Lite hastigt påkommet blev jag med knähund igen. Modell 50-kilos. Yoker har flyttat hem. Det fungerade inte. Snällaste Gun hängde med dit och körde bilen hem, så jag kunde ägna mig åt att hålla skrutthunden i baksätet. Stor stjärna i himlen för det, Gun!

Nu sitter jag här och funderar fram och tillbaka. Ena sekunden är jag helt övertygad om att det bästa är att han får somna in. Jag sa ju förra gången att det var sista gången han flyttade (att flytta hem räknas inte i den statistiken). I nästa sekund kommer en envis tanke in i hjärnan. Kanske är det nån mening med att han flyttade hem just idag. När jag börjar må bättre fast ändå fortfarande måste ta det lugnt. Att han har flyttat hem för att hjälpa mig att må bättre. Inte vet jag men om man nu blir vidskeplig i cancerlandet kan man väl också få fundera över ödets vägar?

Hur som helst tänker jag inte bestämma mig än. Jag har nästan inga resor inplanerade under resten av våren. Två endagars till Växjö respektive Skellefteå och då kan jag förlita mig på snälla arbetskamrater för hundrastning. Den inplanerade långresan till Washington och Lindsborg flyttades till september. Kanske var det nån mening med det också?   Även om jag har både hela mig och bilen full med hundhår redan, känner jag hur otroligt mycket jag har saknat mina små monster! Så vi tar en dag i taget, jag och lillskrutten. Busan blir kvar där hon är. Hon är ju faktiskt inte ens min längre. Men jag orkade inte träffa henne idag. Då hade jag nog börjat gråta.

Med serombildningen är det lite som det är. Torsdagens och fredagens snöoväder gjorde att jag helt enkelt var tvungen att borsta bil och skotta snö och det har straffat sig nu. Det är mycket vätska bara efter fyra dagar och jag får nog allvarligt fundera på om jag ska ringa i morgon bitti och boka in en tömning.