Jag är ingen spelare, direkt. I alla fall inte när det gäller spel om pengar. Och absolut inte när det gäller spel på nätet. Där begränsar sig mina erfarenheter till ett tioveckorslotto med fyra fasta rader och ett Jokernummer som hängt med i många, många år. Och kanske någon trisslott då och då. IRL (i verkliga livet, alltså) har jag väl spelat lite roulett och dragit i en enarmad bandit under en och annan utekväll eller på en och annan Ålandsbåt men aldrig i någon större omfattning.

Lite nyfiken blir jag i alla fall när jag får erbjudanden via bloggnätverket om att skriva om just spel. Min blogg ligger under rubrikerna "cancer", "sjukdom", "vård", "överlevnad" och "livsglädje". Rätt långt från casino kan man ju tycka. Hur tänkte dom, liksom?

I och för sig är jag ju med i ett stort och väldigt avgörande spel, även om det deltagandet sker helt och hållet på herr C:s villkor. Det med livet som insats. Kanske är det just det som gör att jag inte är särskilt intresserad av att utmana ödet alltför mycket genom att hålla på med andra spel.

Mitt ibland alla sviter efter operationer och andra behandlingar, smyger sig en och annan annan krämpa in. Nästan alla av mina något äldre och många av mina jämnåriga kamrater brukar flina lite rått och konstatera att man får räkna med en och annan krämpa. Det ingår i paketet när man börjar komma upp i åren. Och så är det väl.

Synen är väl ett av dom tydligare exemplen. Jag har ju varit bortskämd med att slippa glasögon så här långt. Helt tack vare en väldigt klok ögonläkare som avrådde mig från att skaffa glasögon mot min översynthet i tonåren. Om jag bara stod ut några år med att behöva sitta längst bak på bion (och lite andra saker förstås), så skulle det rätta till sig. Och det gjorde det.

Men nu är jag där igen och konstaterar att avståndet till datorskärmen blir längre och längre för att inte texten ska bli suddig. Och hur jag än letar lär jag inte hitta någon ögonläkare som ger samma råd nu. Det här kommer inte bli bättre med åren. Trist men sant.

Jag har faktiskt redan ett par glasögon. Jag gick iväg till optikern för ett par år sen och fick terminalglasögon. Det tog bara två dagar innan dom var undanstoppade i en låda. Dels blev jag helt yr i huvudet om jag inte satt som förstenad men dessutom tyckte jag inte att jag såg skärmen bättre heller. Så sen dess har jag faktiskt strutsat och tänkt att det går så länge som det går. Och jag har ju ett stort skrivbord och hjul på stolen...

Än så länge har det fungerat men jag inser att den dagen kommer när jag måste börja ta tag i det. Om inte annat för att jag faktiskt kör en hel del med bilen och då kan det ju vara en fördel att se som man ska. Jag vill inte ha glasögon. Det är tillräckligt meckigt när jag behöver använda solglasögon, tycker jag. Och linser känns inte som ett alternativ, med tanke på hur jag brukar reagera så fort något kommer i närheten av mitt öga. Jag brukar inte bli helt populär hos sminköser när ögonlocken helt reflexmässigt åker igen i tid och otid. Det skulle nog bli ett ständigt letande efter tappade linser.

Kanske kan en laserbehandling vara ett alternativ? Eller är det för bra för att vara sant? Jag kommer åtminstone kolla upp det ordentligt den dagen det är dags. Men innan dess strutsar jag vidare ett tag till.

Jag har valt att betala för att göra min blogg reklamfri. Främsta anledningen till det är att jag vet att reklam kan utestänga läsare. Och då tänker jag främst på alla mina vänner i cancerlandet. Inte så mycket för att det är reklam i sig utan för att det ofta handlar om rörlig och/eller blinkande reklam. För den som genomgår cellgiftsbehandling eller fortfarande kämpar med sviterna av cellgifterna. För den som väntar på strålbehandling för hjärntumörer, genomgår strålbehandling eller lider av efterverkningarna. Och så vidare... För många blir det helt enkelt omöjligt att läsa. I alla fall någon längre stund. Just rörlig och/eller blinkande reklam har blivit mer och mer vanligt i bloggar här på bloggagratis/bloggplatsen. Så då väljer jag att köpa oss alla en reklamfri blogg.

Trots det funderar jag på att släppa in lite "smygreklam". Eller vad jag nu ska kalla det. Jag har blivit inviterad till ett bloggnätverk där jag kan få betalt för att blogga om olika produkter eller tjänster. Min blogg har bedömts som seriös (och med tillräckligt många läsare, antar jag). Efter att ha grubblat fram och tillbaka bestämde jag mig för att gå med i nätverket. Jag får skriva precis vad jag vill och vara exakt hur positiv eller negativ jag vill om det jag får i uppdrag att blogga om. Viktigt för mig är att dom pengar man får är beskattade enligt konstens alla regler. Det är inga stora pengar. Åtminstone inte om man som jag bloggar i dom lägre divisionerna (mätt i antal läsare) men jag kommer ändå inte att göra det för egen vinnings skull. Kanske kan jag få in några kronor här och där som jag kan peta in i Cancertjejers "reklamfritt forum" och/eller Cancerfondens insamlingar. 

