Jag var nog rätt tjatig i går över det där med sprutan. Ordet andnöd blev liksom bara läskigare och läskigare. Eftersom all information på nätet var rena återvändsgränder (sprutan har andnöd som mycket vanlig biverkning, behandling av andnöd anpassas till orsaken, inget handlade om andnöd orsakad av sprutan...) testade jag lite mer gammaldags telefonsamtal. Först 1177. Den jag pratade med där visste inget om just min spruta men kunde åtminstone säga så mycket som att man alltid ska kontakta vården vid andnöd. Om det betydde ringa efter ambulans eller i lugn och ro ringa sin husläkare gick inte att svara på. Men man ska alltid kontakta vården. Jaha. Och på frågan om när man ska förvänta sig andnöden, vid injektionstillfället eller senare, blev svaret vet ej. Nähä. Nästa samtal gick till Läkemedelsverket. Trots att dom lyckades hitta en gammal värdering av försöken som gjordes innan sprutan godkändes, gick det inte att hitta några svar där heller.

Jag gav upp och bestämde mig för att försöka strutsa mig genom resten av dagen. Det gick som sagt sådär. I alla fall om ni frågar mina stackars nuvarande och före detta arbetskamrater.

I dag var det oundvikligen dags och jag var inte alls mindre nervös än i går. Alltså hann den stackars distriktssköterskan knappt presentera sig innan jag började fråga om vilka resurser som fanns på vårdcentralen för att hantera andnöd. Det visade sig att hon inte ens visste vad jag skulle få för spruta. Hon lugnade mig med att dom har adrenalin tillgängligt och gick sen över till att läsa FASS. Både den för patienter och den för vårdgivare. Och ingen av dom innehöll ju några nyheter för mig. Eftersom hon inte kände till medicinen, kunde hon ju inte heller ge några garantier men hon var övertygad om att eventuell andnöd skulle uppträda relativt snabbt efter injektionen.

I samråd med min husläkare kom vi överens om att jag skulle sitta kvar i väntrummet minst en halvtimme. För säkerhets skull. Valet stod mellan att få sprutan i överarm, mage eller lår. Det blev låret. Man får så många andra sprutor i överarmen ändå och magen reserverar jag för mig själv, om det nu skulle gå så illa att det blir aktuellt igen. Eftersom det är en stor dos tog hon det väldigt lugnt och vi småpratade lite under tiden om olika rekonstruktionsvarianter. Sen gick jag ut i väntrummet. Och inget hände! Inte ens en liten susning av andnöd. Tjoho! För den här gången i alla fall.

Resten av dagen har jag varit väldigt trött. Först såhär efteråt har jag förstått hur spänd jag egentligen var. Inte för att faran är över än. Några av dom andra biverkningarna, som feber, frysningar, mer värk och den trogne följeslagaren kass mage kan säkert komma senare. Men just nu är jag bara glad över att slippa andnödsspöket!