Alla inlägg under maj 2011

Av Ingela - 29 maj 2011 07:54

Det är nog tur att jag hann gå utan resåband och kökshandduk i nästan en vecka. Efter operationen hade dom nämligen knäppt på mig ett nytt tortyrredskap. Det är egentligen något så harmlöst som en sport-BH i bomull men gissa om den spänner och skaver. Dygnet runt i tre veckor ska den sitta på och därefter på dagtid i ytterligare tre veckor. Och kliar gör det. Inte BHn i sig utan all tejp som sitter under. Dom har format ett stöd med hjälp av kompresser och tejp, kors och tvärs över båda brösten och en bit in på ryggen. Och jag glömde naturligtvis att säga till om den allra snällaste tejpen... 


Det värsta kliandet kom ändå från den tejpen dom använder under själva operationen. Där var det ett antal illröda fält som kliade helt olidligt första dygnen. Här hittade jag åtminstone en fördel med att bli hemputtad redan samma dag. I stället för att böna, be och till slut tjata om kortisonsalva till dom röda fälten (vilket jag fick göra förra gången), var det ju bara att gå in i badrummet och hämta. Och ska jag vara ärlig överväger fördelarna med att åka hem samma dag med hästlängder. Visst är det skönt att bli ompysslad och att någon har koll men det är ännu skönare att lulla runt och göra vad man känner för.


Särskilt ont har det inte gjort i själva såren. Kanske för att jag har varit lydig när det gäller allt smärtstillande den här gången. Nästan allt. Jag har börjat trappa ner på dom korttidsverkande och på Panodilen men inte förrän igår. Och dom ska ju faktiskt bara tas vid behov.


Annars har det gått rätt bra under dom här dagarna. Jag har varit relativt lydig även där och inte alls jobbat särskilt mycket. Några timmar på torsdagen och halva fredagen, bara. Och igår jobbade jag bara hemma, så det kan ju inte räknas. Annars har jag faktiskt följt ordinationen vila och promenader. Och med undantag för dom första två nätterna, har jag till och med kunnat sova riktigt bra. Så bra som man nu sover när det bara går att ligga på rygg. Och dom där första nätterna efter operationen är det kanske inte så konstigt att det är svårt att sova. Jag är rätt övertygad om att kroppen på något undermedvetet plan kommer ihåg vad den utsatts för och går i försvarsställning så fort den riskerar att förlora kontrollen igen genom att somna.



ANNONS
Av Ingela - 25 maj 2011 19:35

Inte illa pinkat på en dag kan man tycka. Fast det är inte direkt någon bantningsmetod jag rekommenderar. Visserligen skedde själva viktminskningen under djup och skön sömn men smärtorna efteråt är inte att leka med. Dessutom uppstod det lite förvirring om vilken medicin jag egentligen fick när jag låg på uppvaket. Jag var nästan säker på min sak men vet av erfarenhet att man inte är att lita på i det läget. Det skulle kännas lite onödigt att trilla ihop av en paracetamolöverdos när jag nu överlevde operationen, så för säkerhets skull fick det gå några timmar extra här på eftermiddagen. Nu är jag i allafall fulladdad med smärtstillande inför kvällen.


När jag hade fått i mig mitt kaffe i morse och tagit min andra descutandusch, läste jag igenom papprena inför dagens äventyr igen. Där stod det att det var bra om man är i god fysisk kondition inför en större operation. Så jag promenerade bort till kliniken. Inte för att det hjälpte för den här gången utan för att det skingrade oron betydligt bättre än att sitta hemma och vänta på en taxi. Och att jag har nytta av det framöver förstås.


Och så fort jag fick träffa tortyrdoktorn med tuschpennan i högsta hugg släppte all oro. Jag insåg att dom här senaste månaderna faktiskt inte bara har varit jobbiga för mig. Vi har nog alla tre segat oss runt i någon sorts mental lervälling och försökt hålla masken. Både för varandra och oss själva. Att det inte var så farligt. Inte helt onormalt. Att det säkert skulle ge sig. Snart... Nu fick vi äntligen chansen att verkligen ta ett konkret steg åt rätt håll. Vi var på ett strålande humör, jag och tortyrdoktorn, både före och efter operationen. Och det var även syster T som jag stötte ihop med i väntrummet på väg hemåt.


