Det är nog tur att både knoppen och kroppen är så duktiga på att förtränga obehagligheter. Annars vete fasen om det hade blivit någon röntgen idag. Till exempel hade jag fullständigt förträngt att en datortomografi föregås av en timmes itvingande av kontrastvätska. Sju glas som obönhörligen ska drickas ur. Ett efter ett var tionde minut. Den smakar inte gott i början och jag lovar att inte smaken heller förbättras vartefter glasen töms. Jag hade också helt lyckats förtränga att det också ska sprutas in kontrastvätska efter halva röntgen. I klartext betyder det att man måste bli stucken. Eller vad man nu ska kalla dagens misshandel för. Blodtrycksmanschetter på båda armarna, ett stasband (eller vad det nu kan heta) runt vänster handled och tre sköterskor som gjorde allt från att försöka dra åt hårdare och hårdare både här och där till att slå allt hårdare och ljudligare på handens ovansida.

När väl en av sköterskorna stack till slut kändes det faktiskt nästan inte alls (obs ironi) fast nästa gång föredrar jag nog att bli bedövad med Emla i stället för slag (obs mer ironi). Jag har lite svårt för teorin som går ut på att tvinga fram kärlen med våld. Kanske för att jag av egen erfarenhet vet hur ont det faktiskt gör när dom slår en redan blå- och sönderstucken hand. Vissa saker glömmer kroppen aldrig… Men för att gå händelserna lite i förväg kändes det desto mer när allt var klart och det var dags att ta ut nålen. Den hade liksom fastnat lite. Eller rätt rejält. Aj! Det blödde igenom en dryg halvcentimeterskompress och som minne fick jag med mig en härlig blodutgjutning hem. Behöver jag skriva att jag verkligen längtar till nästa blodprov om tre veckor. Eller inte. Och inte behöver jag väl skriva att det inte kommer att vara aktuellt med något annat än fingerprov. I alla fall inte utan Emla. Någon måtta får det vara!

Nästa härliga del i processen var att lägga upp armarna ovanför huvudet. Det är först i det läget man inser precis hur begränsad rörlighet man har efter operationerna. Och hur ont det gör att försöka strunta i det och sträcka ut lite extra ändå. Det blir nog inte fel att få komma till en sjukgymnast i alla fall.

Själva röntgen gick alldeles utmärkt. Jag hade för mig att man var tvungen att hålla andan betydligt längre stunder, så det kändes som rena barnleken. Den här gången var jag helt förberedd på den skumma känslan av att ha kissat på mig när kontrastvätskan sprutats in och det var inte alls så illa som senast. Efter 15 obligatoriska minuter i väntrummet och fem glas alldeles rent och gott vatten (det gäller att få ut kontrastvätskan också) kunde jag ge mig iväg för ett besök hos mamma.

I korridoren på SÖS mötte jag en sköterska som såg bekant ut. Vi hälsade på varandra men det var först när jag såg henne igen som jag insåg att det var min gamla kontaktsköterska på Radiumhemmet som hade hamnat där i stället. Och nu är hon en av mammas sköterskor. Säga vad man vill men onkologvärlden är inte särskilt stor. Fast ändå alldeles för stor, om man säger så.

Och röntgensvaret då? Ja, det lär nog få vänta till nästa år. Hittills har jag haft en osviklig förmåga att tajma både komplikationer och provtagningar runt storhelgerna och det har ju funkat så här långt (peppar, peppar). Det blir vad det blir oavsett när det blir.

Under tiden skickar jag mina varmaste tankar till Johannas lilla familj som snart måste fira jul utan sin älskade mamma och maka. Johanna är en av våra nyaste änglar och en av dom riktigt unga. Sov i ro, finaste. Jag tror och hoppas att tanken räknades, vännen. En riktigt varm kram skickar jag också till Pysslan http://skitcancer.blogspot.com/ som inte orkar blogga mer. Titta gärna in och ge henne och hennes familj lite extra styrka.