När jag i vanlig ordning vaknade vid tretiden i natt, slogs jag av en tanke. Det sägs ju att vissa får allt dom pekar på. Tänk om jag är en sån. Utan att veta om det liksom. Jag kanske har slarvat bort femtio år bara för att jag har varit artig och inte gått runt och pekat.

Så nu kör jag ett test och pekar på fyra saker. Jag vill

1. att snön ska försvinna

2. kunna åka hem och bara vara, vilket funkar om jag får punkt 1

3. få börja träna igen

4. sova en hel natt

Jag tyckte fjärde punkten var lite fiffig. Då vet jag ju redan i morgon bitti om det fungerar.

Ibland funderar jag över vad det är som gör att vi mitt i kriser hittar viljan att orka. Ser jag till min egen resa i detta surrealistiska cancerland, är nog en av nyckelfaktorerna faktiskt förmågan att förtränga. Eller förminska. Eller att helt enkelt lägga bakom sig och möta ännu en utmaning som om den vore helt ny. Jag hittar en hel del såna exempel när jag läser igenom gamla blogginlägg. Oftast är det under rubriker som "Hur tänkte jag?", "Obotlig optimist", "Man ska inte ropa hej"... Och så vidare.

Senaste exemplet är från tömningen i måndags. Jag skrev till och med i senaste inlägget att jag förväntade mig att må urkigt men på dom två veckor som gått efter förra tömningen, hade jag uppriktigt sagt förträngt hur mycket. Rätt fantastiskt, eller hur! Jag har ändå varit där elva gånger och tömt ur, om jag nu har räknat rätt. Och mått lika dåligt varje gång. Eller som just nu, till och med sämre. Det lär väl ha ett samband med sticket i det obedövade området, antar jag.

Eller handlade det kanske om beslutet om att skippa resårtortyren? Där var vi faktiskt helt överens, jag och syster T. Åtminstone retroaktivt. Men nu börjar jag tvivla. Är det nån som har facit?

När jag kom fram till möteslokalen insåg jag snabbt två saker.

1. Professorn hade lämnat återbud

och i stället ordnat en ersättare, vilket jag väl hade kunnat leva med om inte

2. ett antal damer ville lukta gott

Som doftöverkänslig och parfymallergiker kändes det som ett väl stort hinder, när jag dessutom förväntar mig att må lika urkigt som vanligt efter seromtömningen om en stund. Så jag gick därifrån nästan direkt. Jag känner mig helt nöjd med det valet.

Det fungerade ganska bra ända tills inatt. Då har jag ändå utmanat ödet ganska rejält med att skippa resårband, flytta bokhyllor och flytta mamma. Och mammas saker. Men idag var jag tvungen att ringa. Syster T fick inte ut något. Inget alls där dom vanliga fickorna brukar vara. Så hon fick gå och hämta tortyrdoktorn.

Observera att detta inte är något elakt förtal. Det var han själv som döpte sig till det. Han lyckades inte heller få ut något där dom brukar sticka. Fast han försökte. Både mycket och länge. Av bara farten tryckte han in sprutan på ett obedövat område. Själva sticket gick bra. Det kändes faktiskt inte alls, så någon liten fördel finns det med att kapa nerver. Själva rotandet var värre. Det gjorde rätt ont men det fungerade. Till slut hittade han rätt och kunde dra ut lite drygt 20 ml. Efter två hela veckor! Vi fortsätter, om än med små steg, att gå åt rätt håll.

Och som plåster på såren fick jag boka in nästa operationstid. Den 25 maj ska jag förhoppningsvis lämna kliniken med två lika stora bröst. Eller små då, eftersom jag som sagt vägrar att stoppa in ett implantat. En och en halv timmes operation känns ju som en barnlek i jämförelse, även om ingen operation naturligtvis är att leka med. Enligt planen får jag till och med gå hem samma dag. Peppar, peppar säger jag. Fast den här gången är det ju inget lymfsystem inblandat, så jag kan väl få hoppas lite.

Igår fick jag äntligen se ännu ett avsnitt av the big C. Den serien blir verkligen bara bättre och bättre men jag undrar hur många som hittar den sent en lördagkväll på svt. För mig går den alldeles för sent i alla fall så det får bli stv play. Dessvärre är det bara senaste avsnittet som ligger i en vecka men det är inte för sent att börja titta nu. Det kan jag garantera.

Just nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska gå på bröstcancerföreningens årsmöte. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av själva mötet men efter det ska "min" professor föreläsa. Eller min före detta. Eller hur man nu ska uttrycka det. Jag går ju hos en annan onkolog nu. Det vore intressant att gå och lyssna. Är det någon som vet något om bc-behandling i framkant och framtid är det han. Och han har ju onekligen hållt mig i liv i snart tre år. Undrar om han känner igen mig?

Åk på tjänsteresa. Lite halvlångt sådär, typ Växjö. Tåget går vid sextiden, så då försvinner den där timmen mellan fem och sex när du äntligen lyckas dåsa till några minuter då och då efter ett par-tre timmars vakenhet. Njut av varje sekund på tågresan när seromvätskan strömmar till och det gör mer och mer ont i rygg och nacke. Kläm dig in i taxin med ett leende när du inser att du måste använda den obrukbara armen för att ta dig ur igen och att det då kommer att rycka till sådär härligt osäkert i muskeln, så det får dig att undra om dom verkligen sydde fast den ordentligt. Försök att inte lägga för mycket vikt vid själva jobbdelen av tjänsteresan. Visst, det var väl skönt att få röra sig lite avslappnat under anförande och diskussion men koncentrera dig på trötthetseffekten av att cytohjärnan fick jobba på högvarv i några timmar.

