En vecka med resårbandet kändes lätt bortkastad när dagens tömning gav 40 ml. Samma mängd som förra veckan, alltså. Det märktes på sjuksköterskan att hon börjar tycka lite synd om mig. Jag försökte trösta henne med att jag är väl medveten om att jag kan få hålla på så här i ett halvår, med lite otur. Det vet jag tack vare den samlade kunskapen hos Cancertjejerna. Vår devis är ju "Tillsammans är vi starkare". Men den kunde lika gärna vara "Tillsammans är vi klokare". Så tack vare mina kloka hjältesystrar har jag vetat hela tiden att det skulle kunna bli så här och att det är alldeles för tidigt att tappa sugen.

Men tillbaka till dagens besök på Akademikliniken. Idag tillkallades även plastikkirurgen för att ge ett utlåtande efter tömningen. Han tittade lite sorgset på mig och sa med gravallvarlig röst att det ju inte var så mycket att göra annat än att vänta. Detta fick sjuksköterskan att brista ut i en en utskällning eftersom hennes syfte var att han skulle komma in med ett litet pep-talk. Han gjorde ett lite krystat försök med att klämma fram något käckt i stil med att "din kropp läker ju för fullt och själva lambån ser ju jättefin ut". Fast det var ju en omöjlig pedagogisk uppgift för den stackaren att vända från uppgiven till peppande, när jag nu stod där och både såg och hörde allt. Han såg liksom bara mer ledsen ut efter det. Så jag försökte trösta honom också med att tala om att jag är mentalt förberedd på det värsta. Det är ju det där med halvtomma eller halvfulla glas. Om jag nu ska springa där i ett halvår och tömma ur, har ju åtminstone en tredjedel av tiden redan gått. Eller hur!

Jag fick i alla fall ett solklart besked om att det på inga villkor kommer att bli aktuellt med operation nummer två redan i mars. Inget kul besked alls men ett tydligt besked. Och det är faktiskt alltid lättare att förhålla sig till ett mindre bra besked än inget besked alls. Just nu skulle jag vara glad om jag läker så pass att jag kan börja använda min delprotes. Jag börjar bli väldigt less på min minst sagt begränsade klädstil, som i princip har två varianter; bylsig jacka med luva eller bylsig jacka utan luva. Tur ändå att bylsigheten inte bara döljer storleksskillnad på framsidan och handukspuckel på baksidan. Det är en annan kroppsdel som växer obehindrat i färdriktningen som en effekt av avsaknaden av träning och lite väl mycket tröstätande. Jag vågar inte ens ställa mig på vågen längre...