Alla inlägg under mars 2011

Av Ingela - 30 mars 2011 19:11

Han fick inte ut mer än 10 ml men just nu känns det som att det var precis det som behövdes. Idag var han på gott humör, tortyrdoktorn, och gav sig till och med tid att ge bedövning. Nej då, vi skämtade bara om det, och jag försäkrade honom om att det inte verkar vara nån större skillnad om jag får lokalbedövning eller inte. Han verkar vara lite fascinerad över att jag aldrig skriker. Inte som tortyrmakare eller allmänt elakt sadistiskt då utan mer yrkesmässigt fascinerad. Både när han sticker och när han rotar kollar han gärna in mina reaktioner. Men varför skulle jag skrika? Oftast känns det ju inte alls och när det gör ont är det ändå uthärdligt. Förresten ska han väl vara glad för att det inte står en landstingspatient i vårdgaranti och gastar i högan sky. Eller för den skull någon patient. Det borde väl kunna skrämma bort dom (andra) betalande plastikpatienterna. Kan man ju tycka.


Efter besöket hann jag med att handla, släpa upp alla varorna till lägenheten (eller snarare dra. Tanter använder Dramater med stolthet), vila en mikrostund och till och med orka med en sväng ner till avtackningen av en arbetskamrat. Fast där blev jag inte långvarig. Det var så varmt att febersvetten bara lackade. Nu ska jag bara hålla mig uppe såpass att jag stupar i säng och sover hela natten. Eller lite mer realistiskt åtminstone någon timme då och då. Hostattackerna verkar åtminstone ha gett med sig. Peppar, peppar.

Av Ingela - 30 mars 2011 13:24

Jag sitter just och försöker samla ihop lite krafter inför dagens besök på kliniken. Igår lyckades inte syster T få ut något och tortyrdoktorn stod vid operationsbordet. Först skulle jag inte ens få någon tid igår men jag kan garantera att man inte ger sig så lätt efter fyra månader som stammis. Vid andra telefonsamtalet lyckades jag övertyga den jag pratade med att det väl vore bättre att jag fick komma dit 15:40 än att bli uppringd vid samma tidpunkt. Lite nytta gav ändå besöket eftersom vi passade på att ta ett CRP. Det visade inte på några förhöjda värden, så jag kan vara förkyld i lugn och ro.


Eller lugn och ro, förresten. Det rinner rejält ur näsan och täpper till på två röda sekunder. Nysningar och hostattacker avlöser varandra och varje gång det sker måste jag snabbt dit med vänsterhanden och hålla i det nya bröstet. Inte för att jag på allvar tror att det är något som ska lossna, efter så lång tid, men obehaget i sig gör att det är värt det.


Igår somnade ännu en ET-syster in. http://lindaskriver.blogspot.com/ Vi är många som följt din kamp Linda. Nu får du i alla fall vila. Jag tänker på din familj och övriga anhöriga. En extra klar stjärna lyser på er nu.

Av Ingela - 28 mars 2011 19:31

Inte mycket att fira precis. Men idag är det fyra månader sen operationen. Rent statistiskt borde jag vara återställd nu. I stället däckade jag totalt i fredags kväll. Det började med halsont under dagen och mynnade ut i en rejäl förkylning. Tror jag. Först nu inser jag att jag kanske borde kolla upp så att det inte är infekterat i sårområdet. Det kan ju faktiskt finnas en anledning till att syster T alltid frågar om jag har feber eller har allmänna sjukdomskänslor. Jag tippar ändå på vanlig förkylning eftersom det började med halsont men det är väl bäst att jag ringer i morgon om det inte har gett sig.

Av Ingela - 25 mars 2011 11:28

Nu vet jag. Facit kom i natt när jag vaknade klockan ett. I stället för halv tre som är lite mer normalt. Jag är alltså inte en av dom som får allt dom pekar på. Det var nog det jag misstänkte innerst inne. Men jag kan alltid trösta mig med att dom tre övriga punkterna ändå lär uppfyllas med tiden. Och att dom första femtio åren inte är helt bortslarvade.


Resårbandet och kökshandduken åkte på igår igen. Det kändes som att urkigheten inte tänkte ge med sig av sig själv, så jag bestämde mig för att ge kroppen lite hjälp på traven. Det fungerade. Bra eftersom det gjorde just det. Men blä eftersom jag lär få gå med det minst i några dagar till. Fast hellre det än att riskera att behöva gå på antibiotika igen.

Av Ingela - 24 mars 2011 07:27

När jag i vanlig ordning vaknade vid tretiden i natt, slogs jag av en tanke. Det sägs ju att vissa får allt dom pekar på. Tänk om jag är en sån. Utan att veta om det liksom. Jag kanske har slarvat bort femtio år bara för att jag har varit artig och inte gått runt och pekat.