Så nu är det gott om halvfulla glas igen. Visst gör det ont men det kommer att gå över. Och även om det egentligen inte går att bedöma något resultat än bland all tejp och alla kompresser, så ser det åtminstone på utsidan i påklätt skick ut som att dom äntligen är lika stora. Eller små. Men lika! Om nu bara kroppen fattar att det får vara slut med att producera knögglig ärrvävnad och låta huden läka ifred, så kanske det till och med på sikt blir lite snyggt i avklätt skick också. Men dit är det långt.


Och slutligen apropå det där med gullegull kontra kompetens och professionalitet. Det tog narkossköterskan mindre än en halv minut att bestämma sig för att sätta droppet på handen. När jag försökte protestera eftersom jag vet hur ont det kan göra, svarade hon bara helt lugnt att det väl ändå måste vara bättre med ett lyckat stick som gör lite ont än tio misslyckade i armvecket. Och hon visste verkligen vad hon gjorde för det var inte i närheten av den smärtan jag kände förra gången jag blev stucken i handen.

ANNONS
Av Ingela - 24 maj 2011 18:28

En inte helt angenäm förberedelse inför operationen är Descutanduschen. Tyvärr blir man torr som fnöske efter en stund och när man inte får använda balsam i håret, försvinner det lite väl många hårstrån när man väl ska försöka borsta ut det. Men ren känner man sig.


Det skiljer sig rejält från vårdgivare till vårdgivare hur noga man är med det där. På kliniken är det både kvällen före och operationsdagens morgon som gäller. På KS räckte det med kvällen före och där fick jag dessutom dispens från att använda schampopåsen till dom ungefär fyra hårstråna jag kunde ståta med på den tiden (fast den dispensen hade jag nog fått på kliniken också). På St Göran brydde dom sig inte alls om Descutanduschen. Varken när jag opererade in eller ur venporten eller när mamma ändå gjorde en omfattande operation. Ärligt talat föredrar jag dom som vill att man är så ren som det går när det är dags för operation.


Snart är det dags att inleda fastan och om jag vill ha kaffe i morgon bitti, får jag ställa klockan på 05.00 Kaffe utan mjölk. Men även det är bättre än inget. Och inget är det som gäller från 05.30 Annars är kvällens planer inte mer specifika än att jag ska försöka bli trött och få sova åtminstone några timmar i natt. Eller förresten. En specifik plan har jag och det är att inte se på Plastikkirurgerna. Det vore ju mindre kul om tortyrdoktorn, eller någon av dom andra heller för den delen, skulle stå där och bända och ha sig i en bröstoperation. Eller näsoperation. Eller operation över huvud taget... Det spar jag nog hellre till efter morgondagen.

Av Ingela - 23 maj 2011 18:23

Trädgården är som sagt under kontroll. Jag har bäddat rent i båda mina bostäder, städat och försökt att ta hand om allt som kräver fysisk ansträngning under närmaste tiden. Till och med lilla bilen är skinande ren. Fysiskt känner jag mig hyfsat förberedd inför onsdagens operation. Jag har några jobbsaker jag behöver fixa under morgondagen men det löser sig nog.


Faktum är att jag börjar känna mig rätt redo även känslomässigt. Visserligen är jag lite nervös över själva operationen. Det där med sjuk hud lät ju inte särskilt kul. Men å andra sidan ska jag för första gången på mer än 2 1/2 år få samma belastning på kroppen. Bara en sån sak! Äntligen en chans att slippa gå runt med värk och äntligen en chans att få klä mig i något annat än bylsiga kläder i olika svarta och grå varianter. Visst inser jag att det är lång tid kvar innan allt är klart. Det är fortfarande ärr som behöver läka, jag har varken bröstvårta eller vårtgård på det nya bröstet och hur det andra kommer att se ut efter förminskningen har jag ingen aning om. Men det är ändå ett stort steg framåt!


