Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ingela - 9 oktober 2011 17:38

Inte helt otippat slutade tjänsteresan även denna gång i en rejäl förkylning. Kanske är all världens luftkonditioneringar delaktiga. Nyttiga är dom ju inte i alla fall. Inte blev väl oddsen bättre av att jag i två dagar satt bredvid min alltmer snuviga arbetskamrat. Han låg ungefär ett halvt dygn före mig i händelseutvecklingen, vilket innebar att min hals svullnade till rejält ungefär i Paris. Och på den vägen är det. Torsdagen och fredagen fick ägnas åt det absolut nödvändigaste att göra på jobbet. Och att göra det absolut nödvändigaste för mig själv, dvs att sova. Detta har också varit den huvudsakliga sysselsättningen under helgen.


Sakta men säkert har det onda i halsen gått ner till nån sorts hanterbar nivå och hostan bryter bara ut lite då och då. Värmeutslagen på magen från febern är nästan borta. Det blev nån sorts topp i morse, strax efter att jag tagit en värktablett mot huvudvärk och febervärk. Jag vaknade vid åttatiden helt genomblöt. Tur att jag inte iddes byta sängkläder i går, om man säger så... 


När jag kom hem i fredags, låg ett skriftligt svar i brevlådan från senaste onkologen angående mammografin. Det stod ingenting om nån vätskeansamling. Det kan ju tolkas på lite olika sätt. Kanske har röntgenläkaren skrivit en kommentar om bilden, utifrån min anmärkning. Eller så har hon inte skrivit något utifrån min anmärkning. I vilket fall som helst verkar inte onkologen tycka att det är något att reagera på. Jag får väl kolla vid nästa återbesök. Lite fundersam börjar jag bli om att det kanske kan vara ett lymfödem och i så fall är det läge att kräva en remiss till en lymfterapeut.


Rosa månaden är i full gång och som jag sagt tidigare, helgar inte alltid ändamålen medlen. Är det någon som faktiskt tycker att detta är smakfullt???



Om ni nu inte tycker det, finns som sagt alternativ just till allt det rosa. Jag väljer alltid att ge mina bidrag till fonder som omfattar alla cancerformer, som exempelvis till Cancerfonden. Jag har under dom här åren fått ynnesten att lära känna så fantastiska människor, vars röster dessvärre inte riktigt alltid nått fram i samhällsdebatten. Bara för att dom har tillhört ett fåtal som har andra cancerdiagnoser. Jag förstår tillfullo deras frustration över att just bröstcancern får så stort spelrum. Är det något jag skulle önska av den patientorganisation jag tillhör, så är det just solidariteten med andra drabbade (det finns en diger lista med övriga önskemål också men var sak har sin tid...).


Min insamling har visserligen nått sitt mål och långt mer därtill men forskningen behöver alltid mer, så: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4432



ANNONS
Av Ingela - 4 oktober 2011 07:56

Ännu en tjänsteresa. Denna gång på lite mer humant avstånd. Ändå tog det nästan tolv timmar från lägenheten till hotellet. Som tur var, hann jag med en rejäl flygplatspromenad i Amsterdam. Annars hade nog kroppen varit väldigt mer stel och sliten. Den här gången var det svanskotan som led mest av resandet, med ryggmuskelfästet som god tvåa. Med hjälp av mjuka kuddar att sitta på och en hyfsad säng, gick det ändå relativt fort att återhämta mig.


I går började själva kongressen. Det brukar betyda mycket stillasittande på obekväma stolar. Så är det här också men med hjälp av lite småpromenader då och då är det inget större problem att hantera (och självklart avhandlas det en mängd intressanta och viktiga frågor också men det är ju liksom inte temat för just den här bloggen). Vid mottagningen i går kväll hade ändå kroppen fått nog. Jag var med i en halvtimme och gav sen upp och åkte tillbaka till hotellet.


