Alla inlägg under augusti 2011

Av Ingela - 31 augusti 2011 19:07

På fredag bär det av ut i världen. För första gången sen operation två och tre ska jag ut och flyga. En smartare person än jag hade kanske sett till att provflyga en kortare sträcka först men jag är ingen särskilt smart person. I alla fall inte när det gäller sådana saker. Den här gången slår vi till med en USA-resa. Det som känns som en riskfaktor är just att jag inte riktigt får till det där med sömn och att slippa svullnad och få värk, ens på marken, men det blir som det blir med det. Jag tror nog att jag packar ner lilla resårbandet och några bylsiga tröjor, för säkerhets skull, om det börjar svullna alldeles för mycket. Kul ska det bli i alla fall att åka till Lindsborg igen! Den här gången behöver jag inte ens gömma mig utan det är fritt fram att spela från första sekund. Hoppas bara att det hinner bli lite svalare innan fredag kväll...


När det gäller tejpandet, kan jag rapportera att den här omgången med Mepiform faktiskt höll nästan i en vecka. Den hade säkert hållt i hela veckan om jag bara hade orkat vara tejpad hela veckan. Men det orkade jag alltså inte. Nu är jag ändå rätt säker på att jag faktiskt har hittat en allergifri variant, så jag ska absolut kolla om jag kan få ett recept i morgon.


Det drar nämligen ihop sig till besök hos tortyrdoktorn också. I morgon eftermiddag är det dags att visa upp mig. Egentligen är det meningen att vi ska kunna boka in en operationstid för att snörpa ihop en bröstvårta men jag tror inte att det blir av än på länge. Fortfarande är den delen av ryggmuskeln som nu sitter på framsidan alldeles hård. För hård, tror åtminstone jag, för att det ska vara läge att börja ge sig in på finlir. Det blir som det blir med det också. Just nu orkar jag inte bekymra mig över att det tar så lång tid. Det känns mycket viktigare att det blir något sånär i slutändan.



Av Ingela - 25 augusti 2011 19:22

Idag är det precis tre månader sen förra operationen. Som vanligt i livet kan man se det i mer än en synvinkel. Minst sagt. Man kan till exempel välja att tycka att tre månader är väldigt lång tid och att en så pass enkel operation väl helt och hållet borde varit historia nu! Och ungefär så har den väldans stressade och resultatinriktade Ingela tänkt under dom senaste åtminstone två månaderna. Eller så kan man konstatera att tre månader väl inte är någon tid i förhållande till den förhållandevis stora operation jag faktiskt gjorde. Så började äntligen den mer realistiskt inriktade Ingela tänka idag, med god hjälp av att få lufta både det ena och andra på fikaträffen med Cancertjejsvännerna Anna, Katrine och Annika. Tack tjejer!


Över huvud taget förtjänar nog det faktum att jag rätt ensidigt bloggar just om min cancer och dess efterverkningar en liten kommentar då och då. Jag förstår om det kan se ut som att mitt liv kretsar runt just min cancer och dess efterverkningar. Det gör det inte särskilt ofta. Inte i förhållande till resten av livet i alla fall. En hel del av det jag definierar som efterverkningar är ju dessutom helt vanliga ålders- och klimakteriekrämpor. I alla fall om jag ska tro mina cancerfria tjejkompisar. Däremot måste jag ju lära mig att resten av livet leva med min återfallsrisk och att kunna sortera symptom. Men inte heller det tillåter jag att ta över min vardag. Jag lever livet och försöker minimera effekterna av herr C:s framfart. Hittills har det ändå fungerat bättre än förväntat. Visst står dom halvfulla glasen där!

Av Ingela - 24 augusti 2011 19:06

Jag var hos tandläkaren idag. Mina tänder har aldrig haft någon vidare kvalité och efter cellgifterna har dom inte precis blivit bättre. För drygt 1 1/2 år sedan var jag där förra gången och rotfyllde en tand. Tandläkarens bedömning var att den troligtvis snart skulle gå sönder rejält och att det då skulle vara krona som enda alternativ. Just från den tanden lossnade det en flisa i oktober någon gång. Under hela den här tiden sedan dess har jag inte orkat göra något åt det. Den är ju rotfylld och har inte alls gjort ont och jag har liksom tyckt att jag har haft nog av allt annat elände under ett tag. För någon månad sedan tappade jag dessutom en stor plomb i en annan tand, tillsammans med en flisa även där. Nu ska jag ju ut och flyga långt i slutet av nästa vecka och tyckte att det var säkrast att kolla upp båda tänderna.


