Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ingela - 28 februari 2012 19:06

I torsdags begravdes Gull-Britt. Det var en väldigt vacker stund, med väldigt mycket vacker musik. Och med många glada återseenden, mitt i det sorgliga. Så många fyrväpplingar som jag inte har sett på jag vet inte hur länge! Och vid minnesstunden fick jag möjlighet att prata med en av mina gamla skolkamrater. Han är onkolog, så vi led inte precis brist på samtalsämnen. Nu är jag mitt uppe i förberedelser för nästa begravning. Det mesta är nog på plats men det dyker upp nya saker hela tiden.


Jag håller också på att förbereda mig inför operationen, både mentalt och rent fysiskt. När jag ändå skulle ställa om mig till tillåtna värkmediciner, bestämde jag mig för att testa ett tag helt utan. Det var kanske inte den mest intelligenta idén jag fått. När temperaturen åker jojo runt noll, brukar jag ha som mest värk. Så även denna gång. Mest ont har jag haft i hälarna och benen. Men nån gång måste insidan av kroppen få vila sig lite. I alla fall från dom medicinerna jag faktiskt kan låta bli att ta. Och nästa vecka är det ju dags för dundermediciner igen. Dom hämtade jag ut idag. Lite fundersam blev jag över korttidsstarkingarna. Vid dom två tidigare operationerna har jag fått vid behov, max tre gånger per dag. Den här gången var det fyra. Hur mycket ondare ska det göra den här gången tro? Eller kan det helt enkelt vara så enkelt att olika narkosläkare har olika standardrecept? Jo, så bestämmer vi att det är.

ANNONS
Av Ingela - 18 februari 2012 15:01

Ett antal pusselbitar börjar falla på plats inför begravning, kaffe och middag men det återstår en hel del. Det går i alla fall lättare och lättare att se framåt. Och tur är väl det. Jag insåg nämligen alldeles nyss att det faktiskt bara är drygt två veckor kvar till nästa operation. Med andra ord dags att byta till "tillåtna" mediciner och fundera lite på hur mycket jag kan stöka undan i förväg, så jag kan tillåta mig att vara lite sjukskriven efter operationen. Annars säger nog både tortyrdoktorn och syster T upp bekantskapen med mig. Den där omplacerade ryggmuskeln som äntligen hade börjat mjukna har faktiskt fortsatt med det, även om det gärna hade kunnat fått vara lite till. Men som helhet känner jag mig redo för ny operation.


I dag tänker jag inte stöka undan något. Jag har tvättat två maskiner och tagit en långpromenad. Det får räcka. Nu blir det fåtöljen, TVn och en nostalgitripp av allra värsta sorten. Tycker säkert dom flesta. Fast Sister Moonshine tycker nog som jag, dvs att den är rätt OK. Hör av dig, Sister, om du vill ta över dom 25 allra första avsnitten av Glamour efter att jag är klar med dom!

ANNONS
Av Ingela - 10 februari 2012 19:38

Sitter just och spelar tidernas kanske finaste verk för mamma. I alla fall är det all finast för mig. Brahms "Ein deutsches requiem" har i många år varit det verk jag har valt att spela när jag behöver få vara helt ledsen och ta lite farväl i enskildhet. Hur jag nånsin skulle klara av att sjunga den igen, har jag inte riktigt funderat på. Vid det här laget är det så många vänner som jag har "gråtit av" med hjälp av Brahms, att jag inte är säker på att jag nånsin kan lyssna utan att gråta floder. Men helt obeskrivligt vackert är det.


Nu tror jag vi har sytt ihop ett paket med psalmer till begravningen. Tack, Tobbe, för det uppenbara förslaget! Ibland ser man inte skogen för alla träd. Det får bli Blott en dag, Morgon mellan fjällen och Härlig är jorden. Tror jag, just nu.


Men hur det gick hos sjukgymnasten då? Om det nu är nån som undrar. Vi hann konstatera att den där väldigt dyra och specialbeställda BHn var helt uppåt väggarna och att det förmodligen var allra bäst att vänta till efter nästa operation med ny beställning och återbesök (eftersom jag ju faktiskt ska få ta bort några fettsamlingar också). Jag kände mig konstigt obekväm under hela besöket och gjorde allt jag kunde för att avsluta så fort som möjligt. Inte alls konstigt, så där i backspegeln, eftersom det var precis när syster yster ringde till mitt mobilsvar om att det var dags att blixtsnabbt åka till Dalen. Resten av den historien vet ni ju...