Jag hann se Aktuellt live, med inslaget om den tragiska händelsen på häktet i Huddinge (Flemingsberg). Det finns hur mycket som helst att skriva om våra medlemmars villkor inom kriminalvården men det är ju inte heller temat för denna blogg. En tragisk död är ändå en tragisk död. Särskilt om den kommer alltför tidigt. Så jag vill ge både vår avlidna medlem och alla andra som kämpar i hot- och våldsituationer i arbetet varsin klart lysande stjärna i himlen.


Och till er 1022 unika läsare i september delar jag naturligtvis ut varsin stjärna också. Vissa traditioner är värda att hålla på. Ni är alltid lika välkomna tillbaka!

ANNONS
Av Ingela - 29 september 2011 19:25

Med jämna och ojämna mellanrum cirkulerar det meddelanden på Facebook, som pushar för att man ska skriva obegripliga inlägg i sin logg. Obegripliga för alla utom tjejer. Eller åtminstone dom tjejer som fått meddelandet. Och med dessa små obegripliga inlägg ska man bidra till att öka medvetenheten om bröstcancer. Och... Ja, just precis - och? Kanske fungerade det första gången, även om det var tramsigt redan då. Nu känns det bara gammalt och unket, tycker jag. Framför allt eftersom det inte framgår vad man har tänkt sig att göra med det ökade medvetandet.


Kanske kan man i stället skriva några ord i sin logg om att bröstcancer är den näst vanligaste cancerformen i Sverige idag. Eller att det faktiskt är ungefär lika många individer som dör av sin bröstcancer i dag (eller i alla fall enligt den senaste officiella statistiken) som för både tio och tjugo år sen. Framgångarna består huvudsakligen i att fler hittas och att fler hittas i ett tidigt stadium och då blir också andelen överlevande på fem och tio års basis större. Men för oss som tillhör den procentuellt lilla andel av alla bröstcancerdiagnoser som har en aggressiv och spridd form, antingen lokalt i lymfkörtlarna eller som metastaser på annan plats i kroppen, betyder fortsatt forskning allt. Några av oss kommer att överleva. Andra inte. Och ingen vet egentligen varför eller om dom behandlingar vi fått var rätt för just oss. Så om nu någon tar illa upp över att jag inte tänker sprida dessa tramsmeddelanden vidare och inte heller skriva obegripliga tramsinlägg på min logg, så får ni väl göra det. Jag fortsätter hellre att hitta andra vägar för att öka medvetenheten.


Nu är försäljningen av rosa saker i full gång inför oktober månad. För tre år sen fullständigt avskydde jag hela "Rosa bandet"-kampanjen men ju längre tiden går vänjer jag mig mer och mer. Utom vid dom där fullständigt osmakliga rosa tuttbakelserna, med vårta och allt. Ändamålen helgar inte alltid medlen! Än så länge har jag inte sett till dom men dom lär dyka upp... Annars har jag fortfarande grundinställningen att samhället borde sörja för forskningen runt våra allvarliga sjukdomar. Men så länge som det är som det är, så tvingas vi som individer vara med och ta ansvaret. Vill man köpa rosa produkter, är väl det ett bra sätt. Annars finns det alltid insamlingar och fonder man kan bidra till. Och då kan man också välja insamlingar och fonder som inte bara riktar sig till en cancerform, vilket jag tycker är det allra bästa. Inte ska vi lämna dom med dom ovanligaste och aggressivaste formerna i sticket?!


Jag glömde en detalj från ultraljudet i måndags. Mitt i undersökningen stannade röntgenläkaren upp och tog en bild. Hon hittade nämligen vätska. När jag förklarade att jag inte alls var förvånad och berättade hur jag fick tömma, tömma och tömma lite till efter ryggmuskelrekonstruktionen blev hon helt lugn. Och jag blev faktiskt lite glad. Inte över att det fortfarande samlas vätska i operationsområdet. Utan för att min känsla hela tiden har varit rätt, även om tortyrdoktorn inte lyckades hitta den vätskeansamlingen. Undrar om senaste onkologen kommer att kommentera bilden?

