Inte illa pinkat på en dag kan man tycka. Fast det är inte direkt någon bantningsmetod jag rekommenderar. Visserligen skedde själva viktminskningen under djup och skön sömn men smärtorna efteråt är inte att leka med. Dessutom uppstod det lite förvirring om vilken medicin jag egentligen fick när jag låg på uppvaket. Jag var nästan säker på min sak men vet av erfarenhet att man inte är att lita på i det läget. Det skulle kännas lite onödigt att trilla ihop av en paracetamolöverdos när jag nu överlevde operationen, så för säkerhets skull fick det gå några timmar extra här på eftermiddagen. Nu är jag i allafall fulladdad med smärtstillande inför kvällen.

När jag hade fått i mig mitt kaffe i morse och tagit min andra descutandusch, läste jag igenom papprena inför dagens äventyr igen. Där stod det att det var bra om man är i god fysisk kondition inför en större operation. Så jag promenerade bort till kliniken. Inte för att det hjälpte för den här gången utan för att det skingrade oron betydligt bättre än att sitta hemma och vänta på en taxi. Och att jag har nytta av det framöver förstås.

Och så fort jag fick träffa tortyrdoktorn med tuschpennan i högsta hugg släppte all oro. Jag insåg att dom här senaste månaderna faktiskt inte bara har varit jobbiga för mig. Vi har nog alla tre segat oss runt i någon sorts mental lervälling och försökt hålla masken. Både för varandra och oss själva. Att det inte var så farligt. Inte helt onormalt. Att det säkert skulle ge sig. Snart... Nu fick vi äntligen chansen att verkligen ta ett konkret steg åt rätt håll. Vi var på ett strålande humör, jag och tortyrdoktorn, både före och efter operationen. Och det var även syster T som jag stötte ihop med i väntrummet på väg hemåt.

Så nu är det gott om halvfulla glas igen. Visst gör det ont men det kommer att gå över. Och även om det egentligen inte går att bedöma något resultat än bland all tejp och alla kompresser, så ser det åtminstone på utsidan i påklätt skick ut som att dom äntligen är lika stora. Eller små. Men lika! Om nu bara kroppen fattar att det får vara slut med att producera knögglig ärrvävnad och låta huden läka ifred, så kanske det till och med på sikt blir lite snyggt i avklätt skick också. Men dit är det långt.

Och slutligen apropå det där med gullegull kontra kompetens och professionalitet. Det tog narkossköterskan mindre än en halv minut att bestämma sig för att sätta droppet på handen. När jag försökte protestera eftersom jag vet hur ont det kan göra, svarade hon bara helt lugnt att det väl ändå måste vara bättre med ett lyckat stick som gör lite ont än tio misslyckade i armvecket. Och hon visste verkligen vad hon gjorde för det var inte i närheten av den smärtan jag kände förra gången jag blev stucken i handen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...