Jag var beredd på att gräva djupt i plånboken bland tusenlapparna i dag men slapp undan med ett mirakulöst litet belopp. Den första tanden tittade han på och tyckte väl att det kanske kunde vara dags för en krona om jag nu ville det. Eller så kunde han bara fixa den lilla flisan som hade lossnat. Gissa vad jag tyckte om det?! Den andra tanden tyckte han också gick att laga. Dagens totala nota slutade på 400 kronor. Eller egentligen 1200 eftersom det låg kvar en rest sen förra omgången, som ingen hade brytt sig om att utkräva, men det kändes helt OK eftersom jag redan vid det tillfället faktiskt tyckte att jag slapp lite väl billigt undan. Nu fick jag verkligen ett positivt besked som jag behövde!


Inte minst efter ännu en natt med näst intill obefintlig sömn. Svullet och ont är det och värre blir det. Mest runt ärret vid den delen av ryggmuskeln som sitter kvar. Dessvärre har också den där olustkänslan om att det är något som kan släppa när som helst, av den delen av muskeln som är flyttad, kommit tillbaka. Jag tror att jag är inne i en obalans där jag paradoxalt nog, sover för långa stunder åt gången (utom i natt då). Min kropp är inte van vid att ligga still så länge och det hinner börja strama och göra ont. När det gör ont kan jag inte somna om förrän jag är helt uttröttad. Då sover jag en lite längre stund och det hinner börja strama och göra ont... osv. Det där borde rimligen kroppen kunna anpassa sig till ganska snart. Hoppas jag!


Mepiformplåstret har väl annars skött sig hyfsat som hudvänligt alternativ. I och för sig har jag redan efter ett dygn hittat en egen kompromiss för användandet. Egentligen ska man ta av det och rengöra en gång per dygn men det vore bara för mycket. Det visade sig nämligen igår att just dom avklippta nerver som befinner sig runt det nyaste ärret på högersidan och som tidigare varit just helt avklippta, har börjat kommunicera igen. Det gjorde ont att ta av tejpen, med andra ord. Så nu kör jag varannadagsprincipen och tror nog att jag kan gå över på längre och längre perioder mellan bytena. Trots allt är det ju inga öppna sår jag har.

Av Ingela - 22 augusti 2011 17:55

Efter fem dagar utan tejp hade utslagen försvunnit så pass att det kändes OK att testa igen. Dock inte med kirurgtejp. Det meddelade både kropp och hjärna i fullständig enighet att det inte fanns på dagordningen. Det fick bli Mepiform, som är en silikonfilm som ska vara extra bra för att tejpa ärr med. Och alldeles extra hudvänlig. Och snordyr. I dag har jag tejp på mig för 138 riksdaler. Och då räckte det inte riktigt till hela ärren. Har jag tur kan jag återanvända bitarna i upp till en vecka. Har jag otur håller dom bara i några dagar. Jag ska kolla med tortyrdoktorn när jag ska på återbesök i nästa vecka om han kan skriva ut dom på recept. Under förutsättning att dom håller sitt löfte om hudvänlighet förstås. Förra gången jag testade gick det bra i tre dagar men nu är planen att köra fram till 1 september.


Jag har också, tror jag i alla fall, lyckats hitta det plåster jag fick under strålningen. Ett lager av dom skulle jag verkligen inte säga nej till när värme gör att strålskadorna väcks till liv igen. Och dom skulle jag med glädje betala för. Det finns dock en liten komplikation och det är att dom inte säljs på apoteken. Jag får väl kolla med kliniken om dom kan ta hem några förpackningar som jag kan köpa.


Med nattsömnen är det som det är. Inte så bra ibland och lite mindre bra resten av tiden. Jag försöker blanda och ge och varva sovandet mellan hus och lägenhet men särskilt lyckosamt är det inte. Och en dålig natt ger oftast en dålig dag. Rent fysiskt alltså. Idag har jag suttit för länge i fel stol, efter två rätt dåliga sömnnätter, och har xxxxxxxxx-iskt ont i svanskotan. Inte så mycket när jag väl sitter eller står utan i själva förändringen mellan sittande och stående. Och än en gång kan jag konstatera att jag har slarvat med promenaderna, vilket uppenbarligen rätt omedelbart straffar sig. Det är nog dags att plocka fram promenadbandet från förrådet, så jag inte kan skylla på vädret längre!

