Jag föredrar att se det så. Slappardag. Helt normalt att man ligger framför TVn och slappar när det är helgrått ute och man faktiskt är ledig. Eller hur? Att jag egentligen kanske inte har något större val, kan vi väl bortse från. Eller hur? Inte är det den där tröttheten som alla har tjatat om? Jag bestämmer här och nu att det här var en helt vanlig lat lördag!

Dom små knottrorna har varken blivit fler eller större, så kortisonet får ligga på hyllan ett tag till.

Håret fortsätter att växa. Så pass att grannen såg det idag på ett par meters håll. Snart kanske jag vågar gå utan buff på andra ställen än här hemma också. Fast inte ute då. Det är alldeles för kallt. Dessvärre växer skägget också. Så det räcker och blir över. Men hellre hårig både här och där än inte alls!

Skrev just ett rätt långt inlägg som rymde rakt ut i cyberrymden. Tröttsamt. Det handlade i all fall om att jag nu börjar bli märkt av strålarna. Det är rött och det är ömt. Dessutom börjar det bli små "knottror", ungefär som soleksem. Det börjar nog bli dags för kortisonkräm.

Egentligen handlade inlägget om mycket mer än så men det tar vi en annan dag.

Nu börjar jag bli rejält trött. Och just idag var det en extra lång dag. Jag var inte hemma förrän vid åttatiden och då skulle hundarna ha både mat och kvällsrunda. Det är bara att hoppas på att jag är trött nog att sova ordentligt. Och att morgondagen blir lite lindrigare. Jag längtar hem!

En glad överraskning fick jag idag efter strålningen. Dom har stängt på måndag förmiddag och undrade om jag kunde tänka mig en senare tid. Jag som precis hade gått och funderat på om jag skulle våga försöka förhandla fram åtminstone en eftermiddagstid, blev naturligtvis överlycklig och bad om att få en tid så sent som möjligt. Jag har inget i almanackan på måndag, så då får det bli lite långhelg. Hemma! Härligt!

Även om det inte riktigt kändes som världens bästa läge att fira födelsedag, insåg jag att jag nog faktiskt bara skulle må bra av att göra just det. Ända sen den 1 oktober har ju ett antal mer eller mindre bisarra halvårsjubileer passerat revy. 1 oktober ett halvår sedan diagnos, 14 oktober ett halvår sedan grovnålsbiopsin, 29 oktober halvårsjubileum som patient på Radiumhemmet, 30 oktober fystest av hjärtat, 2 november första cellgiftkuren, 9 november inlagd på Radiumhemmet... Och så vidare... Inga datum som känns direkt som något att fira...

Så nog kan jag behöva något som piggar upp lite, lite då och då. Och idag fick det bli en rejäl princesstårta. Och som bonus räckte den ju till att pigga upp en hel del andra också.

Idag ska jag fira min födelsedag med lite strålning, lite möten och lite annat jobb. Annat firande väntar jag med ett par veckor till. Eller kanske att det får bli en tårta till eftermiddagskaffet?

I natt blev det lite mer sömn i alla fall. Lite längre stunder åt gången. Väckarbernisarna lyckades hålla band på sig nästan ända till halvsex. Det var faktiskt riktigt skönt att kunna ta det lite extra lugnt innan det var dags att bege mig till bussen.

Efter dagens strålning är det ordentligt rött. Det gör inte ont. Än. Bara tio strålningar kvar nu. Det ska bli så skönt när det är över och vi kan ta några helt lediga dagar, jag och hundarna.

Nu gäller det att jag håller mig vaken, helst i ett par timmar till. Då kanske jag kan få sova någorlunda ordentligt i natt. Det var ett tag sen. Att somna är inga problem. Däremot brukar jag vakna efter bara några timmar och sen sover jag bara korta stunder åt gången. Man blir rätt trött av såna nätter, särskilt när dom börjar bli mer regel än undantag.

I morgon kan jag i alla fall unna mig att vakna utan annan väckarklocka än glada bernisar. Jag ska inte strålas förrän 08.40.

Inte alls lika intensivt trött som igår men trött så det räcker. Det är typiskt att det kommer just nu när det väntar en rätt späckad vecka. Jag får försöka ta det lilla lugna och gå och vila med ojämna mellanrum. Och kanske allvarligt fundera på att be om hjälp med en och annan hundpromenad. Kanske. Fundera i alla fall. Fast jag vill ju helst greja det på egen hand.

Idag har jag varit Trött. Ja, Trött med stort T. Jag antar att det var detta dom varnade för. Fast det gick ändå att tvinga mig till att dammsuga och våttorka golven, så helt kört är det ju inte. Jag får väl se hur det känns i morgon.

En liten lägesrapport om håret kan väl vara på sin plats. På huvudet händer det inte alltför mycket men ett par millimeters väldigt mjukt fjun finns där ändå. Helt osannolikt mjukt och lent. Det ska faktiskt bli lite spännande att se vad det månne bliva av detta. Inget vanligt hår i alla fall... Och färgen går ännu inte riktigt att bestämma.

På hakan händer det dessvärre desto mer. Skägget frodas, precis som om jag aldrig hade fått några cellgifter. Tack för det, herr C... Det verkar vara det enda stället där det växer, förutom på glödlampan. Ögonbryn och fransar fortsätter att tunnas ut. Det som började växa under armen stoppades effektivt av strålningen och i övrigt är det hårlöst som gäller.

