Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ingela - 24 oktober 2012 19:24

Lite nöjd är jag i alla fall. Jag sitter just och slappar efter veckans zumbapass. Det gör ont som bara den i rygg och ben men just under passet kändes det ingenting. Det brukar ju bli så här med värk både här och där, när temperaturen åker upp och ner som en jojo runt nollstrecket. Så det är nog bara att gilla läget. Och bita ihop och träna på.


Förra veckan blev det ingen träning. Då var jag på Island. Inget dåligt alternativ, minsann. Jag blev faktiskt lite förälskad i den ön och åker mer än gärna tillbaka. I vårt program ingick ett besök vid blå lagunen, vilket lär vara ett måste. För turister och gäster. Islänningarna själva är tydligen mest där just när dom har gäster. Annars badar dom på helt andra ställen. Jag hade planerat lite i förväg och plockat ner både protesbaddräkt och vattentäta proteser i resväskan. Ibland vill man ju inte sticka ut för mycket. Däremot insåg jag inte att det skulle vara lika trångt i omklädningsrummen som en söndag på Medis. Så det fick bli att blunda och låtsas som att ingen tittade. Det kanske dom inte gjorde heller. Vad vet jag, jag blundade ju.


Det förtog en hel del av själva upplevelsen av badet, det där med att behöva trängas och exponera mig. Hela tiden i bassängen, tänkte jag mest på att jag skulle upp och gå igenom det hela igen när det var dags att duscha och klä på mig.  Men efteråt var det ändå skönt att ha passerat även den milstolpen. Hittills har jag ju bara varit på SPA ihop med Cancertjejerna sen jag blev sjuk och nu fick jag bevisat att det inte var så himla farligt ändå att ge sig ut bland helt vanliga människor. Inte ens i ett omklädningsrum.


På fredag är det dags för ytterligare exponering. Lite djupare denna gång. Och mer klämmigt. Med andra ord mammografi. Och som utlovat står det även ultraljud på kallelsen. Den riktigt stora fördelen med ultraljud, förutom att det går att se saker även i mastektomiområdet, är att man brukar kunna prata till sig ett omedelbart resultat. Och det vet alla ni som har hängt med ett tag här hos mig eller i andra c-bloggar, att det är guld värt även om resultatet inte är det bästa. Just nu finns det i och för sig ingen anledning att tro på något dåligt resultat men det är ändå obeskrivligt skönt att slippa alla orostankar som hinner dyka upp under vänteveckorna.



ANNONS
Av Ingela - 12 oktober 2012 17:25

I onsdags låg det rosa reklam från ett försäkringsbolag i brevlådan, med huvudrubriken "Länge leve brösten". Adresserat till mig. Dom ville försäkra mig mot "kvinnlig" cancer. Bara en sån sak. Först tänkte jag bara slänga den men läste lite i alla fall under rubriken "enkla och tydliga villkor". Då framkom det att man inte får ersättning om man har fått diagnosen cancer, oavsett cancerform (alltså även manliga då, eller?) innan försäkringens tecknande. Men så fanns det ett stycke där det stod att "om utredningen/behandlingen är avslutad och resultatet var negativt, dvs inga kvarstående cellförändringar", då skulle man få ersättning. Inte helt glasklart, med andra ord. I alla fall inte helt tydligt och enkelt. Så jag ringde deras kundtjänst.


Och nej, någon ersättning skulle man inte få om man har diagnosen cancer. När jag frågade om det där med inga kvarstående cellförändringar, fick jag ett klämkäckt "Nä alltså om man har fått en diagnos pang dödlig sjukdom gäller ju inte försäkringen" till svar. Jag är inte helt säker på ordföljden och det exakta ordvalet. Men jag är helt hundra på att hon använde orden diagnos, dödlig sjukdom och pang i en och samma mening.


