Jag inser att jag har en ofrivillig förmåga att lämna cliffhangers i bloggen. Varför har jag inte skrivit något om vad som hände på Radiumhemmet i onsdags? Jo, helt enkelt därför att jag ställde in besöket. Jag låg däckad i influensa, vilket innebar två saker. För det första orkade jag helt enkelt inte. Man behöver liksom vara lite skärpt dom där korta minuterna man har på sig. För det andra kändes det som världens sämsta idé att snörvlande, nysande och med hög feber kliva in i ett väntrum där det med all sannolikhet skulle sitta åtminstone någon utan, eller nästan utan, vita blodkroppar. Med helt vidöppet immunförsvar med andra ord.

Jag kan bara föreställa mig hur jag hade reagerat om det hänt på återbesöket efter min första cellgiftskur. Efter pingsthelgen 2008. Pingsthelgen som jag tillbringade inlagd, delvis isolerad, med att bli stucken i tid och otid både här och där i jakten på rätt sorts antibiotika som kunde få ner febern. Att det inte var nån lek visste jag ju sen mitt första besök hos professorn, när han spände ögonen i mig och deklarerade att man inte ligger hemma med feber och tycker synd om sig - för då dör man. Nåja, nu gjorde jag ju inte det (jag var ju lydig och ringde) men jag hade som sagt inte uppskattat att behöva stöta på en hundraprocentig smitthärd i väntrummet bara några dagar efter den upplevelsen...

Så tiden är ombokad till den 19:e. Och surprise, surprise - med en ny onk. Ingen ST-läkare den här gången heller. Jag har till och med blivit "uppgraderad" till en bitr överläkare. Vet fortfarande inte hur jag egentligen ska tolka signalerna men den nya onken råkar vara densamme som undertecknade svaret på bentethetsmetningen och han verkar ju har intressanta ideer om hur jag ska kunna undvika vidriga veckopiller. Sköterskan som ringde och bokade om verkade i alla fall inte det minsta stressad över att besöket blir uppskjutet i ett par veckor. Så jag väljer min vanliga strategi med halvfulla glas!