Efter fem dagar utan tejp hade utslagen försvunnit så pass att det kändes OK att testa igen. Dock inte med kirurgtejp. Det meddelade både kropp och hjärna i fullständig enighet att det inte fanns på dagordningen. Det fick bli Mepiform, som är en silikonfilm som ska vara extra bra för att tejpa ärr med. Och alldeles extra hudvänlig. Och snordyr. I dag har jag tejp på mig för 138 riksdaler. Och då räckte det inte riktigt till hela ärren. Har jag tur kan jag återanvända bitarna i upp till en vecka. Har jag otur håller dom bara i några dagar. Jag ska kolla med tortyrdoktorn när jag ska på återbesök i nästa vecka om han kan skriva ut dom på recept. Under förutsättning att dom håller sitt löfte om hudvänlighet förstås. Förra gången jag testade gick det bra i tre dagar men nu är planen att köra fram till 1 september.

Jag har också, tror jag i alla fall, lyckats hitta det plåster jag fick under strålningen. Ett lager av dom skulle jag verkligen inte säga nej till när värme gör att strålskadorna väcks till liv igen. Och dom skulle jag med glädje betala för. Det finns dock en liten komplikation och det är att dom inte säljs på apoteken. Jag får väl kolla med kliniken om dom kan ta hem några förpackningar som jag kan köpa.

Med nattsömnen är det som det är. Inte så bra ibland och lite mindre bra resten av tiden. Jag försöker blanda och ge och varva sovandet mellan hus och lägenhet men särskilt lyckosamt är det inte. Och en dålig natt ger oftast en dålig dag. Rent fysiskt alltså. Idag har jag suttit för länge i fel stol, efter två rätt dåliga sömnnätter, och har xxxxxxxxx-iskt ont i svanskotan. Inte så mycket när jag väl sitter eller står utan i själva förändringen mellan sittande och stående. Och än en gång kan jag konstatera att jag har slarvat med promenaderna, vilket uppenbarligen rätt omedelbart straffar sig. Det är nog dags att plocka fram promenadbandet från förrådet, så jag inte kan skylla på vädret längre!