Egentligen var det dags att byta tejp igår men då orkade jag inte. Det var snudd på att det inte blev av idag heller. Det tog halva dagen att övertyga mig själv om att det var dags att kliva in i duschen och sen riva av alla tejpbitarna. Inte för att det gjorde överdrivet ont utan för att jag var lite rädd för hur det skulle se ut under tejpbitarna.

Det såg inte bra ut. Illröda utslag, på gränsen till sår. Jag blir så trött på att inget kan få fungera bara helt normalt. Eftersom jag vet att jag har känslig hud, använder jag ju redan en tejp som knappt finns att få tag i på apoteken. Bara för att... Efter lite googlande idag hittade jag kanske ett alternativ; en sorts genomskinlig silikonhäfta. Om det nu inte är samma som dom smackar på direkt efter operationerna, för då är den helt körd. Mer irriterad hud än efter dom har jag nog aldrig haft. Det får nog bli en tur in till ett apotek i morgon för att kolla hur det är.

Jag lät i alla fall ärr och utslag lufta i fyra timmar, smorde med lite mjukgörande kräm och tejpade sedan så gott det gick med hjälp av kompresser. Aldrig mer får det gå så lång tid som två veckor mellan tejpbytena. Får jag nu bara bort det värst irriterade kan jag testa med lite kortisonsalva då och då. Och nu får jag väl ändå rycka upp mig och ringa till kliniken och kolla upp hur det egentligen är med tejpandet. Är det bara estetiskt finns det väl ingen större anledning till självplågeri.

Något bättre mår kroppen i alla fall. Kanske för att det har blivit betydligt svalare. Eller av någon annan anledning. Träningsvärk är det nog ändå inte. Den sitter i musklerna och där har jag inte ont. Däremot kan det ju faktiskt vara så att bristen på tränade muskler gör att ansträngningen känns i skelett och leder. Lite har jag dragit ner på tempot och träningsmängden. Fast bara lite. Stämmer min teori är det väl ändå bäst att kämpa på. Och som vanligt, mår jag ju bättre både fysiskt och psykiskt av att träna.