...tror jag i alla fall... Jag har ju försökt att hålla i träningen på crosstrainern, även när det har värkt rejält. Nu har jag varit utan träning ett bra tag. Först förkyld, sen semestern och nu bara allmänt överlastad med andra saker än att åka hem och träna. Och bortsett från den träningsvärken jag fick av ett pass i lördags, så har jag också blivit väldigt stel och haft inte så lite ont.

Det finns en annan teori och det är att det under dom senaste dagarna har skiftat i temperaturer runt nollan. Det brukar inte min kropp gilla...

Fast jag väljer den första teorin och satsar på att träna vidare. Tills någon bevisar motsatsen!

... finns inte mer. Det är en så overklig tanke men inte desto mindre sann. Min ET-syster Anna, som kämpade så tappert. Som satt här i mitt kök och bara sprudlade av liv. Levde till hundra procent. All världens styrka till Henrik och Tilda!

Jag tänder ett ljus för dig ikväll, Anna. Vi får läsa våra bloggar någon annanstans däruppe, vännen. På molnet där du och dom andra änglarna sitter och dinglar med benen, kanske? Vila i frid, sötaste du.

Fem timmar senare än beräknat, kom vi hem. Flyget från Wichita var inställt på grund av dåligt väder i Chicago, så det blev ett senare plan och en liten omväg runt Amsterdam...

Strax efter senaste inlägget bytte vi plats, Anders och jag. Jag flyttade hem till Charlotte och Anders övertog min säng hos Ron och Carla. Två långa promenader bjöd söndagen på. En med Carla och en med Charlotte. Dagen avslutades med rester från gårdagens fest och många skratt men det blev en tidig avslutning. Vi var många som var alldeles slut efter allt surprajsande.

Måndagen ägnades åt seriös shopping! Jag hängde med Anders i första ronden men när han började på varv 2 i varuhusen, satte jag mig på en bänk och bara njöt av att sitta. Under resten av dagen hann vi med att "stuffa" en "pig", botanisera lite i Bethanys shop, kolla på Charlottes kontor och spela några omgångar på fiolen. Fler och fler låtar kommer fram ur minnesvrårna, även om det fortfarande är en och annan låt som vi bara kommer ihåg första reprisen av. Det jämnas å andra sidan ut av dom låtar som vi bara minns andra reprisen av. Tillsammans bildar dom en och annan helt ny låt :)

Måndagens avrundning blev en körkonsert, där bland många andra Charlottes yngsta dotter medverkade. En mindre kör framförde också två the Real Group-låtar, vilket måste varit extra spännande när nu Real Group-kändisen Anders satt i publiken. Självklart gick han upp efter konserten och bytte några väl valda ord med dom.

Apropå kändisar, fick Anders lite konkurrens i dom lokala snackisarna. Det visade sig att jag nästan var ännu mer berömd, i alla fall just nu, i egenskap av "presenten". Surprisepresenten, alltså.

Men nu är vi som sagt var hemma igen. Jag och lyckligen hemhämtade knähundarna. Det är lika groteskt mycket snö som när jag åkte hemifrån. Eller faktiskt till och med mer. Och tyngre. Men vi är hemma och tillsammans. Och vi mår bra!

Idag skänker jag alla mina varma, stärkande och kärleksfulla tankar till Anna73 och Lilla H. Och vidaresändningen går till alla er andra som kämpar.

Veckor av hemlighållande och smygande är över! Jag sitter just nu i en fåtölj hos mina nya vänner Ron och Carla. I Lindsborg, Kansas! Vi är lite trötta efter en lång dag, en härlig kväll och alldeles för lite sömn.

