Idag fick jag kallelsen till nästa återbesök hos onkologen. Det fanns två dagar som var direkt olämpliga. Den ena var den 25:e, som ju är nästa operationsdag. Den andra var den 31:a, då vi har vårt årsmöte i förbundet och jag är föredragande på lite väl många punkter för att det ska kännas bra att inte vara där. Det blev den 31:a. Jag har i och för sig bestämt mig för att mina läkarbesök är viktigare än något annat men jag får nog försöka få till en ändring ändå. Helst vill jag ju få med mig en "frisedel" upp på operationsbordet. Och går det inte att fixa en tidigare tid, känns det inte som någon katastrof att skjuta på det ytterligare några dagar. Vi får se.

Efter påskens lägenhetstömning och helgens bokhyllemontering, blev jag lite övermodig. Det kändes som att kroppen hade hanterat alla ansträngningarna utan att hämnas med nya vätskefickor. Det kändes faktiskt så pass bra att jag tog en måndag utan tortyrband. Och med protes. När jag tog av mig BHn på kvällen kändes det minst av allt bra och trots två dagars kompensation med hela tortyrkitet, är det skvalpigt igen. Tröttsamt. Men det var rätt kul att kunna hänga på mig en helt vanlig kavaj i alla fall, om än bara för en ynka liten dag. Och jag ringer inte kliniken förrän tidigast i morgon. Det orkar jag bara inte.

Däremot orkar jag naturligtvis tacka er fantastiska 1207 unika läsare som kikade in i april. Varsin stjärna på himlen har ni självklart förtjänat och tilldelas härmed!

Har förresten fått ett hedersuppdrag idag av granndottern:

Jag kan med 100 procents säkerhet rapportera att det är skillnad på 40+50 kilo knähundar och en på totalt fyra. På ett ungefär. Hon når ju knappt upp till knäna när hon står på bakbenen. Söt är hon i alla fall och efter några oroliga svängar runt i lägenheten (antagligen finns det väl lite lukt kvar från dom som hon upplevde som stora monster) ligger hon och snusar vid mina fötter. Sämre uppdrag kan man ha.