Egentligen ska jag väl skriva att det blev en ny protes. Hade protesutprovaren fått bestämma hade det blivit tre. Normalt får man ju bara en protes per år men nu när jag hade bytt storlekar hade saken hamnat i ett annat läge. Jag försökte förklara några gånger att jag bara ville ha en. Den andra har jag ju redan. Hon ville inte riktigt lyssna på det örat utan försökte övertyga mig om att det var mer hygieniskt om jag hade två uppsättningar. Jag gjorde ett nytt försök att förklara att om jag nu bara ska använda proteserna ibland, så finns det goda möjligheter däremellan att hålla dom rena. Hon beklagade då att dom inte hade proteser hemma, så jag kunde få gå hem med tre på en gång. Och trots att jag försökte än en gång tala om att jag bara ville ha en, pep hon iväg för att rådgöra med en kollega.

När hon kom tillbaka såg hon sådär ledsen ut, som bara den som kommer med dåliga nyheter kan göra. Dåliga enligt henne alltså. Eftersom jag är mitt i en rekonstruktion, tyckte hennes kollega att jag skulle nöja mig med att få med mig en protes. Och helt plötsligt sjönk mitt budskap in i henne, när jag för sisådär åttonde gången påpekade att det var precis vad jag var ute efter. Då såg hon glad ut igen och jag kunde äntligen få skriva på pappret och gå därifrån. Jag förstår väl att företaget har ett intresse av att lämna ut så många proteser som möjligt. Landstinget betalar ju. Och precis av den anledningen tycker jag att man inte ska ta ut en enda protes mer än vad man behöver. Om nu fåfänga kan räknas som behov.

Nu är i alla fall proteserna testade, både i traditionell protes-BH och i fantastisk-TV-BH. Lite ovant och konstigt känns det och dom kommer inte att bli använda så särskilt ofta. Men nu känner jag mig lite bättre rustad inför nästa besök hos tortyrdoktorn. Det går nämligen ruskigt långsamt för den där ryggmuskeln att mjukna och jag förväntar mig inga glada besked av honom. Någon bröstvårta lär det inte bli på den här sidan nyåret i alla fall. Om det nu någonsin blir något annat än en tatuering. Men i den frågan är det långt till att jag viker mig. Hellre ett misslyckande till än att inte göra ett försök. Mer om detta lär följa om en månad när jag har nästa kirurgåterbesök inplanerat.