Ibland är jag mer än lovligt dumoptimistisk. På något sätt hade jag inbillat mig att det stora steget framåt efter måndagens tömning omedelbart skulle resultera i dubbelt bättre mående. När jag släpade mig upp efter totalt kanske 2-3 timmars sömn igår morse insåg jag - igen - att det inte alltid blir som man tänkt sig. Jag ville verkligen vara med på den där frukosten men orkade bara ut till busshållplatsen. Där gav jag upp och insåg att det inte var läge för att åka iväg. Nånstans. Över huvud taget. Jag gick tillbaka till jobbet och tog en kopp kaffe. Efter det gick jag upp i lägenheten och varvade vila och sömn i ett par timmar. Det behövdes. Och det hade jag kunnat förutse. Det är väl tionde tisdagen i rad nu som jag mår hur urkigt som helst. Surprise...

Idag hittade jag i alla fall artikel nummer två: http://www.1177.se/Tema/Cancer/Forsta-tiden-efter-beskedet/For-dig-som-star-bredvid/Reportage-Hur-ska-man-vara-mot-den-som-har-cancer-/

Dessutom fick jag en länk på mailen, med själva lanseringen efter frukosten, inspelad. Så den har jag tittat på nu. Det fungerade det med.

Inatt kom det där bättre måendet. Det började illa igår kväll. Jag somnade vid åttatiden och vaknade klockan nio. Gick upp och la mig i fåtöljen, somnade om efter en stund och vaknade vid tiotiden. La mig i sängen igen, somnade om efter en stund och vaknade strax före midnatt. Pigg som en mört men lyckades ändå somna igen, i fåtöljen denna gång, efter nån halvtimme. Och nästa gång jag vaknade, vid halvtvåtiden, kändes det helt annorlunda. Resten av natten tillbringades i sängen. Visserligen vaknade jag säkert 15 gånger till men jag kunde somna om ganska omgående varje gång. När klockan var halvsju kände jag mig nästan pigg igen. Särskilt svullet kändes det inte heller.

Och vad gör då den dumoptimistiska? Jo, naturligtvis gick jag och satte mig på ett heldagsseminarium idag, på en av dom absolut mest obekväma stolar jag suttit på. Tur åtminstone att seminariet var bra eftersom jag lär få lida för det ett tag framöver...