Av Ingela - 17 augusti 2011 18:43

Åtminstone var det meningen att tejpen skulle bytas i morse men så blev det inte. För det första gjorde det grymt ont att ta av tejpen och blotta tanken på att sätta dit nya bitar, fick kroppen att rysa. En titt i spegeln gav den i och för sig inte helt oväntade förklaringen att det var fullt med illröda utslag där det tidigare suttit tejp. Suck! Visst har det varit lite irriterat där under men så illa trodde jag inte att det var den här gången. Så det fick stanna vid tejpavtagardag. Dum som jag var kollade jag inte ordentligt om jag hade fått bort klisterresterna, så nu är det ännu mer illrött. Och ömt. Och dessvärre lär det få vara så både i kväll och i natt. Min lilla flaska med medicinsk bensin står nämligen i min andra bostad. Jag har en sagolik förmåga att befinna mig på fel ställe när jag behöver saker. Eller om det nu är sakerna som befinner sig på fel ställe. Oavsett vilket blir ju resultatet detsamma.


Bortsett från den medicinska bensinen hoppas jag ändå att jag är på rätt ställe. Efter ännu en bedrövligt dålig nattsömn bestämde jag mig för att testa lite miljö- och sängombyte, dvs åka hem till huset och sova en natt. Det har fungerat förut, så det är bara att hålla tummarna för att det fungerar i natt också. Och gör det inte det har jag ändå bättrat på humöret lite med en kväll i spenatens lugn och ro.

Av Ingela - 16 augusti 2011 19:52

Natten mellan söndag och måndag sov jag sämre än vanligt. Inte till att börja med men nånstans strax före två blev det jobbigt. Jag var svullen både här och där och hur jag än försökte ligga, började det göra ont. Både här och där. Och när jag försökte gå upp och röra mig lite, kunde jag knappt stödja på vänsterbenet. När jag väl lyckades ställa mig upp över huvud taget med min stela kropp. Det där med vänsterbenet kändes som ett överansträngt muskelfäste. Fast av vad? Jag hade ju bara slappat hela helgen. Hur som helst lyckades jag klara av en dag på jobbet.


Väl uppe i lägenheten i går eftermiddag, fick jag nästan lite panik. Överallt där det hade börjat göra ont under natten, värkte det rätt rejält och vänsterbenet visade inga tecken på att bli bättre. Det kändes lite som att jag stod vid ett vägskäl. Jag har ju ganska många riktigt starka värktabletter kvar sedan mina operationer. Fast dom har jag ingen större lust att ta, om det inte är helt nödvändigt. Jag har sömntabletter kvar också, sen cellgiftseländet. Men jag har ingen lust att ta dom heller. Kunde jag stå ut då, kan jag väl stå ut nu. Dessutom verkar ett av problemen vara att jag sover längre och längre stunder i samma sovställning, vilket orsakar svullnader och ömma punkter.


Jag valde att tänka till lite och satsa på att ledtråden fanns just i orden "slappat hela helgen". Med handen på hjärtat kunde jag konstatera att det hade blivit både lite si och så med power-walkandet. Inte bara i helgen, utan även en stor del av förra veckan. Så jag gav mig ut. Det blev en rätt långsam, linkande "no-power-walk" men det blev ändå en promenad. Och när jag väl hade kommit hem och vilat lite, försvann både värk och smärta.


Inte för att jag sov så värst mycket längre i natt. Men jag sov så mycket bättre och slapp i alla fall att vakna av att ha ont. Och jag slapp att jobba med alltför mycket värk. Dessutom har jag just kommit hem efter en mer normal power-walk. Ännu ett av vardagens små mirakel. Små men helt nödvändiga för att man ska orka se dom halvfulla glasen!

Av Ingela - 10 augusti 2011 20:14

Det har gått en hel vecka sen mitt förra inlägg. Jag har inte riktigt tyckt att jag har haft något att skriva om. Men när jag läste min förra inlägg insåg jag att det kanske kan uppfattas som en sorts "cliffhanger" och att avsaknaden av fler inlägg skulle kunna misstolkas. Så här är det i alla fall: Allt är bra! Blödningen gav med sig efter ett par dagar och så länge som dom gör det, vägrar jag att oroa mig. Något mer om levervärdena har jag inte hört. Kanske beror det på att senaste onkologen fortfarande är på semester men så länge jag inte hör något mer, vägrar jag att oroa mig. Nu är nästa milstolpar en mammografi/ultraljud (liksom helt meningslöst att mammografera en ryggmuskel. Rent anatomiskt blir den ju inte ett bröst bara för att någon har flyttat på den) och nästa besök hos tortyrdoktorn som ska avgöra hur fort jag får vänta innan den där ryggmuskeln ska få sig en liten bröstvårta genom ännu en operation. Kanske inte så underligt ändå om man får lite störd kroppsuppfattning av alla dessa turer :)


Annars är det som vanligt. Nu är semestern slut. Efter rekordlånga 6 1/2 vecka! Det innebär att sömnlösheten börjar göra sig påmind igen. Så länge jag är ledig och i princip utan tider att passa, gör det ju inte så mycket om jag är vaken i några timmar åt gången på nätterna. Jag har nog faktiskt lyckats skrapa ihop nästan 7-8 timmar under hela semestern (per natt alltså. Annars hade jag nog definitivt varit död vid det här laget). Det är lite knepigare nu, när kalendern börjar fyllas igen, men det har jag ju fixat förr.


