I torsdags ringde en av sköterskorna på Radiumhemmet. Senaste onken ville att jag skulle ta ett nytt blodprov eftersom mina levervärden var något förhöjda vid senaste provet, för dryga sex veckor sen. Tack för den informationen. Men kom den inte sisådär sex veckor för sent?! Jag brukar alltid ta mina prover så resultatet ska vara klart vid själva återbesöket. Då kan man gå igenom i lugn och ro om det skulle vara några värden som sticker ut. Just den här gången hade mina prover hunnit koagulera, så jag fick ta om proverna efter återbesöket. När jag inte hade hört något på ett par dagar, tog jag för givet att faran var över. Det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort.

För att börja lite bakifrån tog jag det säkra före det osäkra idag och ringde själv och frågade efter provsvaren. Jag fick beskedet att det ena levervärdet var helt normalt. Det andra var fortfarande något lite förhöjt men i alla fall lägre än förra gången. Jätteskönt! Och faktiskt rent logiskt vad jag kunde förvänta mig. Jag hade inte ens en akutremiss och det är nog första gången. Men det går inte att komma från oron. Framför allt inte när dom ringer så där som en blixt från en klar himmel. Man hinner måla upp många skräckscenarier på fem dagar. Och jag blir faktiskt riktigt irriterad över att hela paketet med oro och irritation med stor sannolikhet hade kunnat undvikas om dom bara hade lyssnat på mig.

Jag bad ju att få göra blodprovet en dag tidigare än vad det stod i remissen, dvs dagen före operationen. Men se, det gick inte för sig. När sen det första provet hade koagulerat föreslog jag att vi skulle vänta någon vecka eftersom jag var fullproppad med diverse starka värktabletter. Men se, det gick inte heller för sig. Trots att jag efter det har hört många säga att det är ganska vanligt att just levervärdena är förhöjda efter en operation och särskilt under perioden när man äter värktabletter. Hade vi gjort som jag ville från början hade vi åtminstone vetat vad ursprungsläget var.

En riktig pärla till provtagare lyckades jag hitta i alla fall. Jag vaknade upp dunderförkyld och med kraftig feber igår, så jag orkade inte åka ända till Radiumhemmet. Jag har testat provtagningscentralerna vid Hötorget och Odenplan, med minst sagt varierande resultat, så dit hade jag ingen lust att gå. Det fick bli den på Tegnérgatan. Jag hann knappt tala om att det nog måste till en butterfly förrän han plockade fram en svart nål som var ännu tunnare. Sticket gick jättebra, trots att jag hade glömt värmekudden hemma, och ett så här litet blåmärke var det länge sen jag hade. Stor stjärna i himlen!