I går var det dags för mammografi och ultraljud. För en gångs skull behövde jag bara bekvämt följa med strömmen. Utom själva mammon förstås. Inte är det bekvämt inte att få sitt bröst hopklämt av en obeveklig apparat. Men ibland gör det mer ont än annars. I går var faktiskt inte en sån dag. Bara lite lagom ont. Inte behövde jag vänta mer än en liten stund heller.

Nästa steg var ultraljudet. Det visade sig vara samma röntgenläkare som förra året. Gissa hur lyxigt det är i cancerlandet! Hon hade redan både läst på från förra året och dessutom läst av mina två mammoplåtar. Och ultraljudet visade inget nytt. Jag har fortfarande en vätskeansamling men den har ju funnits där sen rekonstruktionsoperationen och så länge som den inte blir större är det som det är. Troligtvis en effekt av att jag faktiskt har fått lymfsystemet avskuret i och med axillutrymningen vid första operationen. Snälla läkaren avslöjade både resultat av mammo och ultraljud och jag kunde lättad ge mig ut på ett års grönbete igen.

Men döm om min förvåning när jag tömde brevlådan i dag. Där låg ett skriftligt besked om att både mammo och UL var normala. Efter en dag! Så snabbt har jag aldrig fått ett officiellt besked förut. Lite paradoxalt är det ju att just det här beskedet inte var särskilt bråttom med eftersom jag redan visste svaret. Men ändå - heja! Mer sånt!

Och gärna mer sånt när det gäller svar på bentethetsmetningen. Det har jag nämligen inte alls fått än trots att det gått mer än fem veckor. Även om jag räknar bort jul- och nyårsledigheterna så har det gått väldigt mycket mer än en vecka. Jag passade på att smita upp på B&S när jag ändå var på Radiumhemmet för att påminna om mitt svar. Det är ju precis just nu när det är snorhalt ute som det faktiskt vore extra bra att veta om jag har benskörhet. Sköterskan lovade att göra vad hon kan för att se till att jag får mitt svar.

Efter den senaste veckans inslag i nyheter och debattprogram kan jag inte annat än att vara tacksam över att jag blev sjuk när jag blev sjuk. I dag handlar besparingarna i vården för min del mest om att mina uppföljningar hela tiden blir glesare och glesare. Det kan jag leva med eftersom jag vid det här laget har lärt mig rätt bra vad jag ska se upp med och vad jag kan och ska kräva. Frågan är väl vad som händer alla dom som inte vet... Eller dom som inte bor i rätt landsting... Eller dom som faller mellan stolarna...