Oj, det hinner hända mycket på knappt elva timmars flygresa! Jag har just läst alla inlägg på Facebook och i mailen. Och SMS:en. Och är helt överväldigad! Tack alla!!!

På planet blev jag lite extra ompysslad och fick med mig tre små geneverhus i tillslutna påsar. Allt för att vi (jag och husen alltså) skulle kunna ta oss igenom säkerhetskontrollen. :) För övrigt var hemresan från Tokyo till Schiphol på sätt och vis betydligt smidigare än ditresan. Fast ändå lite jobbigare. Jag sov mer men mest för att jag tydligen har plockat upp min gamla trogna förkylning nånstans på vägen...

Men oavsett hur och vad, är jag på väg hem nu (peppar, peppar... inga förseningar än i alla fall)! Och det ska bli riktigt skönt! Än en gång; stort tack för alla gratulationer och snälla tillrop! Som tur är är ju antalet stjärnor i himlen obegränsade, så idag blir det ett stort stjärnregn över er alla!

Har just klarat av bussresan mellan flygplatserna. Det gick alldeles utmärkt att ta mig hit, även om uppmaningen att åka ut minst två timmar i förväg till Nagasakis flygplats var minst sagt överdriven. Dom hade inte ens öppnat när vi kom och personalen i Japan Airlines inchecknigsdisk till och med frågade varför vi var där så tidigt. Så kan det gå. Precis innan jag gick ombord passerade klockan midnatt även i SVerige. Så nu är jag 50 år på riktigt! Eller dubbelt kanske. Fast då blir det ju hundra och då vill jag faktiskt hellre leva i femtio till!

Jag har inte riktigt klurat ut nästa mål än. Kongress i Sydafrika om fyra år är väl i och för sig lockande men det känns lite fantasilöst att bara upprepa sig. Nåja, det dyker säkert upp något under resan.

Min insamling är uppe i smått fantastiska 16 150 kronor! Alla som gett sig tillkänna kommer naturligtvis att få ett alldeles eget tack. Och en egen stjärna i himlen. Men även ni som lämnat anonyma bidrag är självklart värda detsamma! Tack, tack och åter tack!

Efter några panikturer till närmsta toalett, bestämde jag mig för att gå hem till hotellet och hämta tabletterna. Jag köpte ett par yoghurtar på vägen och testade att äta en. Och till lunchen ännu en. Och minsann, jag behövde inte ta någon Immodium (peppar, peppar)! Nu ikväll har jag till och med testat att äta pasta. Och än så länge är vi vänner, pastan och jag. Så skönt om jag nu kan slippa ett evigt rännande på flygplats- och flygplanstoaletter. Det verkar helt enkelt ha varit en 24-timmars. Men peppar, peppar som sagt. Det är flera av kongressdeltagarna som blev dåliga under dagen och några hade tydligen feber också.

Dagen avslutades med en fredsmarsch till minne av krigsslutet och Nagasakibomben. Hela eftermiddagen hade freden som tema och det har varit en speciell upplevelse att få vara med om detta. Synd bara att jag tänkte fel med klädseln i morse. Jag tog en klänning på mig, dagen till ära, och blev ganska rejält nerkyld på slutet. Så jag hade väldigt ont i höfterna och fotlederna när jag väl kom hem till rummet. Men vem är jag att klaga, när vi just har blivit påminda om effekterna av kärnvapen... Det finns ju faktiskt värktabletter.

Nu är det inte många timmar kvar till den andra delen av löftet till mig själv. Om två timmar och 21 minuter övergår den 11 november i den 12:e! I alla fall här i Japan. Halvsex i morgon bitti har jag bokat taxi till flygplatsen, så det kommer att bli en lång födelsedag. Jag landar ju på Arlanda 22.30 (om nu inte snöoväder eller annat oknytt tycker något annat...) i morgon kväll och då har ju dessutom åtta timmar tillkommit under resans gång.

Tyvärr har det närmast obligatoriska resesällskapet anlänt; magsjukan. Jag kan ju i och för sig knappt åka till Västerås utan att bli dålig av annorlunda bakterieflora, så jag är inte särskilt överraskad. Men trist är det i alla fall. Och smarta jag lämnade hotellet utan att ta med mig mina Immodium i morse. Det får bli en snabb tur tillbaka så jag klarar resten av dagen.

Annars börjar jag bli lite mätt både på kongressande och på Japan. Jag vill hem till tystnaden. Snön, däremot, kan gärna smälta undan innan jag kommer hem. Det lär vi få tillräckligt mycket av ändå denna vinter.

är jag absolut inte! Det tar ett antal år att bli bra på japansk matlagning. Det hade vi väl i och för sig förstått i förväg men nu är det definitivt bekräftat. Vi lyckades i alla fall få till några sushi- och tempurabitar som åtminstone hade lurat mig att tro att dom var japanska. En trevlig förmiddag fick vi och åtminstone äggsushibitarna smakade riktigt bra. Om jag nu får säga det själv :)

Annars började dagen mindre bra. Hela kampen för att överleva och ta mig hit kom ikapp mig. I morse brast det totalt och jag bara grät och grät. Det bara gick inte att sluta, så jag kom ner till frukosten som en rätt ynklig liten varelse. Men tack vare mina snälla kamrater och dagens aktiviteter är jag på banan igen! Och funderar som bäst på vad nästa överlevnadsmål ska bli.