Och hur hamnade jag här då? I en liten stad med drygt 3 000 invånare och ett oräkneligt antal dalahästar i alla dess former och färger. Jo, en av mina bästa kompisar flyttade hit för cirka tjugo år sen och i år är det ju stora femtioårsåret för vår årskull. Hennes bror mailade mig för ett tag sen och ville att jag skulle spela in en videohälsning. Jag funderade i ett par dagar och svarade sen att jag nog hellre ville komma på festen. Och så blev det. Hon fyller inte förrän nästa månad, så det var ett tvättäkta surpriseparty och när jag dök upp med min nya fina fiol, var det verkligen en surprise!

Och nu ska vi snart sammanstråla för att uppliva gamla minnen och spela, spela och spela lite till. Detta är vad jag kallar att leva i nuet!

Förkylningen hänger i. Idag var jag i Oslo över dan och det var inte särskilt kul att flyga, särskilt inte när det var dags att gå ner för landning. Annars var det en rätt lyckad, om än något ineffektiv dag. Inför min lediga vecka som börjar på torsdag ligger jag rätt pyrt till. Jag hann inte alls det jag hade planerat under förra veckan, så nu kan jag faktiskt bara försöka övertyga mig själv om att man faktiskt får vara sjuk ibland. Och faktiskt får man vara ledig nån gång också. Världen går inte under för det. Om jag däremot aldrig är varken sjuk eller ledig, är det rätt stor risk att just min värld går under...

I tidsrusningen inryms också ett månadsskifte och naturligtvis utdelning av stjärnor i hinlen. 543 stycken till alla er som tog er tid att besöka min blogg under februari. Tack!

Och en extra stor och varm stjärna var till Lilla H och alla andra som kämpar. En vän till Lilla H har startat en insamling och jag vill gärna uppmana alla att ge ett bidrag:

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=2239

Dom flesta känner väl igen hur det känns när det är influensa på gång. Värk i hela kroppen och en allmän olustkänsla, ungefär som att vandra runt i ett moln av bomull. Lite illamående och en taskig mage, så börjar bilden bli ganska komplett. Ungefär så var det under 18 veckors förgiftning. Det är väl det som menas när det på bipacksedelspråk står "influensaliknande symptom". Och jag lovar, kroppen och hjärnan känner igen väldigt mycket från den där vidriga perioden.

Fast det finns en ganska avgörande skillnad. När influensan väl bryter ut och febern är där, vet man att det i normalfallet är ett naturligt steg mot att bli frisk. Även om det kan ta ett par veckor. I cellgifternas värld betyder feber "man-sitter-inte-hemma-och-tycker-synd-om-sig-själv-för-då-kan-man-dö", dvs omedelbar kontakt med onkologjour och trolig transport till akuten.

Jag har just betat av en feberperiod. En rätt rejäl sak om än bara ett par dagar lång med ganska gott om värmeutslag, enorma hostattacker och stort sömnbehov. Och har nu gått över i en ren förkylningsfas. Och är bara så galet tacksam över att jag finns här och får ha en helt vanlig influensa! Jag vet att jag har skrivit om detta förut men så här är det i cancerlandet. Mitt ibland alla tråkiga besked och usla prognoser, älskar vi våra egna och andras både små och stora krämpor och sjukdomar. Så länge inte herr C har med dom att göra! Så, yippeee för en helt vanlig influensa!

Tyvärr slår han ju till, obarmhärtigt och orättvist, herr C. Det fantastiska är att det så många gånger är dom mest drabbade som lär oss andra mest. Att ta vara på livet och att LEVA! Finaste lillaH, du vet att jag tycker att du är helt fantastisk. Jag vill så gärna att andra får chansen att läsa din underbara, livsglada och fantastiska blogg:

 http://hejoh.blogspot.com/

Jag är ju med i en psykosocial studie, där jag brukar få svara på en mängd frågor om hur jag mår och hur jag tycker att jag har förändrats av min sjukdom och min behandling. Hittills har jag tyckt, och också svarat, att skillnaden inte är särskilt stor. Att jag inte har lärt mig särskilt mycket alls och att både sjukdom och behandling mest har varit i vägen för det liv jag vill leva.

