Med jämna och ojämna mellanrum cirkulerar det meddelanden på Facebook, som pushar för att man ska skriva obegripliga inlägg i sin logg. Obegripliga för alla utom tjejer. Eller åtminstone dom tjejer som fått meddelandet. Och med dessa små obegripliga inlägg ska man bidra till att öka medvetenheten om bröstcancer. Och... Ja, just precis - och? Kanske fungerade det första gången, även om det var tramsigt redan då. Nu känns det bara gammalt och unket, tycker jag. Framför allt eftersom det inte framgår vad man har tänkt sig att göra med det ökade medvetandet.

Kanske kan man i stället skriva några ord i sin logg om att bröstcancer är den näst vanligaste cancerformen i Sverige idag. Eller att det faktiskt är ungefär lika många individer som dör av sin bröstcancer i dag (eller i alla fall enligt den senaste officiella statistiken) som för både tio och tjugo år sen. Framgångarna består huvudsakligen i att fler hittas och att fler hittas i ett tidigt stadium och då blir också andelen överlevande på fem och tio års basis större. Men för oss som tillhör den procentuellt lilla andel av alla bröstcancerdiagnoser som har en aggressiv och spridd form, antingen lokalt i lymfkörtlarna eller som metastaser på annan plats i kroppen, betyder fortsatt forskning allt. Några av oss kommer att överleva. Andra inte. Och ingen vet egentligen varför eller om dom behandlingar vi fått var rätt för just oss. Så om nu någon tar illa upp över att jag inte tänker sprida dessa tramsmeddelanden vidare och inte heller skriva obegripliga tramsinlägg på min logg, så får ni väl göra det. Jag fortsätter hellre att hitta andra vägar för att öka medvetenheten.

Nu är försäljningen av rosa saker i full gång inför oktober månad. För tre år sen fullständigt avskydde jag hela "Rosa bandet"-kampanjen men ju längre tiden går vänjer jag mig mer och mer. Utom vid dom där fullständigt osmakliga rosa tuttbakelserna, med vårta och allt. Ändamålen helgar inte alltid medlen! Än så länge har jag inte sett till dom men dom lär dyka upp... Annars har jag fortfarande grundinställningen att samhället borde sörja för forskningen runt våra allvarliga sjukdomar. Men så länge som det är som det är, så tvingas vi som individer vara med och ta ansvaret. Vill man köpa rosa produkter, är väl det ett bra sätt. Annars finns det alltid insamlingar och fonder man kan bidra till. Och då kan man också välja insamlingar och fonder som inte bara riktar sig till en cancerform, vilket jag tycker är det allra bästa. Inte ska vi lämna dom med dom ovanligaste och aggressivaste formerna i sticket?!

Jag glömde en detalj från ultraljudet i måndags. Mitt i undersökningen stannade röntgenläkaren upp och tog en bild. Hon hittade nämligen vätska. När jag förklarade att jag inte alls var förvånad och berättade hur jag fick tömma, tömma och tömma lite till efter ryggmuskelrekonstruktionen blev hon helt lugn. Och jag blev faktiskt lite glad. Inte över att det fortfarande samlas vätska i operationsområdet. Utan för att min känsla hela tiden har varit rätt, även om tortyrdoktorn inte lyckades hitta den vätskeansamlingen. Undrar om senaste onkologen kommer att kommentera bilden?