Fast det gör inte så mycket. Faktiskt. Jag är så barnsligt lycklig över det barnsliga fjunet som är på väg att täcka äggskallen. Så barnsligt lycklig att jag gärna står ut med ett och annat skäggstrå. Och att det verkar dröja innan jag får några ögonfransar. Och att jag faktiskt har tagit mig igenom tre veckor med bylsig munkjacka och kan leva med att göra det i några veckor till. Äntligen känns glasen halvfulla igen. Ordentligt halvfulla! Och jag tror faktiskt att det väldigt mycket hänger ihop med cancertjejstockholmsträffen i torsdags. Det var som att få åka till en mental och känslomässig bensinstation och tanka fullt. Det gör man i och för sig varje gång man loggar in på vårt forum men att få träffa ett gäng IRL blev liksom en extra boost.

Jag vet ju som sagt inte vilka ni är som läser här. Men om det är någon cancersyster som ännu inte hittat till världens bästa forum, så: http://cancertjejer.forum24.se/

Två härliga h-ord. Hemma. Helg. Efter fem nätter i storstan är både knähundarna och jag tämligen less. Strax efter lunch gav vi upp och åkte hem. Det slår aldrig fel. Varje gång jag svänger av 276:an in mot Svensboda, åker mungiporna upp i ett lyckligt leende. Och efter fem dagar är det bara så mycket lyckligare!

Mitt i dagens strålning insåg jag att hälften var passerad. Nu har jag gjort mer än hälften! Bara tolv kvar. Detta firades med en fika ihop med rökslutarkompisen Mymlan som låg inlagd på Radiumhemmet. Hon skulle egentligen ha varit med på Stockholmsträffen igår men som bekant är det andra som har hand om kontrollspaken i cancerlandet... Kul att äntligen få ett ansikte på dig också Mymlan och en stor stjärna i himlen vakar över att du får din cyto till slut.

Träffen med cancertjejerna var härlig. Vi sågs i Ringen och det var inga problem varken att hitta varandra eller samtalsämnen. Efter en bit mat i själva Ringen gick vi på Gunnarssons café. Sen var jag tvungen att åka hem till hundarna. Självklar stjärna i himlen till er som var med och lika självklar stjärna till er som ville men inte kunde. Det lär bli fler träffar!

Idag har jag varit rosslig i halsen. Det kan vara en effekt av att flimmerhåren så sakta börjar vakna till liv. Det kan också vara en effekt av strålningen. Oavsett vilket, så lär det väl vara övergående. Jag insåg i kväll att det där med strålning verkligen inte är en dans på rosor för alla, så jag är väldigt tacksam för att det går så bra som det går.

Visst var jag vaken i natt. Åtminstone från sisådär halvtre. Varvade lite småslummer med valvaka och kunde slutligen se inledningen av Obamas tal innan det var dags att gå ner i tvättstugan. Jag har varit trött idag men det var det faktiskt värt.

Dagens strålning gick utmärkt men nu börjar det kännas rejält i huden. Inte bara i armvecket. Men än så länge är det inget stort problem.

I morgon har vi Stockholmsträff med cancertjejerna. Det ska bli både kul och spännande att få lite ansikten till dom olika nicken.

Just för att jag gärna är vaken, lär jag väl sova som en stock. Fast det hade ju varit häftigt att få följa den historiska valvakan live... Nåja, jag ställer inga klockor eller så. Är jag vaken, så är jag.

Dagens strålning bjöd inte på några överraskningar. Nu är det "bara" 15 kvar.

Nu har jag klarat av mer än en tredjedel av strålningarna. Yes! Än så länge inga problem, förutom det känsliga området i armhålan. Men även det har blivit mycket bättre med silikonbiten som skiljer hud från hud.

Äntligen är Rosa-bandetkampanjen över. Och äntligen ska jag slippa påminnas varje dag och överallt. Kunde jag ju tro. Ända tills jag läste SvD i morse. Eller såg tv 4-nyheterna nyss. Jag kan hålla med om att väldigt mycket av det som samlas in till Cancerfonden, verkar gå till administration och själva kampanjen. Väl mycket. Men att bli upprörd över att medel går till grundforskning och därmed även till andra cancerformer, har jag lite svårare att förstå.

Och hur obegripligt måste det inte vara för gemene man - eller kvinna - när Cancerfonden och BRO säljer olika rosa band. Och när den ena efter den andra börjar hugga efter varandra så fort månaden är över. Går det verkligen inte att hitta en gemensam linje, i alla fall en månad om året? Det borde väl ändå gynna både saken och slutresultatet?

Inte helt ovanligt har det tillkommit några besökare i oktoberstatistiken, sen gårdagens inlägg. Men stjärnorna räcker naturligtvis till er också!

Idag åkte vi in till stan. Jag orkade inte riktigt med tanken på att behöva stressa med frost och halka efter ännu en tämligen sömnlös natt. Visserligen får jag gå upp nästan lika tidigt när jag sover i stan men just nu känns det skönt att ha dom 6,5 milen avverkade.

Om nu bara strålkanonen sköter sig denna vecka (peppar, peppar) så kommer jag redan i morgon att ha klarat av mer än en tredjedel av strålningarna. Och på fredag mer än hälften! Nu går det undan minsann.