Och för en gångs skull har jag bestämt mig för att försöka ta det lite lugnt efter operationen. Den här gången har dom visserligen sagt att jag borde kunna jobba efter en vecka men vis av erfarenheten låter jag osvuret vara bäst...

Av Ingela - 20 maj 2011 20:09

I onsdags träffade jag min "trädgårdsmästare". Om 1 1/2 vecka kör han igång och skapar ett slags nolläge i trädgårn. Efter det gör vi en deal för resten av sommaren. Känns hur bra som helst, förutom att det kostar pengar förstås.


Igår ringde jag och bokade tid för att få en sista (?) tömning inför operationen. Det var inga problem att få tid. Både syster T och tortyrdoktorn var beredda. Däremot lyckades ingen av dom få ut annat än lite blod, vilket överraskade mig. Det hade ju ändå skvalpat både här och där. Efter att jag hade hämtat mig från beskedet, var det ändå enbart en positiv överraskning! Efter fem veckor gick det inte att hitta någon ödemvätska. Hur bra är inte det?! Vi pratade lite om onsdagens operation och nu kröp det fram att min hud är "sjuk". Den huden som finns runt gamla operationsärret, alltså. Inte cancersjuk, utan mer ihopknögglad och sen strålad. Han har i alla fall lovat att göra vad han kan.


Av Ingela - 16 maj 2011 17:54

Alltså, the bitch is still back! Men jag har funderat lite till om det där med blodprov och riva upp himmel och jord. När jag nu slapp känslan av underläge och kunde fundera i mitt eget läge, kröp lite fler faktorer upp till ytan.


För det första bestämde jag mig för ungefär ett år sen att oavsett hur länge jag kommer att leva, vill jag ha två bröst. Jag var dessutom väldigt medveten om att jag vid den tidpunkten knappast hade fått en remiss till plastikkirurgen från professorn. Han hade med största sannolikhet sagt att jag borde vänta minst ett halvår till. Där tog jag en rövare med min nya onkolog eftersom jag ville ha det där bröstet som en femtioårspresent. Eller åtminstone så fort som möjligt. Visst var det han som skrev ut själva remissen men på sätt och vis hade jag ju redan tagit ansvaret för beslutet. Och på samma sätt var det ju mitt beslut att utnyttja vårdgarantin, för att verkligen skynda på processen.


Så jag har verkligen tänkt efter och bestämt mig för att det kanske är bäst att ha det där blodprovet efter operationen ändå. Bring it on, liksom. Que sera, sera. För att jag vill det här oavsett vad blodprovet visar. Skulle det vara något ovälkommet på gång, möter jag det ändå med en något mer proportionell kropp (förutom diverse gäddhäng och flodhästmagar förstås men det är en helt annan historia). Jag har full förståelse för att kanske inte alla hänger med i mina svängningar. Det är inte säkert att jag gör det själv heller men just nu känns det rätt.


Något annat som känns helt rätt är att jag har bestämt mig för att anlita ett företag som får sköta det nödvändigaste i min trädgård under hela säsongen. Jag har ju fortfarande "snöskottningsförbud" efter operation 1 och det lär väl dröja ett tag innan den andra sidan blir helt OK efter operation 2. Som det är just nu är det helt omöjligt. Det finns inte en sportslig att jag kan baxa varken ut eller in gräsklipparen dom tre trappstegen. Och att hänga på mig en tung och vibrerande trimmer, skulle väl få både plastikkirurgen och landstinget att säga upp mig som patient...


Jag har fått kontakt med en jättetrevlig kille som kommer och tittar på onsdag och det känns rent spontant som att vi kommer att bli överens. Det där med trädgården har annars varit ett ännu värre stressmoment än snöskottningen i vintras. Att inte kunna skotta snö, drabbar ju bara mig. Att inte kunna sköta trädgården, och framför allt dikena, drabbar andra också. Och jag tycker redan att jag har varit på gränsen dom senaste åren, med min alltmer djungelliknande trädgård. Visserligen helt ofrivilligt men jag vill inte känna så ett år till.