Så jag testar nog ett tag. Och förvarnar härmed om att det kan dyka upp en och annan betraktelse eller recension om än det ena eller det andra.

Det var nog först när jag kom hem i fredags eftermiddag som jag riktigt förstod hur mycket jag längtat efter detta. Det blev till slut väldigt mycket av varan bara vara. Jag insåg rätt snabbt att den som har absolut snöskottningsförbud kanske inte ska ge sig på att såga enar. Dom är ju ändå döda, så det gör varken till eller från. Visst hade det varit bra om jag hade hunnit släpa ner dom till eldningshögen inför föreningens städhelg men någon katastrof är det ju inte om dom får vänta till i höst med att eldas upp. Ett litet orosmoment är vattnet. Det finns fortfarande ett mikroskopiskt hopp att det sitter en ispropp någonstans. Annars läcker det. Men det problemet bestämde jag mig för att spara till nästa helg. Städat blev det i alla fall. Och som sagt stora portioner av bara vara. Jag fick till och med sova ovanligt mycket i två nätter. Bara en sån sak.

Idag har det gått två veckor sen senaste tömningen och nu börjar det vara på gränsen. Men jag ska försöka dra ut på det lite till den här gången. Förr eller senare måste väl ändå kroppen börja förstå att det ingår i paketet att ta hand om den här vätskan på egen hand. Helst förr. Om inte nästa operation ska börja ligga i farozonen.

Nej, det är väl inte så troligt att mitt nuvarande sätt att klä mig ska sätta något djupare spår i modevärlden. Synd, för annars kunde jag kanske göra karriär som nån sorts blondinbella senior... Åtminstone tills det sista av blekningsmedlet har växt bort. Eftersom det är fullt av skov i hårbotten har jag inte vågat bleka på länge och dom få strån som växer ut kan knappast kallas för blonda. Mer Gråbella liksom.

För att visa lite mer vad jag menar med en icketrendsättare bjuder jag härmed på en av dom sällsynta bilderna på mig själv:

Inte bara på mig själv utan jag och mitt tortyrredskap. I lite empirisk stil. Den lilla pricken som syns i mitten på det vita bandet är en liten broderad blomma. Så sött... Och ja, jag förstår att det är meningen att bandet ska sitta under t-shirten men jag tänker inte dö av att ha kliat ihjäl mig. Man kan ju också tydligt se den väldigt personliga och charmanta storleksskillnaden mellan höger och vänster. Tur att man är vänstervriden. Typ.

Och av bara farten kommer ännu en bild:

Min fina lilla kökshandduk. Som för säkerhets skull är mönstrad med diverse kökstillbehör. Med ytterligare lite kläder utanpå kan man ju se den som en liten kompensation för den väldigt mycket mindre bulan på höger framsida. Balans liksom. Fast jag får erkänna att jag hade föredragit en helt annan balans.

Idag smet jag lite tidigare från jobbet för att få se med egna ögon hur det står till därhemma. Så här

såg det inte alls ut längre! Tjohooo!!!! Visserligen var det en hel del snö kvar på tomten och en rätt rejäl hög framför altantrappen men det var faktiskt till och med mindre snö än vad jag hade förväntat mig. Det här betyder ju att jag med stormsteg närmar mig punkt ett och två på peklistan. Det behöver inte ens bli helt snöfritt. Bilen får plats ändå. Så om inget oförutsett inträffar, blir det en helg hemma. En hel helg!

Fast det där med att bara vara får nog vara till en annan gång. Det finns ett och annat att sysselsätta mig med efter att bara ha skött det allra nödvändigaste i nästan ett halvår. Som en och annan död en. Två döda enar alltså. Eller som ett tryck i vattenkranarna som är oroväckande lågt även efter mitt hus mått mätt. Eller som att det måste städas, tvättas, bäddas rent och packas upp allt som bara har ställts in vartefter. Men det gör ingenting. Jag hinner lufsa runt på lite promenader och sitta på altanen och njuta också.

Det verkar som att blödningen äntligen har gett sig. Och förkylningen. Och att jag kan uthärda utan seromtömning den här veckan. Och jag har haft betydligt mindre värk i skelett och leder nu när det har blivit varmare. Och ute skiner solen. Det är gott om halvfulla glas nu!

