När nu levervärdena var på väg åt rätt håll och "bentetheten" var oförändrad, kan man ju tycka att jag kunde få ta det lite lugnt ett tag. Men herr C gör sitt bästa för att vi aldrig ska glömma att han ständigt gömmer sig där bakom hörnet. Nu har jag fått en blödning igen. Tre månader sen sist och den första tanken är ju förstås av den mörka sorten. Tänk om det där provet jag gjorde förra året inte visade rätt. Tänk om jag i stället för att ha ätit fulgula piller för att skydda mig, har ätit fulgula piller som sparkat igång en ny östrogenproduktion. Östrogen är ju mumsmums för eventuella metastaser. Tänk om...

Eller tänk om blödningen är ett tecken på något annat fel (läs en annan sorts tumör - det är så tankarna rör sig i en hjärna som duvats i cancerlandet). Och det krävs en hel del god vilja för att övertyga mig själv om att det faktiskt troligtvis bara är en biverkning av dom fulgula. Inte helt vanlig men heller inte helt ovanlig. Så är det säkert men gissa om jag skulle vilja slippa alla dessa orossignaler!

Idag höll jag på att ta mig vatten över huvudet. Eller egentligen en klänning. Jag var inne i stan och skulle ge mig ut bl a till Kungsan. Min kroppsuppfattning är lite rubbad sen operationerna och jag har svårt att hitta kläder jag känner mig bekväm i. Hemma går jag helst i en klänning som väl officiellt säljs som morgonrock i en av Norrtäljes damklädesaffärer. Bekväm är den i alla fall och den döljer effektivt diverse skavanker och ojämnheter. Men som stadsplagg har den onekligen sina begränsningar.

Jag ser liksom bara min stora mage. Inte är den väl större än innan. Kanske faktiskt till och med lite mindre. Syster T såg ju faktiskt en smalare profil. Men jag ser som sagt bara den stora magen. Lite knepigt, jag vet, men jag inser åtminstone att det är så. Förhoppningsvis vänjer jag mig med tiden.

Efter att ha ratat det ena plagget efter det andra, hittade jag min cellgiftsklänning på en krok. En svart bomullsklänning som är lätt ballongformad, som uppfyllde alla krav på att rymma slangar både här och där och inte satt åt vid porten. Rätt bra tänkt kan man ju tycka men jag glömde en detalj. Jag har aldrig haft den på mig efter operationerna. Inte ens efter första mastektomin för snart tre år sen. Att få på mig klänningen var ingen stor sak men redan efter några minuter på stan kände jag att den var väl tight i armhålan på höger sida. Och sen började det svullna. Efter ett par timmar var jag ganska övertygad om att jag aldrig skulle få av mig den på egen hand.

Jag såg framför mig hur jag skulle få gå upp på jobbet och be om hjälp med att ta av mig eländet. Och det hade jag naturligtvis fått. Efter att dom halvt hade skrattat ihjäl sig. Men sånt får man bjuda på när det behövs. Den här gången behövdes det inte. Klänningen var nära att fastna på halva vägen, med armarna i skyn, övre delen av överkroppen och huvud täckt av ut-och-in-vänd klänning. Hade jag inte tråcklat mig ur det, hade dom verkligen fått en syn att skratta åt. Det lär nog dröja innan den klänningen åker på igen.

Juli har passat på att övergå till augusti. Lite närmare hösten fast fortfarande sommar. Snart är det dags att avrunda en rekordlång semester och återgå till vardagen. Men först ska ni trogna 769 juliläsare så klart ha er välförtjänta stjärna i himlen!