Lite hastigt påkommet blev jag med knähund igen. Modell 50-kilos. Yoker har flyttat hem. Det fungerade inte. Snällaste Gun hängde med dit och körde bilen hem, så jag kunde ägna mig åt att hålla skrutthunden i baksätet. Stor stjärna i himlen för det, Gun!

Nu sitter jag här och funderar fram och tillbaka. Ena sekunden är jag helt övertygad om att det bästa är att han får somna in. Jag sa ju förra gången att det var sista gången han flyttade (att flytta hem räknas inte i den statistiken). I nästa sekund kommer en envis tanke in i hjärnan. Kanske är det nån mening med att han flyttade hem just idag. När jag börjar må bättre fast ändå fortfarande måste ta det lugnt. Att han har flyttat hem för att hjälpa mig att må bättre. Inte vet jag men om man nu blir vidskeplig i cancerlandet kan man väl också få fundera över ödets vägar?

Hur som helst tänker jag inte bestämma mig än. Jag har nästan inga resor inplanerade under resten av våren. Två endagars till Växjö respektive Skellefteå och då kan jag förlita mig på snälla arbetskamrater för hundrastning. Den inplanerade långresan till Washington och Lindsborg flyttades till september. Kanske var det nån mening med det också?   Även om jag har både hela mig och bilen full med hundhår redan, känner jag hur otroligt mycket jag har saknat mina små monster! Så vi tar en dag i taget, jag och lillskrutten. Busan blir kvar där hon är. Hon är ju faktiskt inte ens min längre. Men jag orkade inte träffa henne idag. Då hade jag nog börjat gråta.

Med serombildningen är det lite som det är. Torsdagens och fredagens snöoväder gjorde att jag helt enkelt var tvungen att borsta bil och skotta snö och det har straffat sig nu. Det är mycket vätska bara efter fyra dagar och jag får nog allvarligt fundera på om jag ska ringa i morgon bitti och boka in en tömning.

 

Lisa

13 februari 2011 13:37

Det är säkert nån mening med det i positiv bemärkelse.

Utan mina 2 hårbollar vet jag inte hur jag skulle ha klarat det här med cancermonstret. Även om jag ofta ofta inte orkar rasta dem själv utan har en make som ställer upp till 100% med det så tvingar de mig ofta också ut fast kroppen känns tung och egentligen inte orkar.

Men så orkar jag iallafall och mår ju så gott av att komma ut och få frisk luft. Härhemma inne är de mina trognaste följeslagare och finns där alltid vid min sida. Lyssnar utan att avbryta och torkar mina tårar med sin päls eller tunga.

Livet utan hund skulle vara så fattigt för mig.

Kanske är det faktiskt så att Yoker är precis det du behöver i ditt liv nu? Vem vet. Bra du inte behöver besluta på stört utan kan tänka länge på vad du egentligen vill.

Kram på dig!
Lisa/Shakiro

http://www.lisasfunderingar.se

 

Kajsa/Spenatmamman

13 februari 2011 15:48

Inte vad jag vet vad det är för hund du har, men skulle du behöva hundvakt nån vecka eller så kan han alltid komma hit. Förutsatt att han inte äter hundälskande barn. Det menar jag på fullaste allvar, det är verkligen ett riktigt erbjudande.

Vi har haft hund men jag tror inte vi vill ha det igen, men hundvakt är vi gärna till andras hundar (om vi får lämna tillbaka dem igen haha).

Kram!
Kajsa

http://spenatmamman.blogspot.com

 

Annailona

13 februari 2011 16:44

Hej Busan!
Vad roligt det var att se dig igen på forumfesten efter en så där 2 år sedan.
Fundera över ödets vägar...det känner jag igen och kanske är det just en mening att Yoker skulle återvända till dig. Stor kram A

 

Kattie Y-Kalle matte

14 februari 2011 13:59

Ingela,

Jag blir så varm i hjärtat när jag läser om Yoker, Kalles bror, som flyttat hem igen.

Jag minns min Kalles sista tid i livet, åhh.. vilken kämpe han var min kille.

Husse var i Afrika vid den här tiden och Kalles hälsa blev snabbt sämre. Jag oroade mig över att inte husse skulle hinna hem innan det var dags att ta farväl. Men husse kom hem och Kalle levde upp så oerhört, så lycklig att återse sin husse och att ha sin flock samlad. Detta var en fredag och på måndagen efter sa vi farväl till Kalleman. Jag tror att Kalle väntade hem sin husse..

Tänk om Yoker vill komma hem till dig för att sluta sina dagar tillsammans med sin fina matte.. Jag vet inte men det är en tanke jag fick. Jag hoppas inte jag rör ett ämne som sårar dig eller som smärtar dig Ingela. Men jag kan inte ta miste på din omtanke gällande Yoker. Jag tror du kommer märka tydligt hos honom när det är dags att "låta honom gå en bit i förväg.."

Varmaste kramar från Kattie, Y-Kalles matte

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...