Och just det tycker jag fortfarande. Att det har varit begränsande. Framför allt under cellgiftstiden, då jag nästan inte orkade någonting. Men också nu, när jag fortfarande aldrig sover en hel natt. Nog skulle jag hellre ägna helgerna åt roligare saker än att ta igen förlorad sömn...

Men jag tycker ändå att jag nu känner att jag faktiskt har förändrats. Typiskt nog eftersom det inte verkar komma fler frågeformulär eller intervjuer. Den senaste tidens tråkiga händelser och besked har fått mig att ändra fokus lite. Åtminstone i det privata och personliga perspektivet. Allt mindre krut går åt till framtiden och allt mer energi går åt till att leva ett bra liv just nu, vilket med största säkerhet kommer att leda till en bättre framtid om jag nu får vara med ett tag till. Och om jag nu inte får vara med ett tag till, så har jag ändå levt bra under tiden. Jag börjar lära mig att leva här och nu helt enkelt.

För ett tag sen köpte jag ju ett piano och igår var det dags för nästa instrumentinköp; en fiol. Nu har jag ju i och för sig kvar min gamla fiol men hur mycket jag än har spelat på den och hur mycket vi än har upplevt tillsammans, har jag egentligen aldrig tyckt sådär oreserverat mycket om den. Så jag har kollat lite i annonser och igår hittade jag ett spännande objekt. Lite provspelande i säljarens kök, gav rejäl mersmak, inte minst för att det ingick åtminstone en riktigt bra stråke och att helhetspriset var väldigt tilltalande. Så jag slog till! Och än så länge verkar vårt förhållande mycket lovande :)

... så det så! Igår sändes ju uppföljningsavsnittet av Himlen kan vänta och det var minst lika fantastiskt som dom avsnitt som sändes förra gången. Även om det var sorgligt, och det var det stundtals, så var det ändå så mycket framtidstro, hopp och kärlek att jag blev alldeles varm. Och helt bestämd över att ha många, många sjukdomsfria år kvar! Jag är så imponerad av alla inblandade. Ni sjuka och anhöriga som vågar släppa in oss väldigt tätt inpå. Men också alla inblandade i själva produktionen som verkligen verkar ha hittat det perfekta förhållningssättet. Och inte minst fantastiska Anne som hela tiden har klarat av att prata och fråga om allt, med en helt häpnadsväckande empati och respekt. Det här är nog så långt från Rosabandetgalor man kan komma. Tack och lov.

I morse när jag och hundarna var ute på morgonpromenad, klev jag rakt på en isfläck. Den visade sig också vara en grop, så det fanns ingen chans att återfå balansen. Jag hann tänka att det nog var dags för straffet för att jag pratade mig ur veckopillret. Nu skulle nog min sköra benstomme knäckas både här och där. Men så blev det inte. Det blev inte ens ett enda blåmärke. Och hundarna tyckte det var hur kul som helst att matte helt plötsligt ville leka. Det tog ett tag innan jag hade övertygat dom om att det enda jag ville, var att komma på fötter igen. :)

Jag satt och läste igenom min egen blogg idag. Egentligen har jag ingen aning varför. Det kändes som en bra idé. Och än en gång funderade jag över vart Christel har tagit vägen. Christel är en av alla speciella c-systrar som har korsat min väg i cancerlandet. Framför allt på vårt forum. Där fanns hon jämt. Ett varmt välkommen till alla nya. Ett uppmuntrande ord till alla som mådde dåligt. Och massor av värme till alla som hade goda nyheter. Så mycket som jag tänkt på henne och undrat över hur det är med henne. Och så skriver hon en kommentar just idag! Så gott att se dig igen, Christel!

