Åk på tjänsteresa. Lite halvlångt sådär, typ Växjö. Tåget går vid sextiden, så då försvinner den där timmen mellan fem och sex när du äntligen lyckas dåsa till några minuter då och då efter ett par-tre timmars vakenhet. Njut av varje sekund på tågresan när seromvätskan strömmar till och det gör mer och mer ont i rygg och nacke. Kläm dig in i taxin med ett leende när du inser att du måste använda den obrukbara armen för att ta dig ur igen och att det då kommer att rycka till sådär härligt osäkert i muskeln, så det får dig att undra om dom verkligen sydde fast den ordentligt. Försök att inte lägga för mycket vikt vid själva jobbdelen av tjänsteresan. Visst, det var väl skönt att få röra sig lite avslappnat under anförande och diskussion men koncentrera dig på trötthetseffekten av att cytohjärnan fick jobba på högvarv i några timmar.

Kläm dig sen in i nästa taxi med ett ännu större leende när du inser att du måste använda armeländet både när du ska in och ut. Och hela tågresan hem blir så mycket bättre när tåget dessutom är försenat. Väl hemma efter dryga tretton timmar, kan jag nästan garantera att du får sova i sex timmar. Två nätter i följd dessutom. Visserligen kommer du somna i fåtöljen redan strax efter åtta och nånstans mitt i släpa dig ut och borsta tänderna för att därefter stupa i säng. Men sex timmar är ändå sex timmar. Även om det innebär att klockan är sisådär halvtre när du vaknar och är klarvaken. Ha tålamod. Så länge dröjer det inte innan du somnar i fåtöljen igen ikväll eftersom det kommer att inträffa redan före åtta. Och då kanske du har klarat av sextimmarspasset så pass tidigt att du hinner dåsa till en stund i morgon bitti också...

Eller så var det här inget bra tips. Ibland undrar jag hur jag är funtad, faktiskt. Min Växjöresa planerades i en helt annan verklighet när jag trodde att jag skulle vara helt återställd efter operationen. Kanske borde jag lämnat återbud? Kanske borde jag ha ägnat dom här snart fyra månaderna åt att bara vara sjuk och försöka kurera mig? Fast tror jag på fullaste allvar att det hade hjälpt mig att sova? Eller att få kroppen att börja ta hand om vätskan på egen hand? Nej, det tror jag faktiskt inte. Även om det var vidrigt jobbigt innan jag kunde stupa i säng, så var det fantastiskt roligt att komma ut och bara vara "som vanligt" igen!

Och apropå som vanligt, bestämde jag mig härom dagen. Nu pallar jag inte en dag till med tajt BH, ihoprullad handuksbula på ryggen och resårbandstortyr. Nu vill jag åtminstone skapa en illusion av att vara som vanligt. Alltså provar jag på mitt eget sätt och lyssnar på kroppen. Sorry, syster T... Nu använder jag en mjuk och skön sport-BH på dagarna och en ännu mjukare och skönare på nätterna. Hittills verkar det faktiskt ha fungerat minst lika bra som med resårbandet. Även om det är på gränsen till att jag borde åka och tömma ur i morgon är mitt mål nu att klara mig fram till på måndag. Åtminstone. Och helst längre än så förstås men det är väl att utmana ödet alltför mycket...

I morse parkerade jag mig framför datorn inför veckans höjdpunkt; the big C. Något så fantastiskt som en ödmjuk och varm komedi om ett tungt och allvarligt ämne. Detta har svt gömt undan någonstans efter tiotiden på lördagkvällarna. Utom igår då, när melodifestivalen tycks ha trängt undan allt sevärt. Bara att vänta till nästa vecka, tydligen.

Idag har jag tänt ett ljus för Anna. Det är precis ett år sen hon lämnade oss men hennes minne lever starkt som aldrig förr. http://annajansson73.blogspot.com/ 

Stora och stärkande kramar skickar jag till Henrik och Tilda. Varsin stjärna i himlen har ni sedan länge.

Att äta fulgula piller kan onekligen tära en del på tålamodet. Fast egentligen är det inte så farligt. I alla fall inte jämfört med för drygt ett år sen när jag också åt mitt vidriga veckopiller varje torsdag. En av biverkningarna till fulgulingen är benskörhet. Jag fick göra en bentäthetsmätning när jag började med Femar och när resultatet av den kom, bestämde professorn att jag skulle äta en medicin för att motverka benskörhet. Med andra ord det vidriga veckopillret. Varje torsdag var en plåga. Allt från inledningen när jag inte fick lägga mig ner efter att ha tagit pillret med ett jätteglas vatten och ända tills jag stupade i säng efter att ha haft en värk som hette duga.

Sådär såg det ut i knappt fyra månader. Sen kom jag och min nya onkolog överens om att testa utan. Och visst har jag ont både här och där av fulgula pillret men det är inte i närheten! Dessutom börjar det värsta ge med sig i takt med att det blir varmare. Någonstans i bakhuvudet gnager ett minne av att vi sa att vi skulle testa ett år utan vidriga veckopillret och därefter göra ett nytt bentäthetsprov. Och det var väl 14 månader sen. Men eftersom ingen har hört av sig om det har jag högtidligen bestämt mig för att vänta med den frågan till nästa återbesök i maj. Jag är ju ändå tvungen att gå runt och passa mig för att ramla eftersom återhämtningen efter operationen går i snigelfart. Och hittills har jag (peppar, peppar) aldrig brutit något i mitt liv. Vad jag vet i alla fall.

Annars är nog det trista håret också den tristaste biverkningen. Jag har fortfarande väldigt tunna hårstrån och inte särskilt många. Jag har också tappat rejäla mängder hår, delvis på grund av min psoriasis men kanske också som en effekt av dom fulgula pillren. Stressen som orsakas av sömnlösheten kan nog allvarligt misstänkas ha spelat en viktig roll också. I gengäld envisas skägget på hakan med att frodas som aldrig förr. Tjocka och extremt snabbväxande strån. Och fler och fler verkar dom bli. Kanske finns eller kommer det en metod att flytta alla dom superhårsäckarna till en plats där dom faktiskt gör nytta? I så fall finns jag här! ;)

Tack för alla uppmuntrande kramar och kommentarer här, på fejan och på vårt forum! Det värmer och tröstar. igår ägnade jag dagen åt att städa undan hundhår och grus. Och att gråta. Idag känns det redan lite bättre. Det hjälper förstås att jag fortfarande känner att det var rätt beslut.

Tack också till alla er 1417 unika besökare under februari månad. Inte trodde ni väl att jag skulle glömma att ge er varsin stjärna i himlen? Här kommer dom!

Yoker har flyttat hemifrån igen. För gott den här gången. Till hundhimlen. Vi har haft nästan tre veckor tillsammans. Tre himmelska, underbara, gosiga veckor. Men till slut gick det inte att blunda längre. Det främsta ansvaret man har som hundägare är ändå att se till att hunden har ett värdigt liv. Och det kunde jag faktiskt inte erbjuda. Det var ju därför jag omplacerade båda hundarna redan för ett halvår sen. Och någonstans måste man sätta en gräns för hur många omplaceringar man är beredd att pröva med en pensionärshund. Så med stor sorg i hjärtat insåg jag till slut att det var dags att ta ställning.

Igår var jag uppe på Djurakuten och pratade igenom vår situation och senare igår kväll fattade jag beslutet. Att nu var det dags. Och när beslutet väl var fattat gällde det att få en tid rätt snart. Det visade sig att det gick att få en tid redan ikväll.

Lillskrutten visade än en gång upp sig från sin mest charmiga sida. Inte heller lät han sig sövas av bedövningssprutan. Jag kan inte påstå att jag är förvånad. Men när han väl somnade in definitivt var det bara lugnt och vackert.

Yoker, älskade hund. Tack för allt! Nu är du en av himlens absolut klarast lysande stjärnor. Sov i ro.