Av Ingela - 26 september 2011 18:40

Man kan ju hitta inlägg från samma datum fast tidigare år ute i högerspalten. Och just i dag för tre år sen, hade jag uppenbarligen en bra dag. Så även idag. Inte behövde jag oroa mig för att bli hängandes i mammografiapparaten. Det gjorde faktiskt inte ens särskilt ont. I alla fall inte ondare än vanligt. Och bäst av allt - det syntes inget oroande på bilderna. Yes!


Mammosköterskan trodde inte att det skulle vara aktuellt med ultraljud av ryggmuskelbröstet men det blev det. Eftersom det här var första mammon efter rekonstruktion och ärrkorrigering, tyckte läkaren att det fanns goda skäl. Dels gick det ju inte att klämma särskilt mycket vid förra onkologbesoket och dessutom insåg hon att det kan vara lite svårt för mig att veta vad jag ska leta efter. Alltså fick jag en grundlig ultraljudsundersökning, där jag fick bekräftat att småknölarna i ärret faktiskt bara är sviter av en rätt medioker insats av den där mastektomikirurgen. Och tusen gånger hellre det än att det skulle visa sig vara ärrmetastaser. Yes!


Och det största Yes-et, tillsammans med en stor stjärna i himlen, går till dagens läkare som meddelade resultatet både av mammo och ultraljud! Är det något jag gillar, så är det att få besked så fort det finns ett besked att få. Faktiskt även om det är dåliga besked. Att vänta tillhör dom stora plågorna i cancerlandet och det går fort att börja måla f-n på väggen även om det egentligen inte finns någon objektiv orsak till oro. Rätt ofta tror jag att vårdpersonalen underskattar hur jobbigt det faktiskt är och det hör verkligen inte till vanligheterna att man får med sig ett besked redan samma dag. Visst respekterar jag att det är viktigt att ha rutiner. Inte heller tycker jag att det ska delas ut besked lite hur som helst och till vem som helst. Men om man nu har varit med ett tag kanske man på egen begäran kunde få en liten markering i journalerna som innebär att det är OK att leverera besked så fort som möjligt.

Av Ingela - 25 september 2011 17:22

Jetlaggen gav med sig. Enligt principen ett dygn för varje timmes tidsskillnad. Och precis när kroppen hade återhämtat sig och jag hade börjat sova lite längre stunder, fick jag ont i den där olyckssaliga opererade halva muskelns fäste. På ryggsidan. Jag trodde ett tag att det hade en koppling till lite väl oförsiktiga rörelser under föreningens städdag men efter den här helgen är jag mer övertygad om att det är dags att byta säng även i huset. En natt fungerar hjälpligt att sova därute. Och knappt det. Precis som förra helgen, blev jag tvungen att ta till fåtöljen för att åtminstone få ihop någon sorts nattsömn. Men förra helgen var betydligt värre. I alla fall andra natten då jag knappt sov alls. Ny säng får det bli. Nu gäller det bara att pussla ihop beställning med möjlig leverans. Jag misstänker att det får bli ett mellandagsprojekt.


I morgon är det dags för årets mammografi. Det känns lite stressigt. Inte för att jag tror att dom ska hitta något, även om man nu aldrig kan vara säker på det heller, utan för att jag är orolig för hur det rent praktiskt ska fungera. En mammografi är ju inte smärtfri ens i vanliga fall. Och jag har ju rätt ont då och då i operationsområdet. I det förminskade vänstra bröstet alltså. Jag ser framför mig hur jag svimmar av smärta och blir hängades fastklämd där i röntgenapparaten. Eller ännu värre bilder än så. Tur ändå att inte det rekonstruerade bröstet med den olyckssaliga ryggmuskeln ska mammograferas. Då hade jag nog inte ens åkt dit...


