Alla inlägg under oktober 2010

Av Ingela - 31 oktober 2010 21:35

Helgen har gått åt till att förbereda Japanresan, och framför allt dom tio dagar som jag inte kommer att vara på hemmaplan. Tack och lov för dator och mobiltelefon! Med hjälp av dom hinner jag nog fixa en hel del på plats också. Fast just nu har jag bestämt mig för att det blir som det blir med det. Nu tänker jag njuta av nuet och försöka få ut så mycket som det bara går av en resa som jag sett fram emot på så många olika sätt. Framför allt har ju resan varit ett mål och en sorts symbol för min kamp för att överleva och bara det är väl ett skäl gott som något att ta vara på nuet.


Jag har också hunnit fundera en hel del över besöket hos plastikkirurgen och min ovilja att få ett implantat. Hur jag än vrider och vänder på det, kommer jag till samma slutsats. Jag vill inte ha ett främmande föremål i min kropp. Jag har helt enkelt haft ett för mycket, dvs Hemske Harald. Helt förnuftsmässigt förstår jag ju att man inte kan jämföra en aggressiv tumör med en silikonklump men känslomässigt spelar det ingen roll. Jag vill inte ha fler främmande föremål. Punkt. Och just i den här frågan har jag ju faktiskt möjlighet att hålla i kontrollspaken.


Glömde förresten att rapportera det mest positiva inslaget från kirurgbesöket; min operation blir redan den 28 november. En söndag! Har man väl kommit in i privatvårdens värld, med hjälp av vårdgarantin, sparas uppenbarligen inga medel för att erbjuda det som en gång lovats. Jag kan inte låta bli att fundera över varför inte landstinget kan leverera detta i egen regi? Eller kan och kan... Om bara den politiska viljan fanns...


Apropå politisk vilja, skulle väl i den bästa av världar all cancerforskning finansieras via skattsedeln. Nu är det inte så. Långt ifrån så. Därför är jag oerhört tacksam och stolt över alla bidrag som hittills kommit till min insamling:


http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4432


Målet på 5000 kronor uppnåddes redan i förra veckan, så nu har jag höjt ribban. Än en gång, tack på förhand!


ANNONS
Av Ingela - 29 oktober 2010 18:56

Igår fick jag förmånen att träffa min kirurg. Inte helt överraskande ville han trycka in ett implantat. Som vanligt utbröt en diskussion med diverse argument fram och tillbaka. Hans argument var rent estetiska och handlade mest om att mitt andra bröst skulle behöva lyftas och förminskas mycket mer än vad han hade tänkt. Och jag undrar fortfarande i mitt stilla sinne var nackdelen är? Vem som helst kan väl ändå begripa att vad som helst är bättre än nuläget? Och om man nu har ett rätt rejält hängande tantbröst plus ett minus, dvs inget alls, låter väl två små bröst som rena tio poäng. Eller är det jag som har missförstått saker och ting?


Ikväll har jag sett delar av cancergalan på tv3play. Jag visste att Ragnhild skulle finnas med i ett inslag (så bra, vännen!) och att ett antal vänner skulle finnas i publiken. Däremot var jag inte alls beredd på inslaget om Anna http://annajansson73.blogspot.com/ . Så sorgligt och så fint. Tack snälla Henrik för att du delade med dig ännu en gång!


En annan av mina ET-systrar, Linda, var på cancergalan. Hon är också med i en omröstning om årets mama: http://www.mama.nu/artiklar/2010/rosta-fram-arets-hjaltemama-2010/index.xml Självklart går min röst till henne. Och förhoppningsvis alla era också!


Nu är det ju som sagt inte alla som drabbas av just bröstcancer. Och inte heller är alla drabbade kvinnor. Konstigt nog är det ont om bloggande cancerkillar. Men dom finns. Dom flesta av er känner nog George från Himlen kan vänta:

http://georgeschottl.wordpress.com/


Genom hans blogg har jag hittat Hans: http://hansmbg.blogspot.com/

och Johan:  http://ratty.blogg.se/


Tre killar som erbjuder oss unika, fantastiska och fängslande inblick i deras liv. Om än ibland väldigt sorgliga. Läs hos dom, så förstår ni utom allt tvivel varför det är så viktigt att skänka medel till all cancerforskning!

