I går var det dags för besök hos sjukgymnasten. Hon hade fått strikta order att inte kalla in mig förrän röntgenresultaten var tolkade. När det gäller axlarna, tydligen. Fortfarande hänger ju operationsärren i luften. Jag är bara glad för att besöket äntligen blev av. Det var en bra tjej. Hon var rak och ärlig och visade precis det j---ar-anamma som jag behövde. Jag fick med mig ett träningsschema just för LD-lambåopererade. Undrar just vem som borde ha ansvarat för att ge mig det efter själva operationen?

Alla ovana övningar gav mig träningsvärk. Så lär det också förbli i några dagar. Men så skönt att ha fått ett träningsschema som i första hand jobbar med full rörlighet. Full styrka kan vi alltid ta tag i sen. En lång promenad blev det i alla fall idag (ingår i träningsprogrammet), med tema antikaffärer, och sex bedårande små lotus-gul-assietter fick jag med mig som belöning för det.

Annars har jag unnat mig en helt sjukhusfri dag i dag. Inget besök för mig och inget besök hos mamma på SÖS. Jag har ju verkligen försökt att svänga upp åtminstone en liten stund varje dag på mammas avdelning. Bäst är när jag kan tajma ronden, för då vet jag exakt vad som är sagt. Men oavsett när och hur, är det en känslomässig bergochdalbana. För oss alla. Att vara anhörig är verkligen på så många sätt värre än att vara där själv...

Jag har förstått av alla "hur gick det då?" idag, att jag har lämnat er läsare med en rejäl cliffhanger. Det är lätt att glömma ibland att inte alla har tillgång till all information. Ingen skulle väl vara gladare än jag om jag hade kunnat svara på den frågan men några förväntningar hade jag inte.

Själva onkologbesöket gick väl bra, tror jag. Hon klämde och frågade om operationerna, klämde lite till och frågade om operationerna. Och till slut klämde hon med lite gegga och frågade om operationerna en gång till. På ett ungefär. Jag försökte att lägga ut lite olika krokar under tiden men hon är lite svårläst, min nya onk. Det är ju bara för säkerhets skull, gav ingen större respons. Jag får väl ändå räkna med att vara högriskare ett tag till, gav faktiskt ett mer lugnande: Så länge du går hos oss vill vi ha full koll. Och precis då, när jag nästan hade sänkt garden och börjat andas ut meddelade hon att hon inte bara skriver en remiss för ultraljud (vilket jag visste redan innan att hon skulle göra) utan också för biopsi om nu röntgenläkaren tycker att det behövs. Dessutom ville hon veta om jag fanns tillgänglig på mobilnumret ifall det gick att ordna tid på studs.

En enda gång tidigare, vad jag minns i alla fall, har jag blivit inringd på en remiss och det var när professorn hade glömt att lägga in en mammografi halvvägs in i cellgiftsdimman. Annars har alla remisser gått sin gilla gång i papperskvarnen och så småningom hamnat i brevlådan. Kanske ville hon bara se till att jag får ett svar så fort som möjligt. Så är det nog. Men det där med biopsi var inget jag ens hade ägnat en tanke åt innan gårdagens besök. Det är bara att hålla en extra tumme för att det inte ens kommer att behövas.

Ska jag skriva ett inlägg i dag alltså? Jag har funderat lite fram och tillbaka och bestämde mig till slut för att göra det. Om jag nu bloggar om min resa i cancerlandet, ska jag väl göra det också när vägen faktiskt kan börja leda åt fel håll? Eller om det nu bara är ännu ett falskt alarm.

För att ta det hela från början, så ringde min senaste onkolog idag. Hon hade fått röntgensvaren. När det gäller axeln/armen var allt frid och fröjd. Inget syns där. Däremot syns det något vid mastektomiärret. Lite oklart vad det där "något" är, så har jag möjligen märkt något själv? Inte mer än att jag ju faktiskt har lyft funderingar över dom små förhöjningar jag känt och både tidigare onkologer och kirurg har viftat bort dom funderingarna. Men nu finns det där, tillsammans med vätskan som syntes redan vid förra ultraljudet. Jaha, men inte är det väl någon akut orsak till oro? Nej, det är det ju inte men kan du komma i morgon? Nja, i morgon är inte så bra. Nehej, nästa vecka då - eller då jobbar jag ju natt. Kan du verkligen inte komma i morgon?

Men någon akut orsak till oro är det ju inte... Behöver jag ens skriva att jag såg till att kunna komma i morgon. Precis så absurda samtal äger rum dagligen i det absurda land vi kallar cancerlandet. Om någon nu sitter och håller på en oanvänd tumme i morgon vid kvart över elva har jag ett himla bra förslag på användningsområde!

Ber för övrigt om ursäkt för att jag hade missat att reklamen var tillbaka på bloggen. Nu är den borta igen!

Jag har mellanlandat i spenaten en stund för lite välbehövlig vila. Det har blivit lite si och så med det under julhelgerna. En hel del helt vanligt jobb har det varit men också det här med att vara anhörig. Det känns ibland som ett heltidsjobb.