Av Ingela - 14 maj 2011 22:02

Efter att ha varit både däckad och deppad kröp hon fram igen. Den krävande, bitchiga och pålästa patienten. Hon som aldrig skulle ha gett sig i första taget när det gällde det där blodprovet. Där ju en dag åt ena hållet gick hur bra som helst men var helt omöjligt åt andra. Men än är det inte för sent! En förhandling till blir det innan jag ger mig. Om ens då.


Det var ju faktiskt den förre chefen på avdelningen där jag behandlats och går på återbesöken dvs "min" professor, tillika en av dom främsta bröstcancerforskarna, som lärde mig att "om vi misstänker något, karvar vi inte i onödan". Ska jag då acceptera att vi "karvar" när vi inte ens vet om vi ska misstänka något? När det skiljer på en enda usel liten dag? Nej, så f-n heller! Inte utan att riva upp himmel och jord i alla fall. Det blir ett telefonsamtal på måndag! Eller ett gäng. Vad som krävs...


Jag vet inte riktigt vad som lockade fram bitchen. Kanske behövde jag bara vila. Eller kanske behövde jag bara skriva av mig lite frustration igår. Eller så var det dagens klassträff som gav så mycket energi. Visserligen blev vi bara fyra personer men mätt i kvalitet, räckte det mer än väl. Tack för det, vännerna! Eller var det kanske hockeymatchen härom dagen som väckte stridslusten. Eftersom jag inte har kollat på hockey på dom senaste tjugo åren eller så. Vem vet? Och vem bryr sig (mer än möjligen vårdpersonalen), så länge jag är "back on track"?!

Av Ingela - 13 maj 2011 16:50

Först däckade jag i feber och förkylning i måndags. Eller det började nog redan i söndags. Dom två senaste dagarna har det varit olidligt kvavt och jag trodde att jag var sämre än jag var. För en liten stund sen kom det ett ordentligt regn och jag mår redan mycket bättre. I alla fall rent fysiskt. Men lite ordentlig åska skulle inte vara fel.


Egentligen mår jag inte alls särskilt bra rent fysiskt. Eller psykiskt. Jag blir aldrig av med den där vätskan och nu har jag fått lite känsel också. Och det gör ont och skaver både här och där. Jag känner mig orolig inför nästa operation. Rätt irrationellt med tanke på att det, med undantag för in- och ut med venporten, är ju den minst dramatiska operationen i mitt liv. Hittills i alla fall, peppar peppar... Men alla bakslag efter förra operationen har gjort att jag inte riktigt vågar hoppas på att den här ska glida på någon räkmacka heller.


Och det stör mig väldigt mycket att jag inte ens kunde få ta proverna innan operationen. Det bidrar självklart till osäkerhet och nervositet. Och inte blev livet lättare av att vi fick reda på att en av våra vänner har somnat in. Visserligen redan förra året men det hjälper ju inte när vi inte visste. Fiffi, den relativt korta tid som jag fick förmånen att ha kontakt på Cancertjejer och till och med träffa dig i verkliga livet, gav verkligen bestående intryck. Nu är du hos dom andra tjejerna och gör bestående intryck där. Vila i frid, vännen.


Jag har nog helt enkelt fått en "släng" av dödsångest. Jag har verkligen försökt att inrikta mig på framtiden under dom här dryga tre åren men förr eller senare kommer väl verkligheten ikapp. Och mycket elände har det ju varit under det senaste halvåret. Kanske är det dags att få träffa en kurator och få lite hjälp med att sortera ut begreppen? Kanske är det dags att erkänna att den som bara "kan själv" faktiskt inte alltid är den som är starkast? Kanske kan jag behöva att någon visar upp dom halvfulla glasen för mig? För dom finns där. Det vet jag ju.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se