I dag låg resultatet av bentethetsmetningen i brevlådan. Inte ens en hel vecka fick jag bara vara glad och nöjd... Nu har mina värden sjunkit jämfört med förra mätningen. Bentethetsvärdena för rygg och höfter ligger mellan 80-85% av normalvärdet för min ålder och nu är jag alltså officiellt benskör. Eller har osteopeni, som det tydligen också kallas. Jag borde ju vara van efter snart sex år med diverse vanliga och ovanliga biverkningar men det här var inte riktigt ett besked som jag hade förväntat mig. Faktiskt.

Jag läste vidare i brevet och där står det att det finns skäl att återuppta läkemedelsbehandling för att motverka ytterligare försämring eftersom jag nu ska fortsätta med fulgulingarna i fem år till. Där satte hjärnan igång på egen hand. Vidriga veckopiller?! Nej, här gäller det att hitta tusen och åter tusen argument för att det måste finnas ett alternativ till dom vidriga veckopillren! Att ha ständig värk är en sak men att vakna en gång per vecka och veta att dagen blir näst intill outhärdlig smärtsam. Även bortsett från allt det där runt omkring. Att inte få lägga sig efter att ha tagit pillret. Att inte få äta på en halvtimme. Eller ens dricka kaffe. Förutom den digra listan med biverkningar... Nej, det bara måste finnas ett alternativ!

Och där vände hjärnan tillbaka till brevet igen. Där står det faktiskt att han (ännu en ny onk. Tror jag i alla fall eftersom han jobbar på B&S) noterat i tidigare journalanteckningar att jag haft intolerans mot tablettbehandlingen. Jo, vi har ju alla lite olika sätt att uttrycka oss. Han menar alltså just dom vidriga veckopillren. I stället föreslår han en annan typ av läkemedel som kan ges som injektion i underhuden med lämpliga tidsintervall. Lite ljusglimt mitt i allt, med andra ord. Jag är onekligen svag för läkare som läser på och litar på vad vi säger och känner.

Så nu vänder vi upp och ner på planerna igen. Jag som inte skulle behöva träffa en onk förrän om fem år. I alla fall så länge jag inte misstänkte några metastaser. I stället är det bara att vänta på att en ny kallelse dimper ner. Och med min vanliga "tur" lär det väl sluta med att den som får ge dom där injektionerna i underhuden inte är någon annan än undertecknad.