Av Ingela - 9 februari 2012 20:26

Man kan ju tycka att det vore tillräckligt med en avliden mamma. Men det var det tydligen inte. Från och med i förrgår har jag kämpat med en riktigt irriterande förkylning. Och i kombination med allt bärande i går, blev det en rätt ynklig liten bc-busa som vaknade i morse. Varje liten snytning, hostning eller nysning var som ren tortyr. Något bättre blev det ändå vartefter dagen fortskred. Kanske tack vare en och annan värktablett.


I går besökte vi begravningsentreprenören. Både jag och syster yster har ju varit mentalt förberedda på att mamma skulle somna in. Det märktes möjligen när vi började skämta om både det ena och det andra. Kanske mer än vanligt, för det kändes som att det tog en stund innan hon hittade en balans. Men sen rullade allt på.


Nu är begravningen spikad. Helt fantastiskt otroligt är att både Charlotte och Anders kan vara med! Vi ska spela på deras mammas begravning veckan innan och nu får vi till det även här. Nu återstår bara att välja psalmer. Medelåldern bland begravningsgästerna lär väl ligga runt 80, så det bör vara psalmer ur den "gamla hederliga" psalmboken. Sånt som folk känner igen och kan sjunga med i. Syster yster föreslog "Blott en dag" och den uppfyller ju onekligen alla kriterier. Är det någon som har flera förslag, så mottages dom tacksamt.

Av Ingela - 7 februari 2012 20:50

Idag på förmiddagen somnade hon in. Bara så där. Vi hade planerat att sammanstråla där under eftermiddagen. Jag, syster yster, barnbarnett och kusinen från Östersund. Men så ringde avdelningen till syster yster och meddelade att dom inte trodde att det fanns tid till eftermiddagen. Vi styrde om våra planer men ingen av oss hann. Varken läkare eller sjuksköterskor var beredda. Dom funderade som bäst på att sätta in antibiotika. Och så bara tog hon sitt sista andetag. Ärligt talat tror jag att det var hennes sista medvetna åtgärd. Att ta det där sista andetaget när ingen av oss anhöriga var där. Det vore så typiskt mamma! Att skona oss från just den stunden.


Vi ringde runt till dom närmaste vännerna och dom som kunde kom och sa farväl. Alla som varit där under dom senaste dagarna hade ju förstått vad som var på gång. Och det var många som var där, framför allt i går. Men många tunga samtal blev det ändå.


Vi har som sagt vetat hela tiden vad som ska hända. Däremot inte när. Så fort vi fick veta att hon hade metastaser i skelettet, och framför allt överst i kotpelaren, har vi vetat vad förlamningen berodde på. Och att det inte fanns något att göra, mer än att försöka lindra symptomen. Vi visste också att det fanns metastaser i lungorna och senaste röntgen visade att dom hade växt. Jag är rätt övertygad om att det fanns hjärnmetastaser också, med tanke på ett antal symptom hon uppvisade, men där var vi överens om att inte utsätta henne för obehagliga transporter och röntgenundersökningar i onödan.


Men just det här att det skulle gå så fort... Det är inte ens en vecka sen mamma började på allvar prata om att flytta hem. På julafton gick hon, visserligen krattigt och inte särskilt långt men ändå, med rollator. Efter att jag hade förhandlat till oss en vårdplats pÅ SÖS den 2 januari, tog det inte många dagar innan hon var förlamad från midjan och neråt. Efter flytten till Dalen, gick det snabbt. Hon hade några riktiga toppar då hon gillade att sitta i rullstolen och hängde med på olika kulturarrangemang där på sjukhuset. Och vi hann ha pannkakstårtekalas för barnbarntvå i terapirummet (eller vad dom nu vill kalla det för). Men senaste veckan har det gått fort. Så, så fort. Och faktiskt är vi glada för det, mitt i all sorg. Vår mamma var liksom inte gjord för att ligga hjälplös. Och det slipper hon nu.


