Det där med att sova på nätterna var snabbt övergående. Nu är det som vanligt igen. Vid fyratiden i morse fick jag dessutom hjälp med att hålla mig vaken. Av en skränande fasantupp som tydligen har utsett min och grannarnas tomter till sitt revir. Var är inkräktarkatten när den behövs som bäst? Igår låg den minsann och solade på trappen till utedasset. Och den lämnar tydliga hårspår i min läsfåtölj på altanen.

I alla fall gav jag upp alla försök att somna om till slut och satte mig med morgonkaffet framför TV:n. Det var Fråga Doktorn och det råkade handla om hur en bröstcancerdrabbad kvinna upplevde diagnos och operation. Hon tyckte att det hade behövts mer gullegull, så att man skulle slippa känna sig ensam. Och så tyckte hon att det borde finnas ett patienthotell där man skulle få bo och bli ompysslad efter operationen. Programledarna kvittrade glatt och tyckte att det där med gullegull lät så bra. Vad dom egentligen ville få fram med inslaget förstod åtminstone inte jag.

Med all respekt för hennes känslor och upplevelser men jag kan nästan garantera att man efter drygt fyra månaders resa i cellgiftshelvetet på jorden, sätter gullegull rätt långt ner på prioritetslistan. Det gjorde åtminstone jag. Min högsta prioritet var att äntligen få bli av med min knöl. Och min andra prioritet var att det skulle ske på ett professionellt sätt. Det spelar ju liksom ingen roll hur gullig en sköterska är om det första hon meddelar är att hon nog inte klarar av att sätta dropp genom venporten. Fast jag särskilt hade begärt redan vid inskrivningen att den skulle användas. Vid det laget var jag ju nästan omöjlg att sticka.

Och mycket riktigt. Hon misslyckades med porten. Hon misslyckades med att sätta droppet i armen också. Fast då trodde hon inte på mig när jag påpekade en halvtimme senare att jag inte fick i mig något. Och jag hade gärna sluppit känna det som att få en kniv i armen när hon skulle tvinga in droppet med hjälp av en spruta. Fast vid det laget var hon i och för sig inte det minsta gullegullig längre. Nej, jag hade mycket hellre blivit nertransporterad till narkosavdelningen på en gång. Där fungerade det vid första sticket och då struntade jag fullständigt i att hon som stack var både sur och vresig. Och jag hade hellre fått rätt information om nästa steg i behandlingen än fel, om än från en aldrig så gullig kirurg. Och så vidare...

Fast det är klart. Dagen efter operationen fick jag inte ens behålla sängen utan blev utslängd i väntrummet, medan jag väntade i nästan 1 1/2 timme på sjukgymnasten. Jag var helt slut efter att knappt ha sovit en blund. Ont hade jag också. Då kanske det hade varit skönt med lite gullegull i alla fall? Eller ändå inte. Att få behålla sängen hade varit hundra gånger bättre. Tycker jag.

Jag ringde i morse för att se vad som gick att göra med den olämpliga onkologtiden. Inte trodde jag på allvar att det skulle gå att tidigarelägga och jag hade inte ens tänkt att strida för det. Jag vet ju vilka jag "slåss" om tiderna med. Däremot tyckte jag att jag hade kommit på en rätt finurlig kompromiss. Min blodprovsremiss gäller från den 25:e. Om det gick att tidigarelägga det till den 24:e skulle jag ju åtminstone kunna få labbsvaret innan operationen. En halv "frisedel" vore ändå bättre än ingen. Men se då hade jag ju inte tagit någon hänsyn till att regler är regler...

Egentligen vet jag inte riktigt vad som hände när jag äntligen blev uppringd. I stället för att vara mitt normala jag, dvs en riktigt jobbig/krävande/envis/pain in the ...-patient, hamnade jag i en väldigt undergivet läge. Lite förbluffad var jag nog av att den jag pratade med verkade så ointresserad och oförstående. Annars är jag väldigt bortskämd med kontakterna med B&S. Men idag var det liksom inget att be om. Jag försökte lite försynt att lägga fram min kompromiss och blev avsnäst med att dom minsann ville ha labbsvaren så tätt intill onkbesöket som möjligt. Och i samma andetag sköt hon upp onkbesöket en dag, eftersom jag ju inte kan den 31:a. Utan att ändra remissen.

Tyvärr hinner jag inte åka och ta blodprovet den 25:e eftersom jag ska infinna mig på kliniken redan vid åttatiden. Annars hade jag gjort det. Bara för att, liksom. Eller så kunde jag tänkt mig att pussla lite med skohornet för att ändå behålla den 31:a och få tidigarelagt blodprovet eftersom det helt plötsligt gick att förlänga tiden mellan prov och onk. Men regler är regler. Och tydligen går dom bara att tänja på när det passar. Henne. Det hjälpte inte ens att jag försökte övertyga henne om att det inte var plastikkirurgen som begärt proverna denna gång utan jag själv. Och det är ju faktiskt jag och ingen annan som tar risken att trigga igång eventuella metastaser när jag lägger mig på operationsbordet. Men regler är ju regler...

Inte var hon särskilt trevlig när jag frågade vad anledningen var till att jag fick byta onkolog igen heller. "Så är det bara. Dom är så upptagna." Missförstå mig rätt här. Jag vet att det är väldigt kvalificerade bedömningar som finns i bakgrunden och egentligen är det ju enbart positivt att jag placeras i lägre och lägre prioriteringsgrupper. Men jag är ju faktiskt fortfarande i en relativt hög riskgrupp. Om än något lägre än för ett halvår sen. Och jag måste väl ändå få fråga om ännu en av mina onkologer har slutat? Hoppas att hon bara hade en dålig dag. För i så fall förstår hon nog innerst inne hur dåliga dagar vi har, vi invånare i cancerlandet, till exempel varje gång ett återbesök närmar sig. Och kan då hantera framtida samtal på ett helt annat sätt.

Idag fick jag kallelsen till nästa återbesök hos onkologen. Det fanns två dagar som var direkt olämpliga. Den ena var den 25:e, som ju är nästa operationsdag. Den andra var den 31:a, då vi har vårt årsmöte i förbundet och jag är föredragande på lite väl många punkter för att det ska kännas bra att inte vara där. Det blev den 31:a. Jag har i och för sig bestämt mig för att mina läkarbesök är viktigare än något annat men jag får nog försöka få till en ändring ändå. Helst vill jag ju få med mig en "frisedel" upp på operationsbordet. Och går det inte att fixa en tidigare tid, känns det inte som någon katastrof att skjuta på det ytterligare några dagar. Vi får se.

Efter påskens lägenhetstömning och helgens bokhyllemontering, blev jag lite övermodig. Det kändes som att kroppen hade hanterat alla ansträngningarna utan att hämnas med nya vätskefickor. Det kändes faktiskt så pass bra att jag tog en måndag utan tortyrband. Och med protes. När jag tog av mig BHn på kvällen kändes det minst av allt bra och trots två dagars kompensation med hela tortyrkitet, är det skvalpigt igen. Tröttsamt. Men det var rätt kul att kunna hänga på mig en helt vanlig kavaj i alla fall, om än bara för en ynka liten dag. Och jag ringer inte kliniken förrän tidigast i morgon. Det orkar jag bara inte.

Däremot orkar jag naturligtvis tacka er fantastiska 1207 unika läsare som kikade in i april. Varsin stjärna på himlen har ni självklart förtjänat och tilldelas härmed!

Har förresten fått ett hedersuppdrag idag av granndottern:

Jag kan med 100 procents säkerhet rapportera att det är skillnad på 40+50 kilo knähundar och en på totalt fyra. På ett ungefär. Hon når ju knappt upp till knäna när hon står på bakbenen. Söt är hon i alla fall och efter några oroliga svängar runt i lägenheten (antagligen finns det väl lite lukt kvar från dom som hon upplevde som stora monster) ligger hon och snusar vid mina fötter. Sämre uppdrag kan man ha.