Nu är jag inne på den sjätte dagen av den blödning som började i torsdags. Tänk om biverkningslistan till fulgula pillret kunde varit utrustad med lite mer exakta tidsgränser. "Om du blöder mindre än x timmar, slappna av", "mer än x dagar, ring din onkolog". Men så bra får man ju inte ha det. Det enda som står på listan är att det är mindre vanligt, dvs hos 1 till 10 av 1000 patienter. Inte hur ofta eller hur länge...

Fast å andra sidan litar jag bara mindre och mindre på dessa biverkningslistor. Dom verkar ju aldrig uppdateras utan år efter år står resultaten från dom inledande studierna där. Och då verkar det inte spela någon roll vilka biverkningar vi patienter faktiskt får. Trots att vi mer än en gång kan konstatera att vi får biverkningar som inte alltid står på listan. Eller inte ens särskilt ofta. Mina erfarenheter av onkologbesöken är dessutom att man aldrig hinner med att behandla mer än en bråkdel av dom faktiska biverkningarna. Det innebär ju att inte ens onkologerna får kunskaper om hur det egentligen är.

Så lista eller inte lista, här sitter jag med min blödning och vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag borde hundraprocentigt kunna avskriva möjligheten att jag helt plötsligt skulle ha böjat producera ägg och hormoner igen. Trots allt gick jag ju igenom ett helvetestest för att en gång för alla fastställa min tantstatus förra gången jag hade en rejäl blödning. Alltså bör jag kunna lita på att fulgulpillrena gör det dom ska. Frågan är nu om och i så fall när det börjar bli dags att oroa sig för att blödningen har någon annan orsak. Men jag orkar som sagt inte. Inte än i alla fall. Det har nog gått över i morgon!

Tack alla 1566 unika, underbara läsare som kikade in under mars månad! Varsin unik och alldeles underbar stjärna i himlen har ni!

Jag fyller tre år idag! Och det är inget aprilskämt. Med tanke på ursprungsprognosen är det en ren vinstlott. Två år till och jag åker ner i ännu en lägre riskgrupp. Det trodde vi nog inte riktigt, varken jag eller professorn, under dom första skälvande tre veckorna efter första cellgiftsbehandlingen. Självklart är det inte enbart professorns förtjänst utan väldigt många andra som jag stötte på under själva vårdtiden. Men om jag inte hade haft turen att hamna hos en onkolog som både hade kunskaper och befogenheter att ordinera en extremt ovanlig och läskig häxbrygd... Kanske hade min blogg avslutats för länge sen?

Det är i det här perspektivet alla mina gnällinlägg om tortyrdoktorer, ständiga resor till kliniken och jobbiga provtagningar ska läsas. Jag kan inte riktigt hålla på att inleda alla mina inlägg med att jag är tacksam över att vara i livet och att det är det som verkligen räknas. För så är det. Men samtidigt vill jag ändå försöka beskriva att livet inte bara är en dans på rosor för att man har haft turen att befinna sig på vinnarsidan i statistiken (peppar, peppar). Jag försöker helt enkelt beskriva hur det är. Och kanske, kanske kunna sprida lite mer förståelse för att alla drabbade i er omgivning mentalt lever kvar i cancerlandet långt efter att ni har trott att äventyret är över.

Det innebär inte att jag lever mitt liv som om jag vore en tickande bomb, med en ständig väntan på återfallssignaler. Eller att jag låter mina vakna timmar styras av biverkningar och återbesök. Verkligen inte. Större delen av mitt liv lever jag som vilken "vanlig" människa som helst. Men jag är faktiskt tvungen att ta en hel del varningssignaler på allvar. Och att lära mig att skilja signalerna åt, är nog bland det svåraste jag ställts inför. Ett vanligt ryggont kan betyda skelettmetastaser. Lite ont när man andas kan betyda lungmetastaser. En blödning kan betyda... Just det vill jag inte ens tänka på nu.  Jag är ju ändå ordentligt "tantkollad", så det får tillskrivas biverkningslistan... Det är säkert inget farligt! Men nu skulle vi ju fira! Tre år! Jag strutsar! Åtminstone ett par dagar till.

1 april innebär också att jag träder in som tjänstgörande administratör på

http://cancertjejer.forum24.se/

Det är helt otroligt att se vilka behov vårt forum tillgodoser. Och hur mycket vi faktiskt vet om herr C och hans värsta fiender. Och just det där med att hela tiden träffa dom som precis är drabbade. Som lever i det där vidriga väntlandet mellan undersökning och besked. Eller mellan besked och väntan på behandling. Som är helt övertygade om att dom kan hälsa hem (för det är vi nog alla i det läget). Det är nog det som får mig att fortsätta med bloggandet. Att visa att man kan leva ett tag till. Även om ingen vet hur länge. Och det vet ju faktiskt ingen. Oavsett om man träffat herr C eller inte.