Ett annat mål är min insamling. Jag höjde ju ribban eftersom det gick så fort att få in 5 000 och nu är det dags igen. 9 900 blir ju när som helst 10 000, eller hur?! Nu blir det inga ändringar förrän på fredag eftersom jag inte har med mig rätt koder här. Men låt inte det hindra er från att ge ytterligare bidrag! :)

...fast i Nagasaki då. Dom japanska förbunden har anordnat en mängd aktiviteter för oss kongressombud. En av aktiviteterna var att hyra en väldigt fin och dyr kimono i ett par timmar och bära den under mottagningen som UNI bjöd in till efter första dagens slut på kvinnokonferensen. Det kostade en ynka liten hundralapp. Jag lyckades övertala en något motsträvig Isabell att det var lite artigt mot våra värdar att vara med på sådana aktiviteter och att vi skulle nappa på det. Inte minst för att verkade vara en kul grej. Så under eftermiddagens sista timme smet vi iväg och blev inlindade och påklädda efter konstens regler. Eller kanske ändå inte. Vi tror nog att dom var rejält snälla med att inte dra åt för hårt eftersom vi båda faktiskt kunde både andas och äta.

Skor och strumpor var däremot tortyrredskap som hette duga. Inte nog med att dom var obekväma i sig. Dessutom var den största storleken dom hade absolut max 36. Inget för stora svenska fötter... Men vilken succé det blev! När vi trippade in i kongresshallen möttes vi av idel leenden och förtjusning. Framför allt från dom japanska vännerna, som verkade väldigt stolta över att vi ville bära deras traditionella kläder.

När vi hade avslutat konferensen för dagen började fotograferingarna. Och dom fortsatte i intensiv takt under mottagningen. Alla japanerna ville ha kort på oss, helst med sig själva med på bilden. Och väldigt många andra ville också plåta. Vi drabbades nästan av storhetsvansinne och började undra varför ingen ville ha autografer :)  Närå, så illa var det inte. Men det var många som var avundsjuka på att dom inte hade kommit på idén själva. På tisdag kväll när det är mottagning efter kongressöppningen finns en ny chans. Det kommer nog att bli en och annan som hakar på då. Men vi var först!

På måndag väntar nästa äventyr. Då ska jag och Björne gå på matlagningskurs. Man får äta också men det vete sjutton om jag kommer att våga mig på :)

I Japan alltså. Lite overklighetskänsla, lite underverkskänsla och stor lycka; jag fixade det! Nåja, en vecka återstår innan jag har uppfyllt hela löftet till mig själv, dvs att fira femtioårsdagen i Japan. Men jag är ju åtminstone här. Och jag kommer inte hinna dö av herr C innan nästa fredag, så prognosen att hinna uppfylla andra halvan av löftet verkar rätt god. Nu gäller det att hitta nästa mål att hänga upp den fortsatta sjukdomsfria överlevnaden på. Just nu har jag ingen aning om vad det ska bli men jag har hu en vecka på mig att komma på något.

Resan var ingen höjdare. Jag hade så ont, framför allt i axeln, att jag nästan var spyfärdig när vi väl kom fram efter ett dygns intensivt resande. Och trött. Jag sov nog kanske totalt en timme på planet till Tokyo och en och en halv på nästa plan. Däremot gick det hyfsat bra med svullnad. Jag var lite rädd för att det skulle svälla rejält runt operationsärret men det var bara marginellt mer än vanligt. Och ansvaret för det kan nog tilldelas protesen. Det blir lite jobbigt att ha den på dygnet runt. Men snart är även det ett minne blott!

Nu har vi sovit som klubbade sälar i sex timmar, duschat och ätit frukost och nu är vi redo att ge oss ut i förvirringen. Det är inte mycket information som ges på engelska här och det är få som pratar mer än några ord. Men jisses, så vänliga och hjälpsamma alla är! Det kändes nästan omöjligt igår när vi satte oss i taxin vid flygplatsen och insåg att vi inte ens hade adressen till hotellet. Bara namnet och en högst schematisk bild av var det skulle kunna ligga i förhållande till spårvagnsnätet. Men taxichauffören sprang runt och frågade lite folk och satte sedan sin växel på spaning. Och vips var vi där. Med ett stort leende på läpparna meddelade han att han hade lyckats forsla oss till Annex 3. Vilket vi nog aldrig hade klarat på egen hand eftersom även hotellskylten är på japanska.

Den här veckan har jag förmånen att kunna tilldela lite extra starka lysande japanska stjärnor i himlen. Så jag börjar med att ge en till Kajsa, tillsammans med en styrkekram. Skitsjukdom!

http://spenatmamman.blogspot.com/

Nu börjar jag inse att jag faktiskt åker på onsdag. Och att jag faktiskt inte har förberett mig särskilt mycket för det. Det viktigaste är väl i och för sig avklarat. Nytt pass fixade jag ju i somras. Andra Havrixsprutan togs i förra veckan. I rätt arm och allt. Nya byxor och nya skor, passande för Nagasakiklimatet, inhandlades i helgen. Och materialet inför både kvinnokonferens och kongress är genomgånget. Nu återstår bara den svåraste frågan. Hur undviker man att packa ner dom där tio kilona som bara åker fram och tillbaka? Den här gången har jag bestämt mig för att packa för värme. Det har varit svenskt sommarväder dom senaste veckorna i Nagasaki, trots att det lär vara regnperiod. Blir det kallt finns det alltid dom som försörjer sig på att sälja varma kläder.

Det som måste göras nu är en prioritering av det som måste göras innan jag åker. Och det som måste göras medan jag är borta. Och kanske viktigast av allt, det som inte absolut behöver göras just nu. En konst som jag skulle behöva lära mig att behärska. Alltid.

Nu har vi gått in i november. Grå månad för dom flesta. Stor månad för mig. I alla fall den 12:e. Oktober blev också en stor månad, när hela 1102 unika, underbara personer valde att kika in hos mig i bloggen. Varsin stjärna i himlen får ni, som alla läsare, och ett varmt välkommen tillbaka!