Helt klart två av dom finaste stjärnorna i himlen till sotarna! Inte klarade jag av att skotta taket... Även om ryggen hade pallat med, hade det varit livsfarligt att försöka på egen hand efter nattens plusgrader. Det får väl bli en bomkörning, tänkte jag, och mötte dom med en stor ursäkt. Det är inte många som skottar, sa sötsotarna och skuttade upp på taket. Veckans hjältar!

Rent fysiskt har det varit en riktigt bra vecka, förutom sömnbristen. Att slippa veckopillret är verkligen helt fantastiskt. Visst gör det ont både här och där och framför allt på nätterna men det är faktiskt helt uthärdligt. Än så länge i alla fall.

Med jämna och ojämna mellanrum försöker jag tänka efter lite mer noga. För vem bloggar jag egentligen? Svaret är nog faktiskt fortfarande detsamma som när jag började; i första hand för mig själv. Men inte enbart. Jag har ju skrivit vid några tillfällen att jag fortsätter så länge nån läser. Och det är det ju många som gör. 624 i januari. Som traditionen bjuder tilldelas ni härmed varsin stjärna i himlen, tillsammans med ett stort tack för besöket/n i min blogg.

Jag drabbas ibland av nån sorts självpålagd jantelag. Just nu lite mer än vanligt. Vi har ju riktigt tråkiga tider i cancerlandet, med alldeles för många återfall och alldeles för många som har rest vidare. Då är det lätt att börja ifrågasätta sig själv. Vem är väl jag att skriva om lite småkrämpor, när andra far illa och till och med dör? Fast någonstans tror jag att småkrämporna faktiskt kan göra lite nytta. Att en och annan kan få läsa att även vi med usla prognoser, kan få leva ett helt vanligt liv. Bara med lite fler prover och kontroller. Och ett och annat hjärnspöke. Och just lite småkrämpor. Så länge det nu varar. Det vet ju ingen av oss.

Jag har i alla fall börjat se fram emot tvåårsdagen. Det är stort, ska ni veta. Även om onkologerna och jag har lite olika uppfattningar om när tvåårsdagen egentligen infaller. Onkologerna räknar operationsdagen. I alla fall när det gäller att börja diskutera rekonstruktion. Det känns lite orättvist, tycker jag som började med 18 veckors förgiftning innan operationen. Så jag tänker fortsätta räkna diagnosdagen. Och då är det inte ens två månader kvar. Det ni!

Just nu ska jag ägna all tankemöda åt att lösa frågan om hur jag ska få bort en himla massa snö från taket innan sotarna dyker upp vid sjutiden i morgon bitti. Jag har rätt ont om alternativ just nu eftersom ryggen gjorde sig påmind redan efter några minuters skottande. Men skam den som ger sig! Är det något jag lär mig av mina älskade kämpande systrar och krigare, är det att inte gräva ner mig i det som verkar omöjligt. Eller som vi lärde ut på våra GFU-kurser en gång för länge sen och som jag äntligen förstår i dess fulla vidd; "Problem är möjligheter som kommer med baksidan först".

Hur som helst - idag vill jag faktiskt att ni hjälper mig att dela med er av er styrka, ert hopp och ert mod. Till Anna L som kämpar med taxen och ismössa. Till Anna73 som blev inlagd igen. Till LillaH som blev biten i hasorna. Till Linda som får lida så ont med att ens få i sig gifterna, när hon bara borde få vara mamma. Till alla cancertjejer som har valt att skriva av sig på vårt forum. Till alla med cancer som inte har hittat någonstans att skriva av sig än. Och till alla, alla er andra som också behöver extra styrka, hopp och mod. Det är nog faktiskt den riktigt stora lärdomen av resan i cancerlandet. Att kärleken bara blir större ju fler vi är som får del av den!

