Ända till i söndags fungerade det att träna. På söndagseftermiddagen började jag känna mig lite hängig. Det blev värre på måndagen och när jag äntligen kom hem på kvällen, hade jag obeskrivligt ont i halsen. På tisdagen vaknade jag med en rejäl förkylning men släpade mig ändå iväg till dagens möten. En halvtimmes sömn mitt på dagen hjälpte inte. Jag blev bara sämre och sämre och fick till slut ge upp och gå hem.

Och då var det inte bara träningen som fick ligga. Allt fick läggas åt sidan och jag själv fick lägga mig i sängen. Med så där riktigt hög feber som man kan få ibland. Jag brukar få värmeutslag på magen när jag har feber. Ju högre feber, desto fler utslag. Nu var hela magen knallröd. Jag sov i princip i drygt ett och ett halvt dygn. Men så vände det. Jag är fortfarande inte bra men så oändligt mycket bättre. Idag tog jag utan problem en helt vanlig promenad, så i morgon är det nog dags att ge mig på stavarna igen.

För övrigt lyser kallelsen till onken med sin frånvaro. Tre månaders försening tycker jag nog är på gränsen. Jag borde dessutom åtminstone ha fått en remiss till mammo vid det här laget. Det blir väl till att ringa i morgon och tjata lite. För ovanlighetens skull...