Alla inlägg under februari 2014

Av Ingela - 19 februari 2014 18:42

I dag var jag hos den nya onken. Jag, som bara skulle besöka en sjuksköterska en gång per år blev helt plötsligt berättigad till frikort. Så kan det gå. Annars var det ett rätt odramatiskt besök. Han ville prata igenom vilken behandling jag ska ha mot benskörheten. Efter lite funderingar hit och dit fastnade vi för en spruta som tas var fjärde vecka. Det fanns en variant som tas halvårsvis men det kändes lite väl riskfyllt, med tanke på biverkningar och risker. Man ska nämligen helst ha fina och hela tänder när man tar den här typen av mediciner. Och absolut inte utsätta sig för några större ingrepp under tiden. Då kan det gå riktigt illa och orsaka osteonekros i käken, dvs benvävsdöd p g a bristande blodförsörjning. Och hur kul låter det... Jag har aldrig haft särskilt bra tandstatus och den blev inte precis bättre av cellgiftskuren. Det får nog bli ett tandläkarbesök för säkerhets skull innan det är dags för första sprutan.


Hur lång tid det dröjer innan det är sprutdags har jag ingen aning om. Det är nämligen min husläkare som får det nöjet delegerat till sig från onken och jag får en kallelse när remissen nått dit. Tack och lov att jag inte behöver ta dom själv i alla fall. Parallellt med sprutorna ska jag också äta kalcium- och D-vitamintillskott. Eftersom man annars riskerar kalciumbrist. Och kalcium är byggstenen i skelettet, som nu har blivit mindre tätt av dom fulgula. Känns bekant på något vis det här. Att behöva ta mediciner för att kunna ta mediciner för att kunna ta mediciner. Biverkningslistan tyckte han inte ens att jag skulle läsa. Det räcker så bra med dom lite större riskerna. Fast där var han ju förstås för sent ute. Att just dom här sprutorna var ett av alternativen hade jag redan listat ut och läst det som fanns att läsa i FASS. Inte helt kul läsning men det spar vi till någon annan gång.


Nåväl. Vi testar i ett halvår och stämmer av kalciumhalten om några månader. Det lär också bli bentethetsmetningar minst en gång per år. När vi hade kommit så långt tyckte han nog att jag var värd en glad nyhet och visade mig en liten ruta i journalen. Där framkom det att jag inte längre är kodad sjuk utan "bara" bär med mig min diagnos. Jag har ju överlevt i över fem år. Snart sex till och med om vi nu räknar från diagnosdagen och jag är naturligtvis enormt tacksam för det. Men nog hade jag föredragit att slippa ens ta ställning till att fortsätta med dom fulgula som bara kanske hjälper till att förlänga den perioden med fem år till. Och nog hade jag föredragit att inte ens behöva fundera på det där med benskörhet. Så ursäkta om jag inte gör vågen för en liten statistisk rutas skull. Jag lägger i stället, precis som jag gjort hittills, mina krafter på att göra livet hanterbart trots alla biverkningar som gärna lägger krokben på vägen. Och självklart lägger jag krafterna på att fortsätta överleva och att fortsätta vara tumörfri. Med andra ord, det är dom halvfulla glasen som räknas!

ANNONS
Av Ingela - 9 februari 2014 16:26

Jag inser att jag har en ofrivillig förmåga att lämna cliffhangers i bloggen. Varför har jag inte skrivit något om vad som hände på Radiumhemmet i onsdags? Jo, helt enkelt därför att jag ställde in besöket. Jag låg däckad i influensa, vilket innebar två saker. För det första orkade jag helt enkelt inte. Man behöver liksom vara lite skärpt dom där korta minuterna man har på sig. För det andra kändes det som världens sämsta idé att snörvlande, nysande och med hög feber kliva in i ett väntrum där det med all sannolikhet skulle sitta åtminstone någon utan, eller nästan utan, vita blodkroppar. Med helt vidöppet immunförsvar med andra ord.


Jag kan bara föreställa mig hur jag hade reagerat om det hänt på återbesöket efter min första cellgiftskur. Efter pingsthelgen 2008. Pingsthelgen som jag tillbringade inlagd, delvis isolerad, med att bli stucken i tid och otid både här och där i jakten på rätt sorts antibiotika som kunde få ner febern. Att det inte var nån lek visste jag ju sen mitt första besök hos professorn, när han spände ögonen i mig och deklarerade att man inte ligger hemma med feber och tycker synd om sig - för då dör man. Nåja, nu gjorde jag ju inte det (jag var ju lydig och ringde) men jag hade som sagt inte uppskattat att behöva stöta på en hundraprocentig smitthärd i väntrummet bara några dagar efter den upplevelsen...


Så tiden är ombokad till den 19:e. Och surprise, surprise - med en ny onk. Ingen ST-läkare den här gången heller. Jag har till och med blivit "uppgraderad" till en bitr överläkare. Vet fortfarande inte hur jag egentligen ska tolka signalerna men den nya onken råkar vara densamme som undertecknade svaret på bentethetsmetningen och han verkar ju har intressanta ideer om hur jag ska kunna undvika vidriga veckopiller. Sköterskan som ringde och bokade om verkade i alla fall inte det minsta stressad över att besöket blir uppskjutet i ett par veckor. Så jag väljer min vanliga strategi med halvfulla glas!

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se