Resultatet av sjukgymnastbesöket tar vi nån annan gång. Nu har jag tänt mitt alldeles speciella c-ljus för mamma och det här inlägget får helt och hållet handla om hennes alldeles väldigt starkt lysande stjärna. Sov i ro, finaste, och hälsa pappa, "Konsum i Björkvik", Robbi och Yoker (och ett gäng till som du får välja alldeles själv)!



Av Ingela - 2 februari 2012 20:19

Dom stora penseldragen är som dom är. För egen del är ju läget under kontroll, med senaste ultraljudsbeskedet. För mammas del är ju inget under kontroll. Men det är som det är med det.


Men så är det det där med dom små detaljerna. Som att "mitt livs dyraste BH", specialbeställd av sjukgymnasten, visade sig mest verka specialbeställd åt nån helt annan när den dök upp i går i brevlådan. Det fanns absolut ingenting som kunde påminna om en BH som passade min kropp. Absolut ingenting. Och det tråkigaste var, att oavsett om vi nu kan få ordning på resten, verkar modellen vara en sån som skär in i armvecket mer än nånsin. I så fall kör jag hellre vidare med betydligt billigare modeller, specialgjorda eller inte!


Ännu en av dom irriterande små detaljerna var att sjukgymnasten tyckte att jag skulle träffa henne på tisdag, eftersom jag nu ändå ska dit. På punktionen. Suck! Vi bokade i alla fall in en tid på tisdag. Men punktionstiden vet jag inte riktigt hur jag ska bli av med. Jag ringde i går och då lovade dom att ringa tillbaka. Jag väntar fortfarande...


För att återvända till dom lite större penseldragen, har vi smugit in i årets andra månad. Och då är det naturligtvis dags att dela ut varsin stjärna i himlen till alla er 1393 som kikat in på min blogg under den första månaden. Ni är alltid lika välkomna igen!!!

Av Ingela - 31 januari 2012 17:59

Allvarligt talat. Samma dag som onken ringde, dvs i fredags, gick det ut en ny kallelse till punktion. Kanske var det nån av sköterskorna på B&S som saknade svar på den remissen, som alltså aldrig borde gått iväg. Kanske var det nån av sköterskorna på punktionsmottagningen som saknade befogenhet att avfärda remissen? Tid och resurser tar det i alla fall i anspråk. Både för mig och för alla som blir inblandade för denna numera bekräftade ickefråga. Jag trodde lite optimistiskt att det skulle gå att avboka tiden via Mina vårdkontakter men det gick naturligtvis inte. Någon mailadress finns inte att använda och telefontiderna fick jag ringa för att få reda på. Av en hojtomatisk telefonsvarare, så klart. Två små ynka timmars telefontid per dag, vilket innebär att jag får lägga in en påminnelse i kalendern. Tänk om vi alla kunde fått ägna oss åt det vi behöver i stället...


Jag överreagerade kanske lite. Stressad och slutkörd som jag var när jag hittade kallelsen i brevlådan i dag. Det tar som sagt på krafterna att åka till Dalen varje dag. Just nu verkar det som att sista strålningsomgångarna har bromsat upp lite men det är svårt att säga. Mamma pratar hela tiden om att hon är på "rehab" (vilket hon ju faktiskt var förra gången hon låg på Dalen, efter operationen). Och vi håller med, bara så ni vet. Om nu någon av er skulle gå dit och besöka henne. Eller ha kontakt med nån som besöker henne.

Av Ingela - 27 januari 2012 20:30

Min ST-onk alltså. Hon höll helt och hållet med om min tolkning av läget, dvs att det var helt rätt att säga nej till punktionen och att vi inte behöver ses förrän ordinarie tidpunkt i maj.  Inte för att jag egentligen tvivlade på mitt omdöme men nog är det ett mycket skönare besked än "vi kan ju inte tvinga någon att göra undersökningar"... Nåja, det är historia nu.


I dag hämtade jag ut en ny omgång fulgula. Nu får jag betala hela uttaget själv eftersom jag inte accepterar den billigaste varianten. Än så länge tror jag att det är värt det. Lite fundersam blev jag när en av forumvännerna skrev om magproblem och utbytesmedicin (just till fulgulpillret)... Men jag valde ju ändå den sorten som var allra mest lik i alla beståndsdelar...?

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se