ANNONS
Av Ingela - 25 oktober 2010 17:33

Först hände ingenting, sen ingenting och sen kom det en himla massa på en gång.


Jag höll mig ända till eftermiddagen idag. Då hade jag fått en skriftlig bekräftelse i brevlådan, som sa att journalerna skulle översändas till Akademikliniken. Jag chansade och ringde det telefonnummer som stod i brevet och mina journaler hade kommit fram. På torsdag ska jag dit och träffa kirurgen och den 1 december har jag operationstid! Yippeee!!! Lite försenad 50-årspresent eller lite för tidig julklapp. Det är bara att välja :)


Jag fick också nästa återbesök hos onkologen bokat genom ytterligare ett telefonsamtal. Det blir den 24 november, så då avgörs det hela. Skulle provet visa konstigheter eller några underliga knölar ha dykt upp, så får givetvis operationen avblåsas. Men förhoppningsvis (ta i trä, ta i trä, ta i trä) får jag onkens välsignelse att gå vidare. Oj oj, spännande det här. Och lite läskigt. Det är ju ändå en rätt stor operation vi pratar om.


Med dom här beskeden är det nog bara att inse att jag ska åka till Japan. Alla tider jag gått och väntat på har ju hamnat antingen före eller efter min resa. Det är ju faktiskt det jag har sagt ända sen jag fick min diagnos. Att jag ska bli så frisk att jag kan åka dit på UNI-kongressen och fira min födelsedag. Och nu finns inget läkarbesök inplanerat mellan ikväll och avresan den 3 november, så då var det väl meningen då. Nu åker jag ju i och för sig hem på själva födelsedagen, vilket innebär att jag får en väldigt lång 50-årsdag :)

Av Ingela - 22 oktober 2010 18:04

Tror jag i alla fall. Jag är åtminstone formellt beviljad att få utnyttja min vårdgaranti. Det innebär att jag är överflyttad till Akademiklinikens kö. Om jag förstått saken rätt är det den kliniken som finns med i en av alla dessa dokuserier, dvs Plastikkirurgerna. Jag hade nog föredragit att få min operation på KS, där alla har nån form av medicinskt skäl men ändamålet får helga medlen. Den här gången. Jag har faktiskt ingen lust att stå i kö i flera månader till för att hävda nån sorts princip. Faktiskt inte.


Akademikliniken ska kontakta mig om vidare detaljer, enligt det mobilsvarsmeddelande jag fick från Vårdgaranti Karolinska. Tror ni jag tänker vänta på det? Jag hänger nog i luren från och med måndag morgon och fram till dess att jag har fått ett besöksdatum. Då får jag ju en sportslig chans att förhålla mig till den planerade Japanresan.


Alldeles nyss tittade jag in på min insamlingssida på Cancerfonden. Det har redan kommit in 1200 riksdaler! Oj! Tack!!! Om nån undrar varför jag väljer Cancerfonden och inte min egen patientorganisations (Bröstcancerföreningen/BRO) variant, så är valet ganska enkelt för mig. Rent krasst tillhör jag dom priviligierade i cancervärlden. Kanske inte i form av överlevnadsodds men just för att jag har en sjukdom som det faktiskt finns mängder av forskning på. Titta bara på det nationella vårdprogrammet för bröstcancer. Där kan man verkligen hitta hur mycket information som helst och nästan allt har det bedrivits någon form av studie på. Nästan lika "bra" ser det ut för dom som drabbats av prostatacancer. Men sen då?


