Jag har hittills varit restriktiv med att skriva om andras resor i cancerlandet. Det här är ju min blogg och ska så vara. Framför allt har jag varit restriktiv med att skriva om dom som inte själva bloggar. Men just idag tänker jag göra ett undantag eftersom jag i det här fallet också är anhörig. En anhörig som antagligen redan är "svartlistad" i journalerna. Inte bara envis och jobbig utan dessutom jobbigt erfaren och påläst. Det är inte helt främmande att se paralleller till mitt eget jobb om det nu skulle dyka upp släktingar som tycker sig veta det mesta. Men mamma har hela tiden fått välja om hon vill ha med mig eller inte och det är faktiskt för hennes skull jag gör det (även om jag också får erkänna att det är lite tillfredställande att faktiskt få användning för alla kunskaperna. Annars hade jag ju ställt in mig på att bli onkolog i nästa liv).

Och under hela hennes resa har jag gång på gång undrat vem som tar hand om alla dom som inte har någon som för deras talan. Hela vårdapparaten är full av helt fantastiska människor som verkligen slår knut på sig för att göra det bästa för patienterna. Men det hjälper inte särskilt långt, tyvärr, om det helt saknas planering och samordning från början. Några små betraktelser från dom senaste dygnen:

Tänk dig att du är lite till åren och har fått cancer på gamla dagar. Två sorter dessutom, varav den ena så småningom börjar sprida sig. Innan du ens vet att det är cancern det beror på har du varit sängliggande med ryggvärk under en längre tid. Till slut får du chansen att bli opererad och saker börjar se lite ljusare ut. Ända tills det börjar hagla ner nya informationer om nya röntgenundersökningar, fler strålningar, cellgiftsbehandlingar osv. Är det då för mycket begärt att du faktiskt får fokusera på att smälta all information du fått? Att informationen om dom mediciner som läkarna har skrivit ut når ända ut till distriktssköterskan i tid, så den stackaren slipper sitta i timmar och pussla ihop ett medicinschema enligt Cajsa Wargh-metoden (man tager vad man haver, för den som nu inte känner till själva metoden)? Eller är det för mycket begärt att någon ser till att du får den transport du behöver till och från sjukhuset? Eller att någon funderar över hur i hela friden du ska kunna ta dig från strålning till behandlingsavdelning när du knappt kan gå två steg utan stöd? Bara några exempel. En del kan verka rätt bagatellartade för oss som står vid sidan om men nu skulle vi ju försöka se det från patientperspektivet.

Tydligen är det för mycket begärt. Det känns lite som att det inte går att andas ut ens den minsta lilla sekund, för då blir det fel någonstans i kedjan. Jag har ju en enorm fördel, jämfört med många anhöriga, som ändå vet hur turerna går i cancerlandet. Dessutom har jag en enorm fördel, jämfört med många anhöriga, eftersom jag är van vid att läsa in mig och ställa krav. Och även om jag uppfattas som jobbig, ger det resultat. Men återigen, utan alla dessa fantastiska änglar i vårdapparaten skulle det ändå inte fungera. Stora stjärnor till er alla! Ni vet själva vilka ni är. Och våra fantastiska nunnor förtjänar verkligen hela stjärnhimlen. Igen, igen och igen!

I alla fall råder det nu inga tvivel om att det är liggande transporter som gäller. Även mellan olika avdelningar (fast där får jag nog vara med och ryta till från gång till gång). Vi har också fått till medicineringen för en hel vecka framöver (peppar, peppar) och för säkerhets skull har vi extra doser av dom långtidsverkande och illamåendemedicinerna uthämtade. Och vi har fått en remiss ivägskickad till ASIH! ASIH betyder Avancerad Sjukvård i Hemmet och står verkligen för svaren på många av frågorna. Dom är länken mellan sjukhuset och patienten i hemmet och kan både hjälpa till med hjälpmedel och diverse behandlingar. Hemma. Och då behövs ju inga transporter alls. Hoppas nu bara att det inte tar allt för lång tid innan dom hör av sig.

Och mamma då? Som sagt, hennes resa utöver det här får hon själv berätta om. I andra sammanhang. Bloggande är inte riktigt hennes grej men hon är i alla fall försedd med en alldeles sprillans ny och äkta tantmobil, så hon kan nås på båda sina telefonnummer. Stora knappar, tydlig display och man behöver bara lyfta på locket för att svara. Och stänga detsamma för att avsluta. Fåfänga dottern fann sig tvungen att påpeka i affären att den minsann var till en "riktig" tant. Säljaren nickade och log lite sådär medlidsamt. Och ska jag vara riktigt ärlig, blev jag nästan lite sugen. Ska man ha en ren ring- och SMS-mobil, är detta nog den ultimata modellen.