Av alla saker man kan glömma när man är lite sen och stressad en mörk morgon när det är -18 ute, är kanske ett bröst inte det vanligaste... Fast mig hände det i alla fall. Jag hade kommit ner en bit förbi t-korset när jag insåg att tre proteser befann sig på samma ställe. Och det var samma ställe som jag just var på väg ifrån. Inte för att det hade varit någon världskatastrof med några dagars munkjackande. Egentligen tvärtom. Jag svullnar mycket mer med protes än utan just nu. Men jag hatar att inte kunna välja. Att förlora kontrollspaken. Nu när jag äntligen har lyckats slita den till mig igen. Och dessutom ska jag ut och flyga på torsdag och har verkligen ingen lust att stå där enbröstad och spreta med armarna en gång till. Så jag åkte hem och hämtade min protes.

Man kan alltid fundera över varför sånt här inträffar. Det är ju inte helt ovanligt att man glömmer saker när man är stressad och det har varit rätt många saker som har hängt över mig. Jobbet förstås. Det ständigt dåliga samvetet som hundägare. Sömnbristen. För många gråa och kalla vinterdagar. Men också alla tråkiga besked som vi drabbats av i cancerlandet. Och som inte det vore nog, är ju faktiskt "cytohjärna" en läskigt långverkande bieffekt av dom gifter vi får i oss. Minnesförsämring finns dessutom, för säkerhets skull liksom, med på biverkningslistan för fulgula pillren.

Oftast är det inte saker jag glömmer. Det handlar mer om ord och uttryck. Och namn. Stressar jag upp mig när jag glömmer är det oftast helt kört. Eller snarare helt tomt. Lyckas jag lugna ner mig och slappna av, kommer oftast orden till slut.

Jag börjar bli bättre och bättre på att bara vara... Och att vara bara ledig. I alla fall då och då. Den här helgen har det gått oväntat bra. Lite städning och lite pyssel i största allmänhet men faktiskt inget jobb! Ännu bättre hade det varit om solen hade visat sig mer än enstaka sekunder...

En halvtimme på crosstrainern blev det ändå. Även om det gör ont, leder fördelarna. Jag lyckades till och med köra ett par kilometer på en högre styrka! Vilket få skulle anse vara något att skryta om, med tanke på den närmast obefintliga belastning jag hittills jobbat med... Men jag som jobbar mot ett "förtantande" piller räknar alla små steg som en rejäl framgång!

Och på tal om framgång, blev jag bara så lycklig av att läsa Henriks uppdatering i Annas blogg:  http://annajansson73.blogspot.com/   Att Anna hittade sin livslust igen, är så stort! Anna, du fick ju din lysande stjärna i himlen för länge sen! Idag fick Henrik och Tilda varsin också. Kan bara stämma in: Kämpa Anna!

Det finns en gammal pedagogisk "sanning" som säger att man aldrig ska lära ut mer än 10 procent av det man vet. För att aldrig riskera att hamna i den situationen är det nödvändigt att hela tiden fylla på. Att tanka sig själv. Det där tror jag egentligen gäller i allt.

I cancerlandet består tankstationerna till exempel av en massa bloggar. Vissa bara fastnar man hos. Just för att dom ger så mycket. En annan tankstation är vårt forum Cancertjejer. Som en jättemack, med servering dygnet runt och till och med med övernattning för den som inte kan sova på nätterna. Och framför allt en hel massa frivilliga guider, beredda att göra vad dom kan för att visa vägen för nya och förvirrade resenärer.

I jobbet kan en tankning bestå i att få sätta sig helt opretentiöst en kväll tillsammans med spännande människor över en enkel måltid och fundera över vad som gör ett tal bra. En sån kväll fick jag förmånen att uppleva igår. Förutom alla spännande som jag ändå stöter på lite här och där i yrkesrollen, fick vi också chansen att lyssna till och prata med en av Bill Clintons talskrivare från hans tid i Vita Huset. En verklighetens Sam Seaborn, liksom. Där kan man snacka om tankning! Vinca LaFleur visade sig vara en helt vanlig, fast väldigt engagerad människa som gärna svarade på alla möjliga och omöjliga frågor. Det blev en rejäl dos i reservdunken!