngning efter allt flyttande! Då kommer det i alla fall att ge med sig. Men just nu värker det både här och där, och det riktigt ordentligt. Nu har jag inte tränat på tio dagar eftersom det varit så rörigt med hundar, flytt, jobb och allt. Kanske har musklerna försvagats så pass att jag faktiskt får räkna med att ha värk? Hoppas kan jag ju alltid, för i så fall är det ju bara att börja träna igen!