Nej, hon ringde inte, ST-läkaren. Så där satt jag med min remiss i morse och bestämde mig för att göra ett sista försök. Om nu ingen annan ville fatta beslut om punktion eller inte, fick jag väl göra det själv. Jag fick tag på en sjuksköterska som inte riktigt verkade greppa det hela. Trots att jag förklarade både vad ST-läkaren sa när jag var där och vad röntgenläkaren sa vid ultraljudet, kom det ett krystat "vi kan ju inte tvinga någon till undersökningar". Men det var ju faktiskt inte det som var grejen, utan att ingen annan än röntgenläkaren skulle kunna veta exakt var punktionen skulle göras. Jag meddelade att jag i och för sig kan tänka mig att göra en punktion men att ST-läkaren i så fall faktiskt får skriva en ny remiss, med utgångspunkt från ultraljudet. Och att hon får höra av sig om hon fortfarande vill träffa mig innan maj. I journalen stod det nämligen inget om det här senaste med ultraljud och punktion. Lite tröttsamt är det med alla motsägande signaler.

Efter det ringde jag till punktionsmottagningen och försökte avboka tiden. "Oj", sa den sköterskan, "Det måste du prata med den remitterande läkaren om". När jag förvissat henne om att jag inte haft någon annan avsikt under den senaste veckan, förstod hon och plockade bort min tid.

I dag fick vi äntligen prata med mammas läkare. Både jag och syster yster. Det var riktigt skönt att få bekräftelse på ett antal funderingar, samtidigt som det naturligtvis var lika jobbigt att få bekräftelse på andra funderingar. En god nyhet var ändå att vi kan planera lite kortare permissioner. Det blir nog bra! Mamma själv var helt slut efter dagens "SPA-behandling", så vi sa bara ett kort hej och lät henne vila efter det.

Det här med mamma tar på krafterna. Faktiskt både psykiskt och fysiskt. Det är onekligen jobbigt att flänga fram och tillbaka som en skållad råtta men dagarna sen flytten till Dalen har det verkligen varit mest psykiskt. Hon har varit så trött och bara sett sämre och sämre ut. I dag kom sjukgymnasten och anpassade en rullstol åt henne, under tiden som jag fick prata lite med sjuksköterskan. Och när jag väl kom ut igen, satt hon i nya stolen och fick mat i dagrummet. Med en helt annan gnista i ögonen. Härligt! Personalen är verkligen helt underbara och här är det full förståelse för att man faktiskt kan vara van att bli tilltalad med ett helt annat namn än det som står i journalen. Eftersom det är helt andra rutiner med ronder och så, har jag bokat in ett samtal med läkaren i morgon eftermiddag.

Min egen läkare försökte jag få tag på i dag. Det gick inte så bra. Den sköterskan jag pratade med, trodde nog att jag gissar rätt och att jag åtminstone borde slippa onsdagens punktion. Men inte heller hon ville fatta något beslut. Nåja, hon ringer säkert i morgon, ST-onken.

För övrigt kan jag konstatera att jag nu har lärt mig auktionsspelet. Tre av fyra auktioner vann jag i helgen. Den fjärde valde jag faktiskt att ligga lite lågt på, för att ha mer muskler till dom två viktigaste. Nu väntar jag med spänning på att varorna ska levereras. Ett paket är redan på väg. Förhoppningsvis även dom andra två.

Det känns som flera veckor sen. Fast det var i morse jag var på ultraljudet. Extracharmig röntgenläkare var det. Och ännu mer extracharmig blev han ju när det knöligaste han hittade var operationsärr och revben. Han tyckte inte det fanns någon anledning alls att gå vidare med punktion. Läs det igen; inte någon anledning alls!!! Yes!!!

Han tyckte att jag skulle gå förbi punktionsmottagningen och låta dom bestämma om vi bara ska riva remissen och kallelsen. Det tyckte inte punktionsmottagningen. Dom tyckte att jag skulle gå tillbaka till remitterande onk, så jag travade snällt upp på mottagningen. Hon var inte där. Inte på hela veckan eftersom hon jobbar natt. Men det är ingen panik. Jag väntar helt enkelt till på måndag med att ringa och boka in ny tid med henne, så kan vi reda ut det då. Jag kanske inte ens behöver gå dit.

När jag satt på bussen, kände jag att jag nog varit mer stressad än jag hade känt mig. Allt bara slappnade av och jag blev faktiskt tvungen att gå upp och vila en stund innan jag åkte till konferensen. Så jag blev sen ändå. Inte blev det så mycket vila, i och för sig, eftersom telefonen ringde mest hela tiden men lite tid att pussla ihop mig igen blev det.

