Alla inlägg under februari 2011

Av Ingela - 27 februari 2011 19:46

Än så länge har inte kroppen lärt sig att ta hand om seromvätskan men några dagar till klarar jag mig. Skulle gärna vilja klara mig till nästa måndag. Det vore ytterligare ett steg framåt. Och det känns som att det är precis vad jag behöver. Ärligt talat är jag less på det här nu.


Annars har helgen varit lugn och skön. Tack vare min bloggvän Sister Moonshine http://sistermoonshine.blogg.se/  som alltid skriver läsvärda inlägg, hittade jag en ny favorit: http://www.ketchupmamman.se/ En fullständigt beroendeframkallande blogg. Jag har skrattat högt mer än en gång idag. Och nu har jag beställt din bok, Karin. Ser fram emot det!

ANNONS
Av Ingela - 21 februari 2011 17:12

Trots förra helgens snöskottning, husbesök och hundhämtning blev det inte mer än 25 ml idag. Helt klart är vi fortfarande på rätt väg! Nu testar vi med att vänta så länge det går till nästa tömning. Jag får höra av mig när det känns för obekvämt, så får jag komma samma dag.


Om det nu bara ville bli lite varmare och väldigt mycket mindre vinter, så skulle livet bli ännu bättre. När det är så här kallt och dessutom fuktigt, blir min stela kropp väldigt mycket stelare. Och det är inte så praktiskt när man har en knähund som behöver både pälsvård och kloklippningar. Att ta sig ner på golvet går väl an men det är väldigt mycket mer komplicerat att ta sig upp igen. Tack för det, fulgula pillret. Att sen musklerna i båda armarna i allmänhet och i högra armen i synnerhet är minst sagt ur form efter 2 1/2 månads inaktivitet, gör inte situationen bättre precis.


ANNONS
Av Ingela - 17 februari 2011 22:05

Den här gången känns det riktigt motigt. Utan att jämföra med tidigare änglar. Men idag har vi förlorat en av våra ikoner, eller symboler. Ippa. Några av cancertjejerna vet vem hon var. Dom som träffade henne IRL. Vi andra hade ingen aning. Och för oss spelade det faktiskt ingen roll. Ippa var Ippa. Alltid redo att ge sig in i en diskussion på den svagares sida. Alltid full av hopp och förtröstan. Alltid mest fantastisk!!


En stor, väldigt extra lysande stjärna i himlen til dig, och varma tankar till din familj, Ippa.

Av Ingela - 17 februari 2011 20:21


Detta är ändå på intet sätt ett kort som gör min lilla charmör rättvisa. Vi har tittat varandra djupt i ögonen under dom senaste dagarna och nu gillar vi läget! Vi tar en dag i taget och hoppas att hanka oss fram åtminstone under hundgårdssäsongen.


Och med det beslutet, blev jag snabbt på det klara med hur mycket efterverkningarna av operationen egentligen inverkar på mitt liv. Att jag har blivit tvungen att sluta träna har jag redan skrivit om. Nu kan jag inte ens köpa storförpackningar med hundmat utan att behöva be om hjälp. Tack och lov att den äldre knähunden inte drar längre. Annars hade nog det mesta varit väldigt besvärligt. Men just nu njuter vi bara av varandras sällskap, jag och lilltrollet!


Idag borde jag antagligen ringt och fixat en tid för tömning. Men det gjorde jag inte. Hur som helst är det inte bra att utsätta kroppen för infektionsrisken varenda vecka och nog kan jag tänka mig att chansa lite med att dra ut på tidsintervallerna. Jag får se hur det känns i morgon.

Av Ingela - 13 februari 2011 13:14

Lite hastigt påkommet blev jag med knähund igen. Modell 50-kilos. Yoker har flyttat hem. Det fungerade inte. Snällaste Gun hängde med dit och körde bilen hem, så jag kunde ägna mig åt att hålla skrutthunden i baksätet. Stor stjärna i himlen för det, Gun!