Helgens stjärna i himlen går till vår hissmontör/reparatör som såg till att vår hiss har varit igång hela helgen. En hel vecka för tidigt! Och inte för att jag brukar dela ut motsatsen till stjärnorna i himlen men just idag vill jag göra ett undantag. Det får bli helgens rymdskrot till alla okänsliga människor som inte ens har vett att tänka efter före. Eller hur, Lisse !

Av Ingela - 19 september 2011 20:14

I går nåddes vi av beskedet att Karin också fick ge upp kampen mot herr C. Karin var en av dessa fantastiska människor som liksom lyste upp ett rum bara genom att komma in i det. Vi träffades för första gången för ungefär tre år sen på min allra första forumträff och har träffats några gånger sen dess. Ni kan ju bara föreställa er hur det lyste och strålade om mitt kök den där lite gråa och blåsiga dagen, när både Karin och Anna var där på vår lilla miniforumträff! Och nu är det bara jag kvar...


Karin, du lyste upp och du gav hopp igen och igen med din kämpaglöd. Nu får du vila från allt det onda du hade på slutet och mina tankar går till dina nära och kära. Jag tänder ett ljus för dig, vännen.

Av Ingela - 14 september 2011 17:32

Det där med att vara jetlaggad är inte att leka med. Oj, vad jag har sovit uselt sedan jag kom hem. Värst var natten till i går, då jag lyckade skrapa ihop ynka tre och en halv timme. Men om jag är så dum att jag började med att sova tre timmar, när jag kom hem på hemresedagens förmiddag, får jag väl nästan skylla mig själv när det fortsätter att krångla...


Hemresan var betydligt jobbigare än ditresan. Fast så är det väl alltid, förstås. Jag svullnade upp, inte bara vid operationsområdena utan lite överallt. Väskorna kändes tunga som bly (vilket dom faktiskt inte var) och jag mådde som en urvriden trasa hela helgen. Förkyld, magsjuk och ynklig. Nu verkar jag i alla fall ha kommit ikapp med både kroppen och knoppen. Något sånär i alla fall. Men i går kväll kände jag att varken kroppen eller knoppen klarar av för många långresor på ett år. I alla fall inte om jag ska jobba och behöver vara i form. I morse hängde den känslan kvar, så jag drog mig ur nästa långresa. Trots att jag kanske borde ha lite dåligt samvete för att jag inte ställer upp och gör det jag kanske borde för jobbets skull, känns det enbart skönt. Jag gör ju det jag måste för min egen skull. Resor blir det ändå så det räcker och blir över den här hösten fast på lite mer humana avstånd, som t ex Toulouse, Helsingfors, Luleå och Karlstad. :)


Jag insåg härom dagen att jag faktiskt missade ett jubileum i torsdags. Mitt treårsjubileum som tumörfri! Jag tror att det är det datumet, dvs mastektomioperationsdagen, som räknas i den officiella statistiken. Eller om det nu är diagnosdagen. Eller någon annan dag. Oavsett vilken dag det än är, tillåter jag mig att ge mig själv ett litet grattis i efterskott. Hur man än räknar, betyder varje dag att oddsen förbättras!



Av Ingela - 9 september 2011 17:35

Alla dessa luftkonditioneringsmaskiner vann till slut. Redan i går vaknade jag med en rejäl snuva och trots att jag vilade flera gånger, gav det sig inte. Typiskt att det kommer lagom till det är dags att åka hem. Men jag brukar ju inte precis ha flyt, så... Jag har i alla fall gott om nässpray och värktabletter, så det ska nog fungera. Om inte annat har jag tillräckligt med hemlängtan för att klara det på ren envishet!


Om det bara gick, skulle jag ta med mig hotellsängen hem. Jag har verkligen sovit bra i den och sluppit morgonvärken. Över huvud taget har det fungerat ganska bra att vara på resa och konferens med reopererad fulgulpillerkropp. Så länge som jag kommer ihåg att inte stå eller sitta för länge.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se