I dag var det dags för återbesök på kliniken. Ny sköterska, eftersom syster T är på skidsemester. Mitt i ett avslappnat samtal om mående efter operationen, spärrade hon upp ögonen och blev alldeles tyst. Det visade sig hänga ihop med att jag visade upp mitt präktiga blåmärke på magen (och då var det ju ändå en vecka gammalt). Det var tydligen inte alls någon särskilt normal reaktion, att få sådana blåmärken efter en fettsugning. Och det var väl tur att jag inte visste det, för då hade det ju varit synd om mig. Eller kanske ändå inte. Så förtvivlat ont har jag faktiskt inte haft. Efter ett par dagar räckte värktablettdoserna mer än väl till att ta bort både operationssmärtor och fulgulpillervärk och sen i går klarar jag mig helt utan (värktabletter alltså. Fulgulpillervärken är tillbaka). Men vi tog ett kort på magen, i alla fall, för att visa upp för tortyrdoktorn.

Jag fick äntligen se hur det såg ut där under den fastsydda kompressen. Det såg lite hoptryckt ut, särskilt precis efter att hon hade klippt bort stygnen. Rätt logiskt om man tänker efter men jag såg på sköterskans ansiktsuttryck att det började närma sig en sådan där lite jobbig stund. Att hon liksom laddade för att leverera mindre bra nyhet.  Så jag snabbade mig på med att kvittra fram ett litet "det ser ju riktigt bra ut det här", följt av "titta så fint det hämtar sig när det fick komma ut i luften".  Och det räckte för att hon faktiskt också skulle kunna koncentrera sig på det positiva. Resten av såren och ärren var hon rätt nöjd med, även om några stygn får sitta kvar till nästa vecka.

Rörligheten i högerarmen har förbättrats otroligt mycket efter senaste operationen och jag har inte alls samma problem med att det svullnar runt armhålan. Jag var hos sjukgymnasten i fredags och hon var väldigt imponerad. Det verkar nästan som att den där numera bortopererade fettknölen inte bara var i vägen i största allmänhet utan också blockerade lymfsystemet. Hoppas den utvecklingen håller i sig!