Nu sitter jag här och funderar fram och tillbaka. Ena sekunden är jag helt övertygad om att det bästa är att han får somna in. Jag sa ju förra gången att det var sista gången han flyttade (att flytta hem räknas inte i den statistiken). I nästa sekund kommer en envis tanke in i hjärnan. Kanske är det nån mening med att han flyttade hem just idag. När jag börjar må bättre fast ändå fortfarande måste ta det lugnt. Att han har flyttat hem för att hjälpa mig att må bättre. Inte vet jag men om man nu blir vidskeplig i cancerlandet kan man väl också få fundera över ödets vägar?


Hur som helst tänker jag inte bestämma mig än. Jag har nästan inga resor inplanerade under resten av våren. Två endagars till Växjö respektive Skellefteå och då kan jag förlita mig på snälla arbetskamrater för hundrastning. Den inplanerade långresan till Washington och Lindsborg flyttades till september. Kanske var det nån mening med det också?   Även om jag har både hela mig och bilen full med hundhår redan, känner jag hur otroligt mycket jag har saknat mina små monster! Så vi tar en dag i taget, jag och lillskrutten. Busan blir kvar där hon är. Hon är ju faktiskt inte ens min längre. Men jag orkade inte träffa henne idag. Då hade jag nog börjat gråta.


Med serombildningen är det lite som det är. Torsdagens och fredagens snöoväder gjorde att jag helt enkelt var tvungen att borsta bil och skotta snö och det har straffat sig nu. Det är mycket vätska bara efter fyra dagar och jag får nog allvarligt fundera på om jag ska ringa i morgon bitti och boka in en tömning.

Av Ingela - 10 februari 2011 19:17

Eller snarare sjuk sjuksköterska. När jag kom till kliniken för dagens återbesök möttes jag av ett okänt ansikte. Suck, tänkte jag. Nu ska det rotas och rotas med storsprutan men det gick faktiskt ganska bra. Vid det här laget har jag ju varit med själv så många gånger att jag kan ge viss guidning om var "min" sjuksköterska brukar sticka och framför allt kan jag ju bekräfta att man måste in och rota rejält djupt. Lite drygt 20 ml fick vi ut och det får anses som ett väldigt gott resultat eftersom det faktiskt har gått hela 10 dar sen sist! Med lite is i magen bokade vi in nästa tid den 21:a. Hoppas nu bara att jag får må hyfsat bra även efter tömningen också.


Sitter just och tittar på väderprognosen. Apropå att inte ropa hej... att inte utmana ödet... Det är inte mer än ett par dagar sen jag bestämde mig för att denna helg skulle äntligen bli den första hela helgen i huset på evigheter. Inte för att jag får skotta än men eftersom det inte hade snöat på så länge räknade jag glatt med att fotspåren från förra visiten skulle finnas kvar. Ha ha. Efter dagens snöoväder har onekligen längtan efter landet avtagit betydligt. Jag får väl se hur det ser ut i morgon eftermiddag. Är det sol kanske jag åker upp ändå. Eller så åker jag på lördag.

Av Ingela - 7 februari 2011 18:05

Om jag jämför gårdagens mående med tidigare söndagar, så hade det verkligen hänt något igår. Jag var helt enkelt piggare och kände mig i betydligt bättre fysisk form. En 1 1/2 timmes promenad i raskt (nåja, jämfört med dom senaste månaderna...) tempo kändes som bra bevis för att det verkligen har vänt nu.


Så vi bestämde tillsammans, sjuksköterskan och jag idag, att nu chansar vi. Alltså blev det ingen tömning idag. Gissar vi rätt, är det ungefär halva mängden jämfört med förra måndagen och nu börjar vi närma oss läget när det är dags att tala om för kroppen att den får fixa det här själv. Till att börja med bestämde vi att den åtminstone får jobba ett par dagar till. På torsdag har vi ny avstämning. Inte för att jag tycker att det är särskilt kul att åka dit en gång till men har vi tur kan vi kanske låta det gå ännu längre tid till nästa gång. Om vi inte får jackpot förstås för då kan det vara färdigtömt. Oj oj, nu blev det många peppar, peppar...


Gissar vi fel, var kanske helgens uppryckning enbart en effekt av lördagens Cancertjejer-forumfest. För gissa om det var fantastiskt! Som alla forumträffar. Oftast är det några som träffar varandra regelbundet, några som har varit med några gånger och några som är med på sin första träff. Så var det även denna gång men jag är rätt övertygad om att ni skulle haft svårt att se vem som var vem. Vi känner vi ju varandra rätt bra från cybervärlden och vi har alla ett behov av att få vara oss själva även IRL. Och det är nog precis det vi kan tillåta oss att vara. I alla fall dom vi är just i läskiga cancerlandet. Även om vi alla har olika diagnoser, behandlingar och upplevelser finns det alltid någon som kan haka på och bekräfta i någon del. Svårt att förklara men stort att uppleva. Även om vi alla helst skulle ha sluppit. Vara i cancerlandet alltså. Men när vi nu är där kan vi faktiskt kosta på oss att ha både trevligt och roligt tillsammans. Och största stjärnan i himlen till Katrine och hennes festfixartrupp för jättegod mat samt till A och hennes snälla chaufför som lät mig lifta både dit och hem!

Av Ingela - 4 februari 2011 19:14

Er alltså! Alla ni unika, fantastiska och väldigt betydelsefulla 1867 bloggbesökare under januari 2011. Som traditionen bjuder, ska jag ge er varsin lysande stjärna i himlen. Och det gör jag mer än gärna! Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag i första hand skriver bloggen för min egen skull, vore det att ljuga vid det här laget att påstå något annat än att ni läsare är en mycket stor del av det som gör bloggandet betydelsefullt. Så ni är mer än välkomna igen! Om ni vill förstås. :)


Men fortfarande fyller bloggen också sin funktion som jämförelseobjekt i tiden och mellan olika måenden. För mig själv. Till och med nu när jag bara läser en tid tillbaka, ser jag ju att jag faktiskt mådde dubbelt så bra den här gången som efter senaste tömningen. Dumoptimismen bestod i en förväntning att jag inte skulle må urkigt alls. Med det som bakgrund vågar jag mig kanske på en lite försiktig förhoppning inför måndagens återbesök. Peppar, peppar...


För den som inte hängt med på hela resan i cancerlandet, kan jag kanske framstå som onödigt vidskeplig. Men jag har lärt mig den hårda vägen att inte utmana ödet alltför mycket. "Det blir väldigt sällan som man tänkt sig, framför allt om man ropar hej innan man är över bäcken." Det där skulle kunna vara nån sorts sammanfattning av cancerlandets egen jantelag. Eller uttryckt på ett annat sätt, den vetskapen vi alltid bär med oss att bakom varje hörn kan herr C stå där och kasta sitt återfallsnät över oss.


Och jag är ju faktiskt fortfarande på resan. I cancerlandet. Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag ju på intet sätt blåsa faran över. Även om jag passerat dom absolut första och största hindren, är min risk att få återfall fortfarande stor. Skrämmande stor ibland. Men oftast utgör den mest en anledning att leva livet så mycket det bara går, så länge det går.


Där finns också anledningen till att jag kan verka onödigt gnällig ibland över olika krämpor och biverkningar. Självklart är grunden till gnället att jag skulle vilja bli frisk igen. Punkt. Inte bara tumörfri, utan frisk. Inte bara tumörfri, utan att också få slippa diverse biverkningar av mediciner. Inte bara tumörfri, utan med en hel kropp. En kropp som inte är stel som hos en gammal tant. Och som inte värker. Jag har ju faktiskt jobbat rätt hårt för att nå dit, bland annat genom att pressa mig till att träna för att lindra diverse krämpor och öka mjukheten. När då förhoppningarna grusas, som att den senaste operationen innebär totalt träningsförbud, blir det lite tungt av och till. Inte minst med tanke på att jag vid det här laget har ont ungefär överallt.


Men ändå. Det är ju halvfulla glasen vi ska koncentrera oss på. Och med det vågar jag mig kanske än en gång på en lite försiktig förhoppning inför måndagens återbesök. Blir det dubbelt så bra, så kommer jag jubla högt! Peppar, peppar...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se