I helgen fick stora jag det otroligt hedersamma uppdraget att ta emot en liten Liten. Inte riktigt lika liten som när vi sågs första gången men fortfarande väldigt liten.

Utom på nätterna. Jag har en 140 cm bred säng, vilket innebär att den har en yta på cirka 2,8 kvadratmeter. Samma yta som förr rymde både mig och två stora hundar (50 respektive 40 kilo stora hundar). Liten (cirka 3,5 kilo) upptar väl ungefär en tiondel av den ytan, lite beroende på sovställning. Och ändå lyckades hon ta så stor plats att det blev trångt. Och när hon själv tyckte att det blev lite trångt la hon sig antingen på min mage eller på mitt huvud. Bestämd ung dam, det där. Och otroligt skicklig på människoträning.

Det tog inte många minuter innan hon fattade exakt vilka sladdar och möbler hon skulle ge sig på för att få min fulla uppmärksamhet. Att lära sin moster "ta upp i knät nu!" tog väl en fem minuter. "Jag svälter ihjäl om jag inte får godis" var avklarat redan när hon väl blev utsläppt ur bilen. Och buren. Det var nämligen den enda kampen hon helt förlorade. Inga lösa hundar i min bil, inte. En väldigt mysig helg hade vi i alla fall.

I torsdags fick jag brev från min senaste onk. Faktiskt ivägskickat samma dag som mammografin och ultraljudet. Snabba puckar. Det innehöll helt väntat beskedet att båda undersökningarna var normala och att dom inte visade på något cancermisstänkt. Såna brev vill jag gärna ha fler av! Även om jag just den här gången visste svaret i förväg.