Om nu någon trodde på fullaste allvar att en fulgulpillerflodhästtant skulle försöka sig på att sova på golvet så... Att ta sig ner och somna vore väl en sak. Men att se samma ful...tant försöka resa sig upp efter den sömnen. Troligtvis hade en sköldpadda på rygg haft bättre odds :)

Jag la ner kloklippningsprojektet igår och bestämde mig för att lägga upp en realistisk plan för idag istället. Så jag passade på när all sannolikhet pekade på att kroppen borde vara som mest medgörlig, dvs efter kvällspromenaden. Medveten om att jag utmanade ödet, tog jag mig ner på golvet beväpnad med klotång, klippsax och pälskarda. Och lyckades! Lyckades både klippa klor, irriterande päls under och runt tassarna samt dra kardan ett varv här och där för att slippa fällpälsen precis överallt. Och undret var inte slut i och med det. Jag lyckades dessutom ta mig upp igen utan alltför stor ansträning och nästan utan att behöva använda armarna alls! (hurra!)

Eller skulle jag kanske stannat på golvet ändå? Under en längre tid? Mer tryck på ärret och seromområdet kan man väl inte tänka sig? Fast jag föredrar nog att åka iväg till kliniken för ännu en tömning. Och det är precis vad jag ska göra imorgon. Tyvärr. Att vänta till på måndag framstod som oövervinnerligt... 

Min dos sömn per dygn börjar bli oroväckande låg. Det har den i och för sig varit i snart tre år men nu har snittet sjunkit från fem-sex timmar till tre-fyra. Per dygn, alltså. Att somna går hur bra som helst. Och tidigare och tidigare för varje kväll verkar det bli. Man sover rätt bra i fåtöljen framför TVn. Att somna om i sängen efter att ha bytt till pyjamas och borstat tänderna är inte heller några större problem. Det stora problemet inträder när jag vaknar mitt i natten efter totalt sisådär två/tre och en halv timme och inte lyckas somna om. Förrän det blir några mikrosömnstunder strax före sex. Och då har redan den levande väckarklockan ställt in sig på frukost och morgonpromenad. Två förväntansfullt tittande ögon är ruskigt effektiva för att få fart även på en fulgulpillerstel flodhäst. Eller tant. Och efter 45 minuters aktiviteter, inkluderande frukost med vidhängande promenad är tanten vaken. Om än inte pigg.

Hur som helst börjar sömnbristen bli riktigt märkbar. Kanske var det därför jag glömde gårdagens jubileum. Tre månader sen operationen, minsann. Nu skulle jag haft max en månad kvar till helt färdigläkt. Jaså inte... Tre månader innebär också att halva den tiden gått när det är JÄTTEVIKTIGT att TEJPA ÄRREN!!! Annars kan dom bli JÄTTEFULA!!! Ärren alltså. Och bröstet också då eftersom ju ärret går tvärs över det. Jaså, då får jag väl vända ryggen till om jag vill vara vacker då. För ärren på framsidan har jag inte ens fått börja tejpa än... (och det är ingen som har vågat säga till mig att jag borde ha tejpat i åtminstone minst två och en halv månad vid det här laget. För då hade dom kanske blivit ännu mer ledsna där borta på kliniken. Tur att jag är läskunnig och själv kan inhämta nödvändig information/den information som alla utan komplikationer får. Utan att bli alldeles för ledsen för det) Äh, det var nog lika bra att ställa in tremånadersfirandet. Annars hade jag ju lätt kunnat börja se halvtomma glas...

Ännu fler halvtomma glas alltså. Idag råkade jag knycka till på något särskilt obegåvat sätt när jag skulle försöka hindra knähunden från att attackera en arbetskamrat med blöta pussar och handskinsamling (vilket knähunden tycker ingår i dom bernsliga rättigheterna). Det innebar att jag förutom att vara härligt seromsvullen (vilket naturligtvis kommer att spä på sömnbristen) också har ont i den där muskeln som dom skar sönder för att bygga det nya bröstet med. Eller om det nu är någon annan muskel jag har ont i. Det känns inte som livsviktig information. Huvudsaken är att det går över. Men det känns som att det blir någon sorts nytt rekord i sömnlöshet inatt. Åtminstone om man räknar bort dom ljuva ungdomsåren när man faktiskt aldrig behövde sova.

Kan för övrigt konstatera att knähunden skulle behöva lite kloklippning igen. Undrar om man sover bättre på golvet? Se där! Kanske kan jag kombinera nytta med nytta (eller åminstone av nöden tvungen gilla läget?). Minsann står det inte ett litet halvfullt glas och väntar i alla fall!