Idag på förmiddagen somnade hon in. Bara så där. Vi hade planerat att sammanstråla där under eftermiddagen. Jag, syster yster, barnbarnett och kusinen från Östersund. Men så ringde avdelningen till syster yster och meddelade att dom inte trodde att det fanns tid till eftermiddagen. Vi styrde om våra planer men ingen av oss hann. Varken läkare eller sjuksköterskor var beredda. Dom funderade som bäst på att sätta in antibiotika. Och så bara tog hon sitt sista andetag. Ärligt talat tror jag att det var hennes sista medvetna åtgärd. Att ta det där sista andetaget när ingen av oss anhöriga var där. Det vore så typiskt mamma! Att skona oss från just den stunden.

Vi ringde runt till dom närmaste vännerna och dom som kunde kom och sa farväl. Alla som varit där under dom senaste dagarna hade ju förstått vad som var på gång. Och det var många som var där, framför allt i går. Men många tunga samtal blev det ändå.

Vi har som sagt vetat hela tiden vad som ska hända. Däremot inte när. Så fort vi fick veta att hon hade metastaser i skelettet, och framför allt överst i kotpelaren, har vi vetat vad förlamningen berodde på. Och att det inte fanns något att göra, mer än att försöka lindra symptomen. Vi visste också att det fanns metastaser i lungorna och senaste röntgen visade att dom hade växt. Jag är rätt övertygad om att det fanns hjärnmetastaser också, med tanke på ett antal symptom hon uppvisade, men där var vi överens om att inte utsätta henne för obehagliga transporter och röntgenundersökningar i onödan.

Men just det här att det skulle gå så fort... Det är inte ens en vecka sen mamma började på allvar prata om att flytta hem. På julafton gick hon, visserligen krattigt och inte särskilt långt men ändå, med rollator. Efter att jag hade förhandlat till oss en vårdplats pÅ SÖS den 2 januari, tog det inte många dagar innan hon var förlamad från midjan och neråt. Efter flytten till Dalen, gick det snabbt. Hon hade några riktiga toppar då hon gillade att sitta i rullstolen och hängde med på olika kulturarrangemang där på sjukhuset. Och vi hann ha pannkakstårtekalas för barnbarntvå i terapirummet (eller vad dom nu vill kalla det för). Men senaste veckan har det gått fort. Så, så fort. Och faktiskt är vi glada för det, mitt i all sorg. Vår mamma var liksom inte gjord för att ligga hjälplös. Och det slipper hon nu.

Resultatet av sjukgymnastbesöket tar vi nån annan gång. Nu har jag tänt mitt alldeles speciella c-ljus för mamma och det här inlägget får helt och hållet handla om hennes alldeles väldigt starkt lysande stjärna. Sov i ro, finaste, och hälsa pappa, "Konsum i Björkvik", Robbi och Yoker (och ett gäng till som du får välja alldeles själv)!