Kläm dig sen in i nästa taxi med ett ännu större leende när du inser att du måste använda armeländet både när du ska in och ut. Och hela tågresan hem blir så mycket bättre när tåget dessutom är försenat. Väl hemma efter dryga tretton timmar, kan jag nästan garantera att du får sova i sex timmar. Två nätter i följd dessutom. Visserligen kommer du somna i fåtöljen redan strax efter åtta och nånstans mitt i släpa dig ut och borsta tänderna för att därefter stupa i säng. Men sex timmar är ändå sex timmar. Även om det innebär att klockan är sisådär halvtre när du vaknar och är klarvaken. Ha tålamod. Så länge dröjer det inte innan du somnar i fåtöljen igen ikväll eftersom det kommer att inträffa redan före åtta. Och då kanske du har klarat av sextimmarspasset så pass tidigt att du hinner dåsa till en stund i morgon bitti också...

Eller så var det här inget bra tips. Ibland undrar jag hur jag är funtad, faktiskt. Min Växjöresa planerades i en helt annan verklighet när jag trodde att jag skulle vara helt återställd efter operationen. Kanske borde jag lämnat återbud? Kanske borde jag ha ägnat dom här snart fyra månaderna åt att bara vara sjuk och försöka kurera mig? Fast tror jag på fullaste allvar att det hade hjälpt mig att sova? Eller att få kroppen att börja ta hand om vätskan på egen hand? Nej, det tror jag faktiskt inte. Även om det var vidrigt jobbigt innan jag kunde stupa i säng, så var det fantastiskt roligt att komma ut och bara vara "som vanligt" igen!

Och apropå som vanligt, bestämde jag mig härom dagen. Nu pallar jag inte en dag till med tajt BH, ihoprullad handuksbula på ryggen och resårbandstortyr. Nu vill jag åtminstone skapa en illusion av att vara som vanligt. Alltså provar jag på mitt eget sätt och lyssnar på kroppen. Sorry, syster T... Nu använder jag en mjuk och skön sport-BH på dagarna och en ännu mjukare och skönare på nätterna. Hittills verkar det faktiskt ha fungerat minst lika bra som med resårbandet. Även om det är på gränsen till att jag borde åka och tömma ur i morgon är mitt mål nu att klara mig fram till på måndag. Åtminstone. Och helst längre än så förstås men det är väl att utmana ödet alltför mycket...

I morse parkerade jag mig framför datorn inför veckans höjdpunkt; the big C. Något så fantastiskt som en ödmjuk och varm komedi om ett tungt och allvarligt ämne. Detta har svt gömt undan någonstans efter tiotiden på lördagkvällarna. Utom igår då, när melodifestivalen tycks ha trängt undan allt sevärt. Bara att vänta till nästa vecka, tydligen.

Idag har jag tänt ett ljus för Anna. Det är precis ett år sen hon lämnade oss men hennes minne lever starkt som aldrig förr. http://annajansson73.blogspot.com/ 

Stora och stärkande kramar skickar jag till Henrik och Tilda. Varsin stjärna i himlen har ni sedan länge.

Att äta fulgula piller kan onekligen tära en del på tålamodet. Fast egentligen är det inte så farligt. I alla fall inte jämfört med för drygt ett år sen när jag också åt mitt vidriga veckopiller varje torsdag. En av biverkningarna till fulgulingen är benskörhet. Jag fick göra en bentäthetsmätning när jag började med Femar och när resultatet av den kom, bestämde professorn att jag skulle äta en medicin för att motverka benskörhet. Med andra ord det vidriga veckopillret. Varje torsdag var en plåga. Allt från inledningen när jag inte fick lägga mig ner efter att ha tagit pillret med ett jätteglas vatten och ända tills jag stupade i säng efter att ha haft en värk som hette duga.

Sådär såg det ut i knappt fyra månader. Sen kom jag och min nya onkolog överens om att testa utan. Och visst har jag ont både här och där av fulgula pillret men det är inte i närheten! Dessutom börjar det värsta ge med sig i takt med att det blir varmare. Någonstans i bakhuvudet gnager ett minne av att vi sa att vi skulle testa ett år utan vidriga veckopillret och därefter göra ett nytt bentäthetsprov. Och det var väl 14 månader sen. Men eftersom ingen har hört av sig om det har jag högtidligen bestämt mig för att vänta med den frågan till nästa återbesök i maj. Jag är ju ändå tvungen att gå runt och passa mig för att ramla eftersom återhämtningen efter operationen går i snigelfart. Och hittills har jag (peppar, peppar) aldrig brutit något i mitt liv. Vad jag vet i alla fall.

Annars är nog det trista håret också den tristaste biverkningen. Jag har fortfarande väldigt tunna hårstrån och inte särskilt många. Jag har också tappat rejäla mängder hår, delvis på grund av min psoriasis men kanske också som en effekt av dom fulgula pillren. Stressen som orsakas av sömnlösheten kan nog allvarligt misstänkas ha spelat en viktig roll också. I gengäld envisas skägget på hakan med att frodas som aldrig förr. Tjocka och extremt snabbväxande strån. Och fler och fler verkar dom bli. Kanske finns eller kommer det en metod att flytta alla dom superhårsäckarna till en plats där dom faktiskt gör nytta? I så fall finns jag här! ;)

Tack för alla uppmuntrande kramar och kommentarer här, på fejan och på vårt forum! Det värmer och tröstar. igår ägnade jag dagen åt att städa undan hundhår och grus. Och att gråta. Idag känns det redan lite bättre. Det hjälper förstås att jag fortfarande känner att det var rätt beslut.

Tack också till alla er 1417 unika besökare under februari månad. Inte trodde ni väl att jag skulle glömma att ge er varsin stjärna i himlen? Här kommer dom!