På fredag bär det av ut i världen. För första gången sen operation två och tre ska jag ut och flyga. En smartare person än jag hade kanske sett till att provflyga en kortare sträcka först men jag är ingen särskilt smart person. I alla fall inte när det gäller sådana saker. Den här gången slår vi till med en USA-resa. Det som känns som en riskfaktor är just att jag inte riktigt får till det där med sömn och att slippa svullnad och få värk, ens på marken, men det blir som det blir med det. Jag tror nog att jag packar ner lilla resårbandet och några bylsiga tröjor, för säkerhets skull, om det börjar svullna alldeles för mycket. Kul ska det bli i alla fall att åka till Lindsborg igen! Den här gången behöver jag inte ens gömma mig utan det är fritt fram att spela från första sekund. Hoppas bara att det hinner bli lite svalare innan fredag kväll...

När det gäller tejpandet, kan jag rapportera att den här omgången med Mepiform faktiskt höll nästan i en vecka. Den hade säkert hållt i hela veckan om jag bara hade orkat vara tejpad hela veckan. Men det orkade jag alltså inte. Nu är jag ändå rätt säker på att jag faktiskt har hittat en allergifri variant, så jag ska absolut kolla om jag kan få ett recept i morgon.

Det drar nämligen ihop sig till besök hos tortyrdoktorn också. I morgon eftermiddag är det dags att visa upp mig. Egentligen är det meningen att vi ska kunna boka in en operationstid för att snörpa ihop en bröstvårta men jag tror inte att det blir av än på länge. Fortfarande är den delen av ryggmuskeln som nu sitter på framsidan alldeles hård. För hård, tror åtminstone jag, för att det ska vara läge att börja ge sig in på finlir. Det blir som det blir med det också. Just nu orkar jag inte bekymra mig över att det tar så lång tid. Det känns mycket viktigare att det blir något sånär i slutändan.