Idag vågade jag i alla fall testa om den halva delen av ryggmuskeln som fortfarande tjänstgör som ryggmuskel, dög till att hålla en stråkarm igång. Det gjorde den, till min stora lättnad. Däremot dög den inte till att få den andra handen att pricka rena toner. Men det har den å andra sidan aldrig gjort. Även när det gäller fiolspel, är det bara att inse den bistra sanningen att det inte finns några gratisluncher. Vill man kunna spela någorlunda drägligt, får man faktiskt öva. Så det är det som gäller på lediga stunder resten av den här månaden. I början av september är det upp till bevis!

Av Ingela - 3 augusti 2011 18:20

När nu levervärdena var på väg åt rätt håll och "bentetheten" var oförändrad, kan man ju tycka att jag kunde få ta det lite lugnt ett tag. Men herr C gör sitt bästa för att vi aldrig ska glömma att han ständigt gömmer sig där bakom hörnet. Nu har jag fått en blödning igen. Tre månader sen sist och den första tanken är ju förstås av den mörka sorten. Tänk om det där provet jag gjorde förra året inte visade rätt. Tänk om jag i stället för att ha ätit fulgula piller för att skydda mig, har ätit fulgula piller som sparkat igång en ny östrogenproduktion. Östrogen är ju mumsmums för eventuella metastaser. Tänk om...


Eller tänk om blödningen är ett tecken på något annat fel (läs en annan sorts tumör - det är så tankarna rör sig i en hjärna som duvats i cancerlandet). Och det krävs en hel del god vilja för att övertyga mig själv om att det faktiskt troligtvis bara är en biverkning av dom fulgula. Inte helt vanlig men heller inte helt ovanlig. Så är det säkert men gissa om jag skulle vilja slippa alla dessa orossignaler!


Idag höll jag på att ta mig vatten över huvudet. Eller egentligen en klänning. Jag var inne i stan och skulle ge mig ut bl a till Kungsan. Min kroppsuppfattning är lite rubbad sen operationerna och jag har svårt att hitta kläder jag känner mig bekväm i. Hemma går jag helst i en klänning som väl officiellt säljs som morgonrock i en av Norrtäljes damklädesaffärer. Bekväm är den i alla fall och den döljer effektivt diverse skavanker och ojämnheter. Men som stadsplagg har den onekligen sina begränsningar.


Jag ser liksom bara min stora mage. Inte är den väl större än innan. Kanske faktiskt till och med lite mindre. Syster T såg ju faktiskt en smalare profil. Men jag ser som sagt bara den stora magen. Lite knepigt, jag vet, men jag inser åtminstone att det är så. Förhoppningsvis vänjer jag mig med tiden.


Efter att ha ratat det ena plagget efter det andra, hittade jag min cellgiftsklänning på en krok. En svart bomullsklänning som är lätt ballongformad, som uppfyllde alla krav på att rymma slangar både här och där och inte satt åt vid porten. Rätt bra tänkt kan man ju tycka men jag glömde en detalj. Jag har aldrig haft den på mig efter operationerna. Inte ens efter första mastektomin för snart tre år sen. Att få på mig klänningen var ingen stor sak men redan efter några minuter på stan kände jag att den var väl tight i armhålan på höger sida. Och sen började det svullna. Efter ett par timmar var jag ganska övertygad om att jag aldrig skulle få av mig den på egen hand.


Jag såg framför mig hur jag skulle få gå upp på jobbet och be om hjälp med att ta av mig eländet. Och det hade jag naturligtvis fått. Efter att dom halvt hade skrattat ihjäl sig. Men sånt får man bjuda på när det behövs. Den här gången behövdes det inte. Klänningen var nära att fastna på halva vägen, med armarna i skyn, övre delen av överkroppen och huvud täckt av ut-och-in-vänd klänning. Hade jag inte tråcklat mig ur det, hade dom verkligen fått en syn att skratta åt. Det lär nog dröja innan den klänningen åker på igen.


Juli har passat på att övergå till augusti. Lite närmare hösten fast fortfarande sommar. Snart är det dags att avrunda en rekordlång semester och återgå till vardagen. Men först ska ni trogna 769 juliläsare så klart ha er välförtjänta stjärna i himlen!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards