Alla inlägg under september 2011

Av Ingela - 29 september 2011 19:25

Med jämna och ojämna mellanrum cirkulerar det meddelanden på Facebook, som pushar för att man ska skriva obegripliga inlägg i sin logg. Obegripliga för alla utom tjejer. Eller åtminstone dom tjejer som fått meddelandet. Och med dessa små obegripliga inlägg ska man bidra till att öka medvetenheten om bröstcancer. Och... Ja, just precis - och? Kanske fungerade det första gången, även om det var tramsigt redan då. Nu känns det bara gammalt och unket, tycker jag. Framför allt eftersom det inte framgår vad man har tänkt sig att göra med det ökade medvetandet.


Kanske kan man i stället skriva några ord i sin logg om att bröstcancer är den näst vanligaste cancerformen i Sverige idag. Eller att det faktiskt är ungefär lika många individer som dör av sin bröstcancer i dag (eller i alla fall enligt den senaste officiella statistiken) som för både tio och tjugo år sen. Framgångarna består huvudsakligen i att fler hittas och att fler hittas i ett tidigt stadium och då blir också andelen överlevande på fem och tio års basis större. Men för oss som tillhör den procentuellt lilla andel av alla bröstcancerdiagnoser som har en aggressiv och spridd form, antingen lokalt i lymfkörtlarna eller som metastaser på annan plats i kroppen, betyder fortsatt forskning allt. Några av oss kommer att överleva. Andra inte. Och ingen vet egentligen varför eller om dom behandlingar vi fått var rätt för just oss. Så om nu någon tar illa upp över att jag inte tänker sprida dessa tramsmeddelanden vidare och inte heller skriva obegripliga tramsinlägg på min logg, så får ni väl göra det. Jag fortsätter hellre att hitta andra vägar för att öka medvetenheten.


Nu är försäljningen av rosa saker i full gång inför oktober månad. För tre år sen fullständigt avskydde jag hela "Rosa bandet"-kampanjen men ju längre tiden går vänjer jag mig mer och mer. Utom vid dom där fullständigt osmakliga rosa tuttbakelserna, med vårta och allt. Ändamålen helgar inte alltid medlen! Än så länge har jag inte sett till dom men dom lär dyka upp... Annars har jag fortfarande grundinställningen att samhället borde sörja för forskningen runt våra allvarliga sjukdomar. Men så länge som det är som det är, så tvingas vi som individer vara med och ta ansvaret. Vill man köpa rosa produkter, är väl det ett bra sätt. Annars finns det alltid insamlingar och fonder man kan bidra till. Och då kan man också välja insamlingar och fonder som inte bara riktar sig till en cancerform, vilket jag tycker är det allra bästa. Inte ska vi lämna dom med dom ovanligaste och aggressivaste formerna i sticket?!


Jag glömde en detalj från ultraljudet i måndags. Mitt i undersökningen stannade röntgenläkaren upp och tog en bild. Hon hittade nämligen vätska. När jag förklarade att jag inte alls var förvånad och berättade hur jag fick tömma, tömma och tömma lite till efter ryggmuskelrekonstruktionen blev hon helt lugn. Och jag blev faktiskt lite glad. Inte över att det fortfarande samlas vätska i operationsområdet. Utan för att min känsla hela tiden har varit rätt, även om tortyrdoktorn inte lyckades hitta den vätskeansamlingen. Undrar om senaste onkologen kommer att kommentera bilden?

Av Ingela - 26 september 2011 18:40

Man kan ju hitta inlägg från samma datum fast tidigare år ute i högerspalten. Och just i dag för tre år sen, hade jag uppenbarligen en bra dag. Så även idag. Inte behövde jag oroa mig för att bli hängandes i mammografiapparaten. Det gjorde faktiskt inte ens särskilt ont. I alla fall inte ondare än vanligt. Och bäst av allt - det syntes inget oroande på bilderna. Yes!


Mammosköterskan trodde inte att det skulle vara aktuellt med ultraljud av ryggmuskelbröstet men det blev det. Eftersom det här var första mammon efter rekonstruktion och ärrkorrigering, tyckte läkaren att det fanns goda skäl. Dels gick det ju inte att klämma särskilt mycket vid förra onkologbesoket och dessutom insåg hon att det kan vara lite svårt för mig att veta vad jag ska leta efter. Alltså fick jag en grundlig ultraljudsundersökning, där jag fick bekräftat att småknölarna i ärret faktiskt bara är sviter av en rätt medioker insats av den där mastektomikirurgen. Och tusen gånger hellre det än att det skulle visa sig vara ärrmetastaser. Yes!


Och det största Yes-et, tillsammans med en stor stjärna i himlen, går till dagens läkare som meddelade resultatet både av mammo och ultraljud! Är det något jag gillar, så är det att få besked så fort det finns ett besked att få. Faktiskt även om det är dåliga besked. Att vänta tillhör dom stora plågorna i cancerlandet och det går fort att börja måla f-n på väggen även om det egentligen inte finns någon objektiv orsak till oro. Rätt ofta tror jag att vårdpersonalen underskattar hur jobbigt det faktiskt är och det hör verkligen inte till vanligheterna att man får med sig ett besked redan samma dag. Visst respekterar jag att det är viktigt att ha rutiner. Inte heller tycker jag att det ska delas ut besked lite hur som helst och till vem som helst. Men om man nu har varit med ett tag kanske man på egen begäran kunde få en liten markering i journalerna som innebär att det är OK att leverera besked så fort som möjligt.

Av Ingela - 25 september 2011 17:22

Jetlaggen gav med sig. Enligt principen ett dygn för varje timmes tidsskillnad. Och precis när kroppen hade återhämtat sig och jag hade börjat sova lite längre stunder, fick jag ont i den där olyckssaliga opererade halva muskelns fäste. På ryggsidan. Jag trodde ett tag att det hade en koppling till lite väl oförsiktiga rörelser under föreningens städdag men efter den här helgen är jag mer övertygad om att det är dags att byta säng även i huset. En natt fungerar hjälpligt att sova därute. Och knappt det. Precis som förra helgen, blev jag tvungen att ta till fåtöljen för att åtminstone få ihop någon sorts nattsömn. Men förra helgen var betydligt värre. I alla fall andra natten då jag knappt sov alls. Ny säng får det bli. Nu gäller det bara att pussla ihop beställning med möjlig leverans. Jag misstänker att det får bli ett mellandagsprojekt.


I morgon är det dags för årets mammografi. Det känns lite stressigt. Inte för att jag tror att dom ska hitta något, även om man nu aldrig kan vara säker på det heller, utan för att jag är orolig för hur det rent praktiskt ska fungera. En mammografi är ju inte smärtfri ens i vanliga fall. Och jag har ju rätt ont då och då i operationsområdet. I det förminskade vänstra bröstet alltså. Jag ser framför mig hur jag svimmar av smärta och blir hängades fastklämd där i röntgenapparaten. Eller ännu värre bilder än så. Tur ändå att inte det rekonstruerade bröstet med den olyckssaliga ryggmuskeln ska mammograferas. Då hade jag nog inte ens åkt dit...


Helgens stjärna i himlen går till vår hissmontör/reparatör som såg till att vår hiss har varit igång hela helgen. En hel vecka för tidigt! Och inte för att jag brukar dela ut motsatsen till stjärnorna i himlen men just idag vill jag göra ett undantag. Det får bli helgens rymdskrot till alla okänsliga människor som inte ens har vett att tänka efter före. Eller hur, Lisse !

Av Ingela - 19 september 2011 20:14

I går nåddes vi av beskedet att Karin också fick ge upp kampen mot herr C. Karin var en av dessa fantastiska människor som liksom lyste upp ett rum bara genom att komma in i det. Vi träffades för första gången för ungefär tre år sen på min allra första forumträff och har träffats några gånger sen dess. Ni kan ju bara föreställa er hur det lyste och strålade om mitt kök den där lite gråa och blåsiga dagen, när både Karin och Anna var där på vår lilla miniforumträff! Och nu är det bara jag kvar...


Karin, du lyste upp och du gav hopp igen och igen med din kämpaglöd. Nu får du vila från allt det onda du hade på slutet och mina tankar går till dina nära och kära. Jag tänder ett ljus för dig, vännen.

Av Ingela - 14 september 2011 17:32

Det där med att vara jetlaggad är inte att leka med. Oj, vad jag har sovit uselt sedan jag kom hem. Värst var natten till i går, då jag lyckade skrapa ihop ynka tre och en halv timme. Men om jag är så dum att jag började med att sova tre timmar, när jag kom hem på hemresedagens förmiddag, får jag väl nästan skylla mig själv när det fortsätter att krångla...


Hemresan var betydligt jobbigare än ditresan. Fast så är det väl alltid, förstås. Jag svullnade upp, inte bara vid operationsområdena utan lite överallt. Väskorna kändes tunga som bly (vilket dom faktiskt inte var) och jag mådde som en urvriden trasa hela helgen. Förkyld, magsjuk och ynklig. Nu verkar jag i alla fall ha kommit ikapp med både kroppen och knoppen. Något sånär i alla fall. Men i går kväll kände jag att varken kroppen eller knoppen klarar av för många långresor på ett år. I alla fall inte om jag ska jobba och behöver vara i form. I morse hängde den känslan kvar, så jag drog mig ur nästa långresa. Trots att jag kanske borde ha lite dåligt samvete för att jag inte ställer upp och gör det jag kanske borde för jobbets skull, känns det enbart skönt. Jag gör ju det jag måste för min egen skull. Resor blir det ändå så det räcker och blir över den här hösten fast på lite mer humana avstånd, som t ex Toulouse, Helsingfors, Luleå och Karlstad. :)


Jag insåg härom dagen att jag faktiskt missade ett jubileum i torsdags. Mitt treårsjubileum som tumörfri! Jag tror att det är det datumet, dvs mastektomioperationsdagen, som räknas i den officiella statistiken. Eller om det nu är diagnosdagen. Eller någon annan dag. Oavsett vilken dag det än är, tillåter jag mig att ge mig själv ett litet grattis i efterskott. Hur man än räknar, betyder varje dag att oddsen förbättras!



Av Ingela - 9 september 2011 17:35

Alla dessa luftkonditioneringsmaskiner vann till slut. Redan i går vaknade jag med en rejäl snuva och trots att jag vilade flera gånger, gav det sig inte. Typiskt att det kommer lagom till det är dags att åka hem. Men jag brukar ju inte precis ha flyt, så... Jag har i alla fall gott om nässpray och värktabletter, så det ska nog fungera. Om inte annat har jag tillräckligt med hemlängtan för att klara det på ren envishet!


Om det bara gick, skulle jag ta med mig hotellsängen hem. Jag har verkligen sovit bra i den och sluppit morgonvärken. Över huvud taget har det fungerat ganska bra att vara på resa och konferens med reopererad fulgulpillerkropp. Så länge som jag kommer ihåg att inte stå eller sitta för länge.

Av Ingela - 6 september 2011 20:37

Nu har jag avverkat ett dygn i huvudstaden. Gårdagen blev lång och tuff. Vi fick gå upp klockan fyra för att hinna till flygplatsen. Stackars Charlotte, som hade sin första lediga Labor day. Någonsin. Och så kommer jag och förstör den sovmorgonen. Nåja, vi hade några härliga dagar innan dess. Våra två låtar i kyrkan gick bra, även om vi nog rörde oss mer än vad vi trodde. Vi fick nämligen lika mycket beröm för att det var kul att se oss spela, som att höra...


Söndagen flög iväg med mer spel, lite shopping och sen en avrundning med traditionell amerikansk steak-och allt-möjligt-buffé. Då anslöt också Hannah och hennes föräldrar. Mycket god mat (fast alldeles för mycket) och mycket trevligt sällskap (som aldrig kan bli för mycket). Efter det var det bara att försöka sova några timmar, så att vi skulle orka upp i svinottan. Stort tack, Charlotte och alla andra, för en härlig vistelse!


Och ja, jag köpte lite olika plåster och tejp på det typiskt amerikanskt stora apoteksvaruhuset. Och på hemvägen från middagen köpte vi vatten till mig och flingor till lillebror. Charlottes lillebror alltså. För att ändå skapa någon sorts illusion av normalitet, köpte jag också två par jeans.


När jag väl kom fram i går gav jag mig ut med ryggsäcken i högsta hugg, bara för att inse att Labor day innebär att i stort sett allt utom souvenirshoppar och apotek har stängt. Jag fick ändå en möjlighet att lokalisera mig och reka lite i omgivningarna. Så idag har jag köpt fler plåster och tejper. Och några toppar och tröjor. Som sagt, för illusionens skull. Och för att det blir så förb---at kallt när dom vräker på med AC överallt.


Jag ska förresten testa en av tejperna redan i kväll. När det är varmt och jag svullnar, så blir ärren irriterade bara av värmen. Och jag tror dessutom att jag kan ha hittat en motsvarighet till Mepitel, som jag fick mot strålskadorna. I så fall lär det bli mycket shopping innan jag åker hem!

Av Ingela - 4 september 2011 03:06

Strategin fungerade väl sådär. Några timmar kunde jag sova på planet men jag var ändå rejält trött när vi väl var framme i Lindsborg. Tro för den skull inte att det gick särskilt bra att sova i natt. Några timmar lyckades jag i alla fall skrapa ihop som tur var, för vi har verkligen haft en heldag. Spel, kulturtur och som avslutning en äkta fotbollsmatch. Amerikansk förstås. Det var inte mycket jag begrep. Det kändes mest som en deja vu av vårt första besök i LIndsborg när vi blev ivägdragna på en basebollmatch. Men då som nu var det en upplevelse att bara vara där och uppleva stämningen. Och under kulturturen fick jag lära mig hur utvandrarna egentligen tillbringade sina första år i det nya landet. Åtminstone i Kansas men så var det nog på fler ställen. Konstigt att man aldrig har hört talas om "dug outs" förut.


Nu har vi avrundat kvällen med att öva lite inför morgondagens spelning i kyrkan. En låt har vi lyckats spika (vilket i ärlighetens namn innebär att vi båda kommer ihåg  hela låten. Även när vi spelar den två gånger) och vi har två valser som tävlar om att få bli andralåt. Dagsformen i morgon bitti får avgöra.


Konstigt nog verkar kroppen ha klarat sig förvånansvärt lindrigt undan den långa resan. Visst är jag både svullen och sliten men faktiskt inte mycket värre än vanligt. Jag kan lova att jag konstaterar det med en djup suck av lättnad. Och nu när temperaturen är på väg ner mot mer mänskliga nivåer, kommer kroppen säkert att må ännu bättre. Knoppen mår redan oförskämt bra.


989 klart lysande Kansasstjärnor på himlen går till augusti månads unika läsare. Ni är alltid lika välkomna igen!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards