Det har varit några rätt deppiga dagar. Allt verkade vara på väg åt rätt håll. Till och med jätteblåmärket på magen började blekna mer och mer. Sen helt plötsligt kom motgångarna. Den ena efter den andra. Först började det vara en hel del i nya vårtgården. Det kom var alltså. Och blod. Såret i ljumsken kändes enbart ofräscht och jag fick stora röda områden med irriterad hud långt ner på låret av tejpen. Som ändå mest lossnade och då fick jag skavsår överallt utom vid själva såret, av att försöka undvika att få skavsår just vid själva såret.

Mitt i allt dök en liten urinvägsinfektion upp. Eller inte så liten, ändå. Många toabesök blev det under natten till fredagen och mer och mer sved det (och mindre och mindre kunde jag sova). Som tur var fick jag tag på en bra läkare på vårdcentralen så att jag kunde påbörja en penicillinkur på fredagförmiddagen. Varpå jag naturligtvis vaknade morgonen därpå med hela magen full med röda utslag. Eftersom jag inte kunde bestämma mig om jag skulle tro på att det var något annat än UVI (vilket feber kan vara ett tecken på) eller om det var penicillinet jag inte tålde (vilket utslagen skulle kunna vara ett tecken på), bestämde jag mig för att strutsa helt och hållet. Det fungerade. Utslagen försvann under söndagen. Alltid något.

I måndags gick jag och införskaffade specialspecialhäftan till ljumsksåret. Den där som är svindyr. Fast just nu värd vartenda öre. Och på väg från Scheeleapotektet insåg jag att jag i nästan två veckors tid smugit runt på stadens gator (och på jobbet) inte bara med bylsiga tröjor utan även bylsiga plyschbyxor. Och att jag inte hade en aning om när jag får bestämma vilka kläder jag ska ha på mig igen. Det blev droppen som fick det att rinna över. I ett par dagar i alla fall. Jag försökte skriva inlägg både i måndags och i går men dom blev så deppiga att inte ens jag orkade läsa igenom dom.

Så när jag satte mig i bilen på väg till kliniken och dagens återbesök, var jag helt övertygad om att det bara var dåliga nyheter på gång. Jag lyckades till och med skrämma syster T lite där men när hon väl fick titta på alla mina sår, så såg hon märkbart lättad ut. Den här gången var det jag som målat f-n på väggen. Det har ju faktiskt bara gått två veckor sen operationen och jag kan inte räkna med att allt ska vara klart. Efter omständigheterna var hon helt nöjd. Gissa om jag behövde höra det!

Och faktum är att jag redan i går klämde in mig i ett par jeans. Det skavde lite och var allmänt obekvämt men det var det värt. Jag fick ju bestämma själv och hade tagit tillbaka den berömda kontrollspaken! Då kan jag leva med bylsiga tröjor ett tag till.