Så nu kör jag ett test och pekar på fyra saker. Jag vill

1. att snön ska försvinna

2. kunna åka hem och bara vara, vilket funkar om jag får punkt 1

3. få börja träna igen

4. sova en hel natt


Jag tyckte fjärde punkten var lite fiffig. Då vet jag ju redan i morgon bitti om det fungerar.



Av Ingela - 23 mars 2011 18:39

Ibland funderar jag över vad det är som gör att vi mitt i kriser hittar viljan att orka. Ser jag till min egen resa i detta surrealistiska cancerland, är nog en av nyckelfaktorerna faktiskt förmågan att förtränga. Eller förminska. Eller att helt enkelt lägga bakom sig och möta ännu en utmaning som om den vore helt ny. Jag hittar en hel del såna exempel när jag läser igenom gamla blogginlägg. Oftast är det under rubriker som "Hur tänkte jag?", "Obotlig optimist", "Man ska inte ropa hej"... Och så vidare.


Senaste exemplet är från tömningen i måndags. Jag skrev till och med i senaste inlägget att jag förväntade mig att må urkigt men på dom två veckor som gått efter förra tömningen, hade jag uppriktigt sagt förträngt hur mycket. Rätt fantastiskt, eller hur! Jag har ändå varit där elva gånger och tömt ur, om jag nu har räknat rätt. Och mått lika dåligt varje gång. Eller som just nu, till och med sämre. Det lär väl ha ett samband med sticket i det obedövade området, antar jag.


Eller handlade det kanske om beslutet om att skippa resårtortyren? Där var vi faktiskt helt överens, jag och syster T. Åtminstone retroaktivt. Men nu börjar jag tvivla. Är det nån som har facit?



Av Ingela - 21 mars 2011 18:41

När jag kom fram till möteslokalen insåg jag snabbt två saker.

1. Professorn hade lämnat återbud

och i stället ordnat en ersättare, vilket jag väl hade kunnat leva med om inte

2. ett antal damer ville lukta gott


Som doftöverkänslig och parfymallergiker kändes det som ett väl stort hinder, när jag dessutom förväntar mig att må lika urkigt som vanligt efter seromtömningen om en stund. Så jag gick därifrån nästan direkt. Jag känner mig helt nöjd med det valet.


Av Ingela - 21 mars 2011 16:54

Det fungerade ganska bra ända tills inatt. Då har jag ändå utmanat ödet ganska rejält med att skippa resårband, flytta bokhyllor och flytta mamma. Och mammas saker. Men idag var jag tvungen att ringa. Syster T fick inte ut något. Inget alls där dom vanliga fickorna brukar vara. Så hon fick gå och hämta tortyrdoktorn.


Observera att detta inte är något elakt förtal. Det var han själv som döpte sig till det. Han lyckades inte heller få ut något där dom brukar sticka. Fast han försökte. Både mycket och länge. Av bara farten tryckte han in sprutan på ett obedövat område. Själva sticket gick bra. Det kändes faktiskt inte alls, så någon liten fördel finns det med att kapa nerver. Själva rotandet var värre. Det gjorde rätt ont men det fungerade. Till slut hittade han rätt och kunde dra ut lite drygt 20 ml. Efter två hela veckor! Vi fortsätter, om än med små steg, att gå åt rätt håll.


Och som plåster på såren fick jag boka in nästa operationstid. Den 25 maj ska jag förhoppningsvis lämna kliniken med två lika stora bröst. Eller små då, eftersom jag som sagt vägrar att stoppa in ett implantat. En och en halv timmes operation känns ju som en barnlek i jämförelse, även om ingen operation naturligtvis är att leka med. Enligt planen får jag till och med gå hem samma dag. Peppar, peppar säger jag. Fast den här gången är det ju inget lymfsystem inblandat, så jag kan väl få hoppas lite.


Igår fick jag äntligen se ännu ett avsnitt av the big C. Den serien blir verkligen bara bättre och bättre men jag undrar hur många som hittar den sent en lördagkväll på svt. För mig går den alldeles för sent i alla fall så det får bli stv play. Dessvärre är det bara senaste avsnittet som ligger i en vecka men det är inte för sent att börja titta nu. Det kan jag garantera.


Just nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska gå på bröstcancerföreningens årsmöte. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av själva mötet men efter det ska "min" professor föreläsa. Eller min före detta. Eller hur man nu ska uttrycka det. Jag går ju hos en annan onkolog nu. Det vore intressant att gå och lyssna. Är det någon som vet något om bc-behandling i framkant och framtid är det han. Och han har ju onekligen hållt mig i liv i snart tre år. Undrar om han känner igen mig?

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards