Ibland funderar jag över vad det är som gör att vi mitt i kriser hittar viljan att orka. Ser jag till min egen resa i detta surrealistiska cancerland, är nog en av nyckelfaktorerna faktiskt förmågan att förtränga. Eller förminska. Eller att helt enkelt lägga bakom sig och möta ännu en utmaning som om den vore helt ny. Jag hittar en hel del såna exempel när jag läser igenom gamla blogginlägg. Oftast är det under rubriker som "Hur tänkte jag?", "Obotlig optimist", "Man ska inte ropa hej"... Och så vidare.

Senaste exemplet är från tömningen i måndags. Jag skrev till och med i senaste inlägget att jag förväntade mig att må urkigt men på dom två veckor som gått efter förra tömningen, hade jag uppriktigt sagt förträngt hur mycket. Rätt fantastiskt, eller hur! Jag har ändå varit där elva gånger och tömt ur, om jag nu har räknat rätt. Och mått lika dåligt varje gång. Eller som just nu, till och med sämre. Det lär väl ha ett samband med sticket i det obedövade området, antar jag.

Eller handlade det kanske om beslutet om att skippa resårtortyren? Där var vi faktiskt helt överens, jag och syster T. Åtminstone retroaktivt. Men nu börjar jag tvivla. Är det nån som har facit?

 

Margareta

23 mars 2011 19:23

Vad säger kliniken om att du fortfarande får tömma på vätska.

Ingela

23 mars 2011 19:52

Att det kan bli så. Ända upp till ett halvår. Och eftersom jag har fått bekräftat samma erfarenheter från flera oberoende säkra källor, tror jag på det. Jag har lite oflyt helt enkelt. Samtidigt som jag har världens flyt (peppar, peppar) som hittills sluppit undan återfall!

 

Katrine

23 mars 2011 19:44

Usch vad du får stå ut med. Tycker synd om dig.
Styrkekramar

http://svgumaka.bloggo.nu

Ingela

23 mars 2011 19:56

Men kära vännen, du har väl stått ut med väl så mycket efter din operation! Nu ser vi framåt mot en forumträff där vi båda kan visa upp helfärdiga bröst, med tatuering och allt. Eller hur! Kram!

 

Margareta

24 mars 2011 09:13

Javisst finns det mycket att glädjas åt trots att man tvingas medicinera. Jag brukade se min berner Vincent som exempel. Han hade en autoimmun sjukdom och medicinerades från 3 till 11 års ålder. Varje dag fick han kapseln i sitt svalg. Det gav honom vissa biverkningar, men det fanns inget val. Han fick stå ut och då kunde väl jag också ta dedär antipillren och ha honom som det goda exemplet. Så blev det. Klappa Yoker.

Ingela

24 mars 2011 11:06

Yoker har flyttat till hundhimlen för några veckor sen. Det var bäst så.

 

Margareta

24 mars 2011 20:53

I hundhimlen har Yoker många kamrater och han slipper att ha ont. Du får minnas den fina vän han var under många år.
Kram till dig Ingela!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...