Jag fick ett helt fantastiskt fint erbjudande idag! Två vänner, Lars och Anita, erbjöd sig att komma upp och skotta, när jag nu har snöskottningsförbud. Fast jag avböjde. Med obegränsade mängder tacksamhet och ödmjukhet. När jag nu har koll på att huset "klarar sig själv", har jag förlikat mig med att jag får vara stadsbo minst ett par veckor till. Även om jag nu skulle få till en parkeringsplats för bilen, är det så mycket annat som jag ändå inte kan göra. Och om jag ändå i stort sett bara kan fördriva tiden i en liggfåtölj framför TVn, kan jag ju lika gärna göra det mitt i stora stan. Där kan jag ju varva med små shoppingrundor och annat smått och gott. Men stort tack! Varsin extra stor och lysande stjärna i himlen får ni givetvis som tack för erbjudandet. Det värmer!

Nu har jag genomlidit snart fyra dagar med resårbältet. Inte vet jag, men än så länge känns det inte som att det gjort någon som helst nytta. Lite surt är det, för det har skavt och klämt så det räcker. Men det är lite för tidigt att uttala sig om slutresultatet. Däremot kan jag konstatera att jag just nu tar mig fram lite på drygt halvfart. Visst är jag piggare sen jag slutade ta antibiotikan men seromvätskeansamlingarna och dräneringarna tär på mig. På måndagarna är jag ju som mest vätskefylld och det startar redan under söndagen. Inte för att det gör särskilt ont eller så men det  påverkar både direkt och indirekt möjligheten att ligga bekvämt. Och framför allt att sova. När jag äntligen på måndagen får komma in och rota och tömma med storsprutan väntar ca två dygns obehag innan kroppen har vant sig vid det uttömda läget. Allt detta ska tajmas ihop med dom sömnbesvär jag redan har sen 2 1/2 år tillbaka. Och just den här gången inföll fullmåneperioden just precis när jag skulle få sova lite mer koncentrerat...