Jag har haft förmånen under dom här dryga 2 1/2 åren att få lära känna så många fantastiska människor med helt andra cancerdiagnoser. Ovanliga cancerformer, där forskningen är ytterst begränsad. Patientorganisationer som kämpar för att hålla näsan över vattenytan eftersom dödligheten är så hög i deras diagnos att få orkar engagera sig. Underbara, unika människor som i många fall inte ens finns med oss längre. Kanske hade deras liv inte gått att rädda. Eller så hade det det, just med hjälp av forskning. Skulle jag kunna se dom som fortfarande finns bland oss överlevande i ögonen och säga att dom väl får klara sig själv, bara mina bröstcancersystrar får behålla livet? Nej, det skulle jag aldrig kunna! Så därför väljer jag att ha min insamling just på Cancerfonden. För alla drabbade! Och kanske framför allt för er som kanske kan slippa bli drabbade.


För övrigt kom sängen till slut. I onsdags kväll. Den var precis så skön som jag hoppades att den skulle vara. Inte för att jag har fått tillbaka nattsömnen. Dit är det långt kvar men dom två nätterna hittills ger gott hopp. Och jag har i två nätter och morgnar sluppit vakna med en enveten värk. Gissa om det var värt priset. Ha en underbar helg, kära bloggläsare!


Av Ingela - 20 oktober 2010 18:16

Jag startade en alldeles egen insamling på Cancerfonden igår. Min femtioårsdag närmar sig ju med stormsteg och det måste man ju fira på något sätt. När jag blev sjuk bestämde jag mig för att jag ska fira mina 50! Och dessutom göra det i Japan! Nu börjar jag så smått få mina tvivel om det kloka just med Japan men 50 tänker jag under alla omständigheter bli. Så det så! Jag ska alltså på en internationell kongress i Nagasaki. Klart som sjutton åker jag dit om det nu inte dimper ner en kallelse till plastikkirurgen. För då är den allra högsta prioritet.


I alla fall så ordnar vi en enklare uppvaktning på jobbet med anledning av födelsedagen och då har jag markerat att jag varken vill ha presenter eller blommor. Hellre ett bidrag till min insamling. Som jag då fick lov att starta upp för att kunna börja skicka ut inbjudningar. När jag hade fått till själva insamlingen såg jag att man kunde lägga ut en länk på Facebook. Jag tänkte att det var värt att testa om det fungerade. Och det gjorde det. Jag hade egentligen tänkt att ta bort den för att lägga ut den närmare födelsedagen men innan jag knappt hann blinka fanns det 150 kronor där! I morse 150 till och sen kom det ytterligare 200. Jag tror minsann länken får ligga där den ligger. En extra lysande stjärna till tack för bidragen. Både dom som kommit hittills och dom kommande! :)


http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4432


Om någon mot all förmodan undrar, så lyser nya sängen fortfarande med sin frånvaro. Ikväll ska den komma men f-n trot efter gårdagens samtal med vem det nu var på möbelaffären... Eller vad sägs om "Hej, jag fick ett meddelande på mitt mobilsvar om att min säng har kommit nu" "Jaha, och vad tycker du vi ska göra åt det då?" Ridå. Efter 1 1/2 veckas allt mer ljudliga (och fysiska) ansträngningar för att ta mig upp och ner från den tillfälliga madrassovplatsen, kan jag bara hålla en och annan tumme. Kommer inte sängen nu, blir det bäddsoffan.

Av Ingela - 15 oktober 2010 17:24

Efter att jag ringde till Karolinskas vårdgaranti förra tisdagen, har det hänt en hel del. Det borde jag ha vetat genom att just Vårdgaranti Karolinska hade återkopplat til mig. Den vägen har jag dock inte fått nån som helst information utan anledningen till att jag vet att det rör sig är helt genom personliga kontakter. Det jag nu vet är att det har börjat minska rejält i köerna genom att landstinget nu kan anlita ett privat alternativ.


Detta har jag vetat i några dagar men den här veckan har jag haft lite för mycket och inte hunnit ringa. Idag blev vi klara lite tidigare än beräknat med dagens möten och när jag då försökte ringa till Vårdgarantin, visade det sig att den automatiska svarstjänsten tyckte att mitt mobilnummer hade ringt tillräckligt. Den frågade om jag ville skippa min köplats eller stå kvar. För att bli uppringd alltså. Något förvirrad knappade jag in att jag ville stå kvar i kön. Tror ni det gav nåt resultat?


Efter ett par timmar samlade jag ihop styrkorna och gjorde ett nytt försök. Jag ringde upp samma telefonsvarare och angav mitt direktnummer istället. Då fick jag direkt det glada beskedet att jag minsann skulle bli uppringd strax före tolv. Det blev jag också. Den jag pratade med verkade inte alls känna igen vem jag var och vad jag ville, trots att det var samma person som förra tisdagen. Till slut hittade hon en anteckning om mig och konstaterade mycket riktigt att det var tio dagar sen jag ringde och att hon hade lovat mig att kontakta koordinatorn och sen återkomma. Så nu tyckte hon helt plötsligt att det var väl bäst att hon gjorde det då.


Och då gick det helt plötsligt snabbt att få nån sorts besked. Hon ringde upp efter mindre än en halvtimme och utlovade nån sorts besked i brevlådan inom kort. Nån förklaring eller ursäkt för tio dagars väntan erbjöds inte. Varför är jag inte förvånad...


Nu återstår att invänta en kallelse som troligen kommer med brevbäraren. I så fall innebär det nog att min operation blir på KS som det ursprungligen var tänkt. Det är i så fall helt okej för min del. Bara den blir av!

Av Ingela - 11 oktober 2010 18:31

I lördags var jag och hälsade på mina älskade pälsklingar. Dom blev helt överlyckliga över att se mig och ställde mer än gärna upp på kramar och pussar. Men dom var också väldigt noga med att hålla koll på sina nya ägare. Och när det var dags att åka hem, sprang dom utan ett uns av tvekan och satte sig i sin nya bil. Det var precis vad jag behövde. Att få se att dom mår bra och att dom mentalt har flyttat hemifrån, även om jag kände mig lite ensam när jag kom hem.


Just nu är strategin att fylla tomrummet efter hundarna med inredning av nya lägenheten. Allt för att det inte bara ska bli jobb, jobb och jobb. Förra helgen beställde jag en ny säng och om allt går enligt planerna ska den levereras under denna veckan. Den alltid lika naiva optimisten, dvs jag, bestämde mig för att det säkert blir så. Igår plockade jag isär den gamla sängen och körde iväg med den till tippen. Jag är fortfarande helt fascinerad över att alla delarna gick in i min lilla bil. Nu sover jag på en madrass på golvet. Inte riktigt den ultimata lösningen för en fulgulpillerstel tant men några dagar går det väl att hanka sig fram. I värsta fall får jag väl sova i bäddsoffan. Resten av dagen igår gick åt till intensiv heminredningsshopping på stan. Dyrt men effektivt som tankeskingrare.


Än har jag inte hört något om operationskön. Jag får nog slå en signal i morgon, så dom inte glömmer bort mig...

Av Ingela - 8 oktober 2010 19:15

För en stund sen nåddes jag av det tråkiga beskedet att ännu en av våra forumsystrar blivit ängel. Vissa besked tar extra djupt.  Gabrielle var nästan exakt i min ålder och hade spridd bröstcancer. Jag kommer alltid att minnas hennes slutkläm i forumsignaturen: "lycklig trots allt". Finaste månsyster; i normalfallet hade jag gett dig en alldeles extra starkt lysande stjärna i himlen men för dig duger bara en måne! Så här kommer den. Vila i frid, vännen.


Det verkar som att proppen kanske gått ur i operationskön. I alla fall har Katrine äntligen fått lön för all möda och kamp i vårdgarantidjungeln och fått besked. Jag är så glad för din skull, vännen! Antagligen får jag åka lite snålskjuts på ditt kämpande och det är jag djupt tacksam för! Men än så länge har ingen hört av sig. Och dessvärre misstänker jag att jag får ligga på och tjata om jag också ska lyckas få till en tid.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se