SItter med dagens andra kopp kaffe och ett stort leende på läpparna. Jag är nyduschad! Vilket vackert ord. Nyduschad. Och vilken härlig känsla! Helt enligt instruktionerna håller jag just på att lufta sårområdet innan diverse kompresser och tejpbitar ska på igen. Och det kan väl inte finnas bättre sysselsättning medan luftningen pågår, än att dricka en kopp kaffe och äta en pepparkaka?

För säkerhets skull satte jag på en extra tejpbit vid slanghålet innan jag klev in i duschen. Det hade kanske inte behövts för det ser jättefint ut. Det gör resten också. Efter omständigheterna alltså. Det ser egentligen ganska läskigt ut med stygn, levrat blod, blåmärken och svullnader. Men det är helt normalt. Jag har en liten svullnad på ryggen, där Fido hade sin arbetsuppgift, men inte större än att det troligtvis kommer att tas om hand av kroppen.

Efter förra operationen hade jag nästan enbart ett kliniskt förhållande till ärr och läkningsprocess. Det enda jag var intresserad av var att det skulle läka tillräckligt bra för att jag skulle komma igång med strålningen. Hur det såg ut ville jag helst inte ens veta. Den här gången är det helt andra känslor inblandade. Nu är jag mest nyfiken på hur det kommer att se ut när väl alla svullnader har lagt sig. Dessutom känns det lite viktigt att jag gör allt jag kan för att ärret ska se så bra ut som möjligt. Det struntade jag totalt i förra gången.

Igår trappade jag ner rejält på medicineringen. Totalt tre Panodil, en spruta och en morfintablett. Jag fick väldigt ont efter lunch men det var helt och hållet mitt eget fel. "Bär inte", sa dom ju faktiskt men det var precis vad jag gjorde. En hyfsat tung kasse mellan Odenplan och Norra bantorget. Dumma jag tänkte att det går nog bra om jag bara bär med vänsterhanden. Riktigt så enkelt var det inte. Efter en timmes koncentrerad vila i sängläge var jag i alla fall i farten igen. Svårt det där med att veta var gränserna går egentligen. Efter förra operationen och axillutrymningen skrämde dom ju upp mig, så jag knappt vågade röra mig alls. Då kom jag ju inte ens in i röntgentrumman, när jag skulle strålningsförberedas. Fast nog kunde jag bära hyfsat tunga kassar då... Ja, ja, det blir i alla fall ingen snöskottning på ett tag. För säkerhets skull. Idag tänker jag försöka klara mig enbart med en morgonpanodil.

 

Åsa

8 december 2010 20:13

Åh, att få duscha efter så lång tid!

http://sistermoonshine.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...