Nu är i alla fall mamma inlagd på SÖS sen i måndags. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att få henne inlagd redan före nyår men då var det bara platsbrist. När jag fick reda på att hon hade ramlat tre gånger under nyårshelgen, bestämde jag mig för att inte ge mig. Och för att göra en lång historia kort, fick vi det som vi ville efter en hel del fix och trix. Jag har försökt att se till att vara med på läkarronderna, så gott det går, och det har nog varit bra. Nu är vi helt överens om att mamma stannar tills det finns plats på Dalen. Att åka hem och ramla igen är inget alternativ.

Och mamma tycker fortfarande att det är bra att jag är där och härjar. Trots att jag såg till att hon fick en blixtremiss till tandläkaren på SÖS, som slutade med en utdragen tand igår. Hon hade glömt att nämna den, gång på gång, och jag förstod att den skulle kunna ställa till med problem om dom nu ska sätta in cellgifter. När jag nämnde den, var det verkligen inga problem att få onkologerna att skriva en remiss. Fast till och med onkologerna var överraskade av hur fort det gick att få resultat. Men nu är den borta och eventuella infektioner hinner behandlas. Och faktiskt. Trots tandutdragning och allt, såg hon rätt pigg ut i går.

Min position som påläst anhörig verkar vara starkare än någonsin. I går fick jag till och med vara med om att göra en ordentlig genomgång med en av onkarna av hela medicinlistan. Då var jag faktiskt noga med att påpeka att det finns gränser, även för mina erfarenheter och kunskaper. Min position som manikyrist, däremot, tog nog slut fortare än den knappt hade börjat. Jag hade glatt utrustat mig med en nagelsax eftersom mamma tyckte att naglarna var alltför långa. Det lilla försöket slutade med att jag sprang ner till apoteket och köpte ett gäng nagelfilar. Som hon luttrat meddelade att hon lika gärna använde på egen hand. Nåja, man kan väl inte vara bäst på allt :)

För egen del har jag samlat på mig ett blåmärke till. Det var väl dags för det när den där stora ringen på handen äntligen var på väg att blekna. Fast den här gången berodde det inte på provtagaren. Jag har verkligen hittat mitt lilla paradis bland Karolinskas provtagningscentraler. Tredje gången gillt, heter det ju, och tre gånger i rad har jag fått ett helt fantastiskt bemötande. Bara en sån sak som att min begäran om en butterfly (första gången) lugnt möttes med informationen om att "våra korta svarta är helt överlägsna". Vilket dessutom visat sig vara helt sant alla tre gångerna. Värmekuddar till utlåning är inga problem. Att det blir blåmärken utan att det ens har gjort ont, trots att det har varit nödvändigt att rota runt efter ådrorna, är en världslig sak. Och faktiskt helt omöjlig att undvika.

Om någon nu är nyfiken på var provtagningsparadiset finns, så kan jag meddela att enbart svårstuckna göre sig besvär (ska jag bidra till att skapa kö dit, ska det helst vara en kö av oss som verkligen behöver vara där). Skriv en kommentar och ange en mailadress där jag kan berätta var den ligger, så publicerar jag inte kommentaren. För er som inte är svårstuckna kan jag lugnt meddela att alla provtagningscentralerna som KS har är mer än väl kompetenta för uppgiften att ta blodprov.

Till er alla önskas en underbar trettonhelg, med varsin extra stjärna i himlen!

Egentligen var jag ute efter något helt annat. När vi tömde mammas lägenhet, vid hennes flytt till klostret, tog jag över en ofullständig kaffeservis. En cirka femtioårig servis som har visat sig alldeles utmärkt till att dricka espresso ur. Det var den jag hade bestämt mig för att komplettera åtminstone till ett halvt dussin. Det gjorde jag också. Efter lite efterforskningar på nätet, hittade jag en antikaffär som inte bara hade Prunus hemma. Han tänkte ha öppet på nyårsaftonen också! Jag gillar Prunus skarpt. Så det blev, förutom kompletterande kaffekoppar, två tekoppar också. Eller så får dom hänga med i kulturutbytet och bli cappuccinokoppar:)

Men så över till den omedelbara blixtförälskelsen. Jag har också växt upp med Lotus Gul. Även där tog jag med mig en högst ofullständig servis från mamma. Jag har väl aldrig ens reflekterat över om jag gillar designen eller inte. Det roliga med den servisen har alltid varit att tallrikarna har en misslyckad dekor. I stället för varannan gul respektive grå runt om, kommer det helt plötsligt två gula, och om jag inte helt missminner mig är hela gänget inköpt i andrasorteringsshoppen.

Sju flata tallrikar, en djup, två uppläggningsfat och en såssnipa är det jag hade i skåpet. Med betydligt mindre engagemang tog jag mig an uppgiften att åtminstone kunna komplettera med djupa tallrikar. Och då slog alltså blixten till!

Jag är ju ingen bra fotograf men gissa om dom små kaffekopparna är fina IRL! Instant love!!! Två stycken stod bara där och väntade på hyllan och självklart fick dom följa med hem! Och det allra roligaste var att ena kaffefatet visade sig komma från samma "misslyckade" produktionsomgång som mina tidigare tallrikar. Tyvärr hade han inga djupa tallrikar, så där är jag fortfarande på jakt om nu någon ligger och trycker på sådana. Hör av dig i så fall!

För övrigt vill jag passa på att önska er alla 1125 unika och underbara decembervänner ett alldeles GOTT, NYTT och särdeles fantastiskt ÅR!!! Även om regnvädret just nu döljer era stjärnor, finns dom där. Lita på det!