Er alltså! Alla ni unika, fantastiska och väldigt betydelsefulla 1867 bloggbesökare under januari 2011. Som traditionen bjuder, ska jag ge er varsin lysande stjärna i himlen. Och det gör jag mer än gärna! Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag i första hand skriver bloggen för min egen skull, vore det att ljuga vid det här laget att påstå något annat än att ni läsare är en mycket stor del av det som gör bloggandet betydelsefullt. Så ni är mer än välkomna igen! Om ni vill förstås. :)

Men fortfarande fyller bloggen också sin funktion som jämförelseobjekt i tiden och mellan olika måenden. För mig själv. Till och med nu när jag bara läser en tid tillbaka, ser jag ju att jag faktiskt mådde dubbelt så bra den här gången som efter senaste tömningen. Dumoptimismen bestod i en förväntning att jag inte skulle må urkigt alls. Med det som bakgrund vågar jag mig kanske på en lite försiktig förhoppning inför måndagens återbesök. Peppar, peppar...

För den som inte hängt med på hela resan i cancerlandet, kan jag kanske framstå som onödigt vidskeplig. Men jag har lärt mig den hårda vägen att inte utmana ödet alltför mycket. "Det blir väldigt sällan som man tänkt sig, framför allt om man ropar hej innan man är över bäcken." Det där skulle kunna vara nån sorts sammanfattning av cancerlandets egen jantelag. Eller uttryckt på ett annat sätt, den vetskapen vi alltid bär med oss att bakom varje hörn kan herr C stå där och kasta sitt återfallsnät över oss.

Och jag är ju faktiskt fortfarande på resan. I cancerlandet. Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag ju på intet sätt blåsa faran över. Även om jag passerat dom absolut första och största hindren, är min risk att få återfall fortfarande stor. Skrämmande stor ibland. Men oftast utgör den mest en anledning att leva livet så mycket det bara går, så länge det går.

Där finns också anledningen till att jag kan verka onödigt gnällig ibland över olika krämpor och biverkningar. Självklart är grunden till gnället att jag skulle vilja bli frisk igen. Punkt. Inte bara tumörfri, utan frisk. Inte bara tumörfri, utan att också få slippa diverse biverkningar av mediciner. Inte bara tumörfri, utan med en hel kropp. En kropp som inte är stel som hos en gammal tant. Och som inte värker. Jag har ju faktiskt jobbat rätt hårt för att nå dit, bland annat genom att pressa mig till att träna för att lindra diverse krämpor och öka mjukheten. När då förhoppningarna grusas, som att den senaste operationen innebär totalt träningsförbud, blir det lite tungt av och till. Inte minst med tanke på att jag vid det här laget har ont ungefär överallt.

Men ändå. Det är ju halvfulla glasen vi ska koncentrera oss på. Och med det vågar jag mig kanske än en gång på en lite försiktig förhoppning inför måndagens återbesök. Blir det dubbelt så bra, så kommer jag jubla högt! Peppar, peppar...