Ett av samtalen var från SöS. Mamma har fått plats på Dalens sjukhus från och med i morgon och hon hade varit mycket noga med att jag skulle få veta det. Jag tror att det blir väldigt bra, med lite "inskolning" så vi lär oss rondtider och andra rutiner. Visserligen lite längre för mig att åka men betydligt enklare med parkering. Och syster yster bor ju på gångavstånd.

En perfekt avslutning på denna dag hade varit att jag vunnit en auktion. Fyra djupa tallrikar till min samling hade suttit fint men två rutinerade rävar manövrerade ut mig i sista sekund. Men passa er, för nu kan jag spelet! Nästa auktion avslutas på lördag och då ska jag se till att det är min smärtgräns som avgör om jag vinner eller inte. Inte andras list.

Vad är nu detta då??? Jag trodde att jag skulle på ultraljud i morgon (och det ska jag förvisso) och att dom (dvs röntgenläkaren) sen skulle få avgöra om jag behöver göra en punktion. Men i dag hittade jag en kallelse till punktion nästa onsdag i min brevlåda. Jag gillar verkligen inte när det dimper ner överraskningar. Kanske är det min väldigt noggranna och eventuellt lite övernitiska ST-onk som vill ta det säkra före det osäkra. Jo, det bestämmer vi oss för. Det goda i det hela är väl att jag lär hinna i tid till morgondagens konferens.

I och för sig hann jag till ronden vid dagens besök på SöS. Fast mamma var inte där. Hon hade nämligen fått åka till ögonläkaren. Det gav mig en chans att prata lite i lugn och ro med överonken. Ett bra samtal med inte alltför bra innehåll. Typ. Mamma blev i alla fall strålande glad och impad när hon såg att överonken stod där med hennes dotter och bara väntade på att hon skulle komma tillbaka. Men på 21:an är det verkligen inte bara läkarna som impar, även om dom verkligen är något utöver det vanliga. Vi har ju fått uppleva onkar som tagit sig tid att leta upp mamma när det har varit dubbelbokningar. På helt andra avdelningar och våningsplan. Men dom största hjältarna är nog ändå sjuk- och undersköterskorna. Härom dagen kom jag in mitt i en manikyrstund. "Vi hade ändå inget att göra". Största stjärnan i himlen för den lilla lögnen, tjejer! I går satt sjuksköterskan med en ängels tålamod och hjälpte mamma att äta. "Jag har inget annat för mig i dag", var hennes bedårande lilla lögn. I dag var det en vänlig själ som hade rakat bort skägget. Och så vidare. Underbara, fantastiska människor! Ett gäng stjärnor till er alla mitt i allt det jobbiga!

På min positiva lista (ni vet där jag hittar dom halvfulla glasen) kan jag åtminstone snart föra upp en tillfrisknande benhinneinflammation. Och en bytesaffär som gav mig ett stort och betydelsefullt tillskott i Lotus Gul-familjen! Det är guld värt att ha ett litet sidoprojekt, som visserligen inte på något sätt är gratis, men både kul och avslappnande. Och jag får ju ihop en himla fin servis på köpet!

Att det ska vara så svårt att lära sig. Ge mig ut och långpromenera i skor som jag knappt haft på mig sen förra vintern. Bara Norra Bantorget-SöS i ena riktningen hade väl räckt som långpromenad betraktat. Och jag brukar ju faktiskt få benhinneinflammation. Grattis på mig. Nu fick jag liksom några nya ställen att ha ont på. Och några promenader har det inte riktigt varit tal om dom senaste två dagarna...

I går lät jag mig transporteras både till och från SöS och i dag blev det bilen. Då hann jag med en sväng ut till klostret för att kolla mammas post också. Det börjar märkas att kalendern blir mer och mer fullbokad men i morgon borde jag kunna ta mig loss för att kunna vara med när dom går ronden. Hoppas jag. Allt blir så mycket lättare då. Eller svårare, beroende på från vilket håll jag väljer att se det. Tydligare blir det i alla fall.

Mitt i alltihop damp äntligen kallelsen ner i går till min egen undersökning. På torsdag är det dags för ultraljud och eventuell biopsi. Lite snärjigt blir det men jag har lovat mig själv att mina undersökningar och eventuella behandlingar går före allt annat. Allt annat. Så då får jag väl bli sen till konferensen i så fall. Är det någon som tycker att det är fel prioritering erbjudes härmed möjligheten att "walk a mile in my shoes". Om inte annat får ni väl en präktig benhinneinflammation på kuppen. ;)

Jag tog en redig långpromenad idag. Till SÖS och hem igen. Lite nytta förenat med nytta. Något nöje är det verkligen inte i att gå dit men å andra sidan vet jag att jag skulle ångra mig för resten av livet om jag inte var där så ofta jag bara kan. Det blir mer och mer förvirrat. Till och med jag blev lite tagen på sängen när jag insåg hur mycket kortisondosen var höjd. Och i dag tappade jag faktiskt humöret när ännu en hurtig människa kom in och pratade med "Britta". Då avslöjade jag den hemlighet som uppenbarligen bara är en hemlighet i vården; hon heter BRITT! Hon har hetat BRITT i hela sitt drygt åttioåriga liv. Fast det står Inga-Britta i personbeviset. Är det för mycket begärt att hon kan få heta BRITT nu också??? Kan ni inte skriva in det i journalen??? Eller sätta en lapp på dörren, typ "Här ligger BRITT"??? Och i samma ögonblick fick jag dåligt samvete. Inte är det undersköterskornas fel. Dom läser ju in sig så gott dom kan. Men dom lovade i alla fall att kolla om det gick att få in en anteckning.

En av mammas väninnor var där och hon har erbjudit sig att sitta där om och när det behövs. Ett helt gäng stjärnor i himlen blir det naturligtvis till dig Inga-Lill. Och till alla er andra som tar er tid att gå upp en sväng och hälsa på.

Och jag då? Jag väntar fortfarande på kallelse till UL och ev biopsi. I min lilla absurda tankevärld känns det faktiskt bara bra att ingen har ringt om en tid. Då var det väl inte så bråttom som det kunde verka, då. Fast visst vore det skönt att få det ur världen.

I går var det dags för besök hos sjukgymnasten. Hon hade fått strikta order att inte kalla in mig förrän röntgenresultaten var tolkade. När det gäller axlarna, tydligen. Fortfarande hänger ju operationsärren i luften. Jag är bara glad för att besöket äntligen blev av. Det var en bra tjej. Hon var rak och ärlig och visade precis det j---ar-anamma som jag behövde. Jag fick med mig ett träningsschema just för LD-lambåopererade. Undrar just vem som borde ha ansvarat för att ge mig det efter själva operationen?

Alla ovana övningar gav mig träningsvärk. Så lär det också förbli i några dagar. Men så skönt att ha fått ett träningsschema som i första hand jobbar med full rörlighet. Full styrka kan vi alltid ta tag i sen. En lång promenad blev det i alla fall idag (ingår i träningsprogrammet), med tema antikaffärer, och sex bedårande små lotus-gul-assietter fick jag med mig som belöning för det.

Annars har jag unnat mig en helt sjukhusfri dag i dag. Inget besök för mig och inget besök hos mamma på SÖS. Jag har ju verkligen försökt att svänga upp åtminstone en liten stund varje dag på mammas avdelning. Bäst är när jag kan tajma ronden, för då vet jag exakt vad som är sagt. Men oavsett när och hur, är det en känslomässig bergochdalbana. För oss alla. Att vara anhörig är verkligen på så många sätt värre än att vara där själv...

Jag har förstått av alla "hur gick det då?" idag, att jag har lämnat er läsare med en rejäl cliffhanger. Det är lätt att glömma ibland att inte alla har tillgång till all information. Ingen skulle väl vara gladare än jag om jag hade kunnat svara på den frågan men några förväntningar hade jag inte.

Själva onkologbesöket gick väl bra, tror jag. Hon klämde och frågade om operationerna, klämde lite till och frågade om operationerna. Och till slut klämde hon med lite gegga och frågade om operationerna en gång till. På ett ungefär. Jag försökte att lägga ut lite olika krokar under tiden men hon är lite svårläst, min nya onk. Det är ju bara för säkerhets skull, gav ingen större respons. Jag får väl ändå räkna med att vara högriskare ett tag till, gav faktiskt ett mer lugnande: Så länge du går hos oss vill vi ha full koll. Och precis då, när jag nästan hade sänkt garden och börjat andas ut meddelade hon att hon inte bara skriver en remiss för ultraljud (vilket jag visste redan innan att hon skulle göra) utan också för biopsi om nu röntgenläkaren tycker att det behövs. Dessutom ville hon veta om jag fanns tillgänglig på mobilnumret ifall det gick att ordna tid på studs.

En enda gång tidigare, vad jag minns i alla fall, har jag blivit inringd på en remiss och det var när professorn hade glömt att lägga in en mammografi halvvägs in i cellgiftsdimman. Annars har alla remisser gått sin gilla gång i papperskvarnen och så småningom hamnat i brevlådan. Kanske ville hon bara se till att jag får ett svar så fort som möjligt. Så är det nog. Men det där med biopsi var inget jag ens hade ägnat en tanke åt innan gårdagens besök. Det är bara att hålla en extra tumme för att det inte ens kommer att behövas.