Låt oss bortse från att jag har en sån där pang-dödlig-sjukdomsdiagnos, även om jag just nu är tumörfri. Vi kan också bortse från att mamma och ett antal vänner jag har lärt känna IRL, på forum och i bloggvärlden gick bort i en sån pang-dödlig-sjukdomsdiagnos. Och ingen skulle vara gladare än jag om jag inte hade haft vänner som lever som kroniker med sina pang-dödliga-sjukdomsdiagnoser. Men! Även om jag hade varit fullt frisk och inte känt en enda kotte som har en sån pang-dödlig-sjukdomsdiagnos (om det nu finns nån som är så lyckligt lottad), så säger man väl inte så?! Jag blev så ställd att jag bara lyckades haspla ur mig en begäran om att bli struken ur deras adressregister för gott. Att det inte känns särskilt kul att få ett sånt erbjudande, särskilt som det är direktadresserat, verkade hon inte riktigt förstå. Men hon lovade i alla fall att försöka stryka mig ur registret. Man får väl vara glad för det lilla...


Och man får vara glad för det stora! Som att jag har äran att dela ut 1039 stjärnor till er septemberläsare, som naturligtvis alltid är lika välkomna igen!

ANNONS
Av Ingela - 27 september 2012 18:18

I dag var det så äntligen dags för för mitt fyra månader försenade återbesök. Ny onkolog, förstås, men det visste jag ju innan. Och han var trevlig och noggrann. Mycket noggrann. Men mer om det lite senare.


Proverna var ungefär som förra gången. Lite högre förhöjda värden än förra gången men betydligt lägre än när dom var som högst. Han kunde inte känna något konstigt, mer än att det känns lite konstigt över huvud taget när man klämmer bland flyttad muskel och diverse operationsärr. Och just av den anledningen tyckte han att det vore bra att komplettera mammografin med ett ultraljud även denna gång. Så kommer det stå på remissen och nu är det bara att hoppas att inte väntetiden blir alltför lång. En ny "bentethetsmetning" spar vi till nästa år och värdena kollar vi upp om ett halvår igen när det är dags för nästa återbesök.


Och så var det det där med noggrannheten. Han lyssnade på lungorna. Inga problem. Han lyssnade på hjärtat. Och hörde extraslag. Han mätte blodtrycket. Inga problem. Och lyssnade på hjärtat igen. Och hörde extraslag igen. Och fick kalla fötter. Bara några minuter senare befann jag mig på akuten med en remiss i handen. EKG och vidare undersökning.


Som tur var var det ingen kö på akuten. Då slapp jag ens fundera på om min remiss var så akut så jag hade blivit insläppt före alla andra. Jag var tillräckligt skärrad ändå. I ett blixtsnabbt tempo togs EKG, fyra rör med blod och syresättning och blodtryck mättes. Sen fick jag vänta i ca tjugo minuter. Då kom det in två gravallvarliga läkare, varav en överläkare, och jag förklarade mig själv omedelbart och på fläcken halvdöd. Minst.


Men när dom satte igång att prata, hann jag sansa mig tillräckligt för att komma ihåg att KS är ett undervisningssjukhus. Det hör helt enkelt till vanligheterna att det är fler än en läkare närvarande vid alla möjliga och omöjliga situationer. Helt odramatiskt fick jag veta att det är ganska vanligt med hjärtan som slår extraslag. Så länge som grundslagen är jämna och fina är det oftast inga problem. Man kan leva ett helt liv utan att någonsin upptäcka det. Det ultraljud som gjordes på mitt hjärta innan cellgiftsbehandlingarna hade antagligen inte upptäckt några extraslag. Om dom nu fanns redan då. Eftersom jag inte haft några problem med andfåddhet eller smärta och dessutom hade kört ett zumbapass i går, tyckte dom att jag kunde gå hem. Visserligen var inte blodproverna analyserade än men den yngre läkaren lovade att ringa om det var något som var galet.


Han ringde efter cirka en timme. Men inte för att tala om att det var galet utan tvärtom. Det enda som stack ut var dom vita blodkropparna som var uppe på 9. Men å andra sidan låg dom på 11 i tisdags när jag tog förra blodprovet, så dom är på väg åt rätt håll. Troligtvis är det förkylningen som är boven i det dramat. Dagens drama slutade i alla fall gott. Och efter snart fyra och ett halvt år, med diverse utflykter i cancerlandet med omgivningar, är det gott nog!

Av Ingela - 16 september 2012 18:10

Vi har fått tillökning i familjen! En liten fröken


 


eller kanske snarare en fröken Liten. För Liten hette hon i alla fall i onsdags. Man vet aldrig när det gäller syster yster. Söt är hon i alla fall. Och liten. Men större än kaffekoppen:)


 


Min förkylning gav sig som sagt. Fast den ersattes av en annan förkylning. Eller om det nu var samma som kom tillbaka. Jag blev rejält däckad igen under förra helgen och den håller fortfarande i sig.


Nu har jag äntligen fått min onktid. Egentligen redan på tisdag men den här gången gjorde jag ett undantag och flyttade tiden. Nästa torsdag är det dags och blodprov ska tas innan. En liten fördel mitt i allt, med andra ord. Annars brukar jag ju bara ta blodprov varje halvår. Om nu blodprov någonsin kan räknas som en fördel för en svårstucken...

Av Ingela - 5 september 2012 19:02

Redan för en vecka sedan ledsnade jag totalt på förkylningen. Och gav mig på ett Zumbapass. Kanske inte världens mest intelligenta åtgärd men hur kul som helst. För en gångs skull var jag åtminstone smart nog att ta det lite, lite lugnt. Svettigt blev det ändå och faktiskt så gav sig förkylningen efter ett par dagar till. Idag var det dags igen. Lika kul och ännu mer svettigt. Detta ska bli en vana!


En annan vana är stjärnorna i himlen. Till alla er 939 som kikade in i augusti. Som alltid är ni lika välkomna!


Och nej, om någon nu undrar. Jag har inte hört något om någon onktid fast jag har å andra sidan inte ringt heller.

Av Ingela - 26 augusti 2012 18:01

Ända till i söndags fungerade det att träna. På söndagseftermiddagen började jag känna mig lite hängig. Det blev värre på måndagen och när jag äntligen kom hem på kvällen, hade jag obeskrivligt ont i halsen. På tisdagen vaknade jag med en rejäl förkylning men släpade mig ändå iväg till dagens möten. En halvtimmes sömn mitt på dagen hjälpte inte. Jag blev bara sämre och sämre och fick till slut ge upp och gå hem.


Och då var det inte bara träningen som fick ligga. Allt fick läggas åt sidan och jag själv fick lägga mig i sängen. Med så där riktigt hög feber som man kan få ibland. Jag brukar få värmeutslag på magen när jag har feber. Ju högre feber, desto fler utslag. Nu var hela magen knallröd. Jag sov i princip i drygt ett och ett halvt dygn. Men så vände det. Jag är fortfarande inte bra men så oändligt mycket bättre. Idag tog jag utan problem en helt vanlig promenad, så i morgon är det nog dags att ge mig på stavarna igen.


För övrigt lyser kallelsen till onken med sin frånvaro. Tre månaders försening tycker jag nog är på gränsen. Jag borde dessutom åtminstone ha fått en remiss till mammo vid det här laget. Det blir väl till att ringa i morgon och tjata lite. För ovanlighetens skull...

Av Ingela - 16 augusti 2012 18:48

Det verkar som om jag ungefär vid den här tiden på året kommer till insikt om att det är dags att börja röra på mig. Igen. Ungefär varje år. I år är i alla fall inget undantag. Efter en liten nystart på crosstrainern i fredags, spårade jag ur fullständigt och åkte till gubbdagis och köpte gåstavar. Inte nog med gåstavar. Det är såna där som hon Anna Skipper rekommenderar. Och dom äger jag nu. Oj oj.


Men om jag ska vara ärlig, så fungerar dom. Oj oj, som dom fungerar. Lite för bra i söndags eftersom jag hurtade runt i närmare en timme i rena förtjusningen. Utan en tanke på att den typen av rivstarter brukar straffa sig i form av benhinneinflammation... Två dagars ren tvångsvila blev det och sen har jag kunnat ta två dagars något kortare pass. Men jag är fortfarande grymt imponerad av hur mycket stavarna ger i ökad effekt. Så jag tänker strunta i alla tantvarningar. Så dags nu, för den delen. Jag är ju liksom redan tant i alla riktningar och lägen. Utom möjligtvis i sinnet.


Däremot kan jag nog en gång för alla slå hål på myten om att den där ryggmuskeln, vars ena halva nu utgör mitt nya bröst bara är viktig om man är elitkanotist. Eller viktig och viktig. Den där halvan som sitter kvar på ursprungsplatsen sköter väl sin uppgift, någorlunda. I alla fall så länge jag inte nyser eller hostar utan att hålla i den med ett stadigt grepp med vänsterhanden (och det behövde jag aldrig före operationen. Jag tror heller inte att elitkanotister behöver göra det). Det är den där halvan som är vriden till framsidan som uppträder lite skumt, så fort den blir utsatt för något annat än vila eller statisk belastning. Och alldeles väldigt mycket skumt, med anledning av dom fjädrande gåstavarna. Men man vänjer sig väl vid det också, med tiden.


Av Ingela - 7 augusti 2012 17:39

I dag är det ett halvår sen mamma lämnade oss. Det känns både som att det var i går och hur länge sen som helst. Jag hade en liten fundering på att åka ut till minneslunden men jag orkar helt enkelt inte. Rent fysiskt. Det får bli det rosa ljuset en stund i kväll i stället. Det är ju liksom inte var man minns som är det viktiga. Det är att och hur. Tycker jag.


Anledningen till att jag är så trött heter flytt. Jag hade tänkt att tömma mitt gamla kontorsrum under semestern men bestämde mig för att spara det, så att jag bara fick ha semester. Men nu måste jag. Hela förbundskontoret flyttar om drygt tre veckor och innan dess måste jag ha packat det som behöver med till nya stället, respektive samla ihop det som ska slängas. Jag trodde lite naivt att det skulle ta några timmar högst men då hade jag fullständigt bortsett från två faktorer. Först och främst nostalgifaktorn. Efter nästan 18 år har man hunnit samlat på sig en hel del som väcker minnen. Och då är det lätt att bli sittandes med ett kort, eller nåt annat, i hand i stället för att packa och slänga med rasande fart. Den andra faktorn är den sociala. Även om jag trivs jättebra i nya uppdraget och med mina nya kompisar, kan jag liksom inte bara undgå att ta en fika här och en pratstund där med dom gamla invanda. Och sånt tar tid. Hur som helst har jag ändå lyckats anstränga mig tillräckligt mycket för att svettas floder (nåja, kanske det kvava vädret har hjälpt till lite där också. Och fulgulpillrena...) och lyckats ta mig igenom cirka två tredjedelar. Det ska nog fixa sig under den här veckan i alla fall.


Och om någon nu undrar, så visst kom sängen. Nästan för tidigt till och med. Försedd med en traditionell liten streckgubbe, som det stora möbelvaruhuset fiffigt nog använder i sina bruksanvisningar. Gubben, tillsammans med ett stort kryss, gav en väldigt tydlig instruktion om att sängen inte fick vältas ner i rätt läge efter att benen skruvats dit. Ja ja, tänkte jag i bästa kan-själv-mentalitet. Det må bära eller brista. Gissa vilket. Det var i alla fall bara ett ben som hann lossna, vilket nog får anses som väldigt tursamt. Hade flera lossnat, hade det nog faktiskt inte slutat särskilt bra. Varken för sängen eller mig. Det visade sig nu att det enda som var skadat, var bulten som skulle hålla benet på plats. Jag hittade en i nästan samma storlek ute i boden och med hjälp av två förpackningar med värmeloggs (man tager vad man haver) i hörnen på "tippsidan" står nu sängen hur stadigt som helst. Och jag har hunnit införskaffa några extra stödben som säkert kommer att komma på plats snart. Om inte annat när jag behöver loggsen framåt vintern. Skön är den hur som helst, min nya fina säng.


Dags för stjärnorna. Himla mysigt att ha er alla 831 på besök under juli månad! Nu när nattmörkret börjar återvända kan ni alla nog se er alldeles egna stjärna på himlen som ni just tilldelats. Ni är alltid lika välkomna åter!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se