Senaste inläggen

Av Ingela - 9 januari 2012 19:43

Ska jag skriva ett inlägg i dag alltså? Jag har funderat lite fram och tillbaka och bestämde mig till slut för att göra det. Om jag nu bloggar om min resa i cancerlandet, ska jag väl göra det också när vägen faktiskt kan börja leda åt fel håll? Eller om det nu bara är ännu ett falskt alarm.


För att ta det hela från början, så ringde min senaste onkolog idag. Hon hade fått röntgensvaren. När det gäller axeln/armen var allt frid och fröjd. Inget syns där. Däremot syns det något vid mastektomiärret. Lite oklart vad det där "något" är, så har jag möjligen märkt något själv? Inte mer än att jag ju faktiskt har lyft funderingar över dom små förhöjningar jag känt och både tidigare onkologer och kirurg har viftat bort dom funderingarna. Men nu finns det där, tillsammans med vätskan som syntes redan vid förra ultraljudet. Jaha, men inte är det väl någon akut orsak till oro? Nej, det är det ju inte men kan du komma i morgon? Nja, i morgon är inte så bra. Nehej, nästa vecka då - eller då jobbar jag ju natt. Kan du verkligen inte komma i morgon?


Men någon akut orsak till oro är det ju inte... Behöver jag ens skriva att jag såg till att kunna komma i morgon. Precis så absurda samtal äger rum dagligen i det absurda land vi kallar cancerlandet. Om någon nu sitter och håller på en oanvänd tumme i morgon vid kvart över elva har jag ett himla bra förslag på användningsområde!


Ber för övrigt om ursäkt för att jag hade missat att reklamen var tillbaka på bloggen. Nu är den borta igen!



Av Ingela - 6 januari 2012 16:55

Jag har mellanlandat i spenaten en stund för lite välbehövlig vila. Det har blivit lite si och så med det under julhelgerna. En hel del helt vanligt jobb har det varit men också det här med att vara anhörig. Det känns ibland som ett heltidsjobb.


Nu är i alla fall mamma inlagd på SÖS sen i måndags. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att få henne inlagd redan före nyår men då var det bara platsbrist. När jag fick reda på att hon hade ramlat tre gånger under nyårshelgen, bestämde jag mig för att inte ge mig. Och för att göra en lång historia kort, fick vi det som vi ville efter en hel del fix och trix. Jag har försökt att se till att vara med på läkarronderna, så gott det går, och det har nog varit bra. Nu är vi helt överens om att mamma stannar tills det finns plats på Dalen. Att åka hem och ramla igen är inget alternativ.


Och mamma tycker fortfarande att det är bra att jag är där och härjar. Trots att jag såg till att hon fick en blixtremiss till tandläkaren på SÖS, som slutade med en utdragen tand igår. Hon hade glömt att nämna den, gång på gång, och jag förstod att den skulle kunna ställa till med problem om dom nu ska sätta in cellgifter. När jag nämnde den, var det verkligen inga problem att få onkologerna att skriva en remiss. Fast till och med onkologerna var överraskade av hur fort det gick att få resultat. Men nu är den borta och eventuella infektioner hinner behandlas. Och faktiskt. Trots tandutdragning och allt, såg hon rätt pigg ut i går.


Min position som påläst anhörig verkar vara starkare än någonsin. I går fick jag till och med vara med om att göra en ordentlig genomgång med en av onkarna av hela medicinlistan. Då var jag faktiskt noga med att påpeka att det finns gränser, även för mina erfarenheter och kunskaper. Min position som manikyrist, däremot, tog nog slut fortare än den knappt hade börjat. Jag hade glatt utrustat mig med en nagelsax eftersom mamma tyckte att naglarna var alltför långa. Det lilla försöket slutade med att jag sprang ner till apoteket och köpte ett gäng nagelfilar. Som hon luttrat meddelade att hon lika gärna använde på egen hand. Nåja, man kan väl inte vara bäst på allt :)


För egen del har jag samlat på mig ett blåmärke till. Det var väl dags för det när den där stora ringen på handen äntligen var på väg att blekna. Fast den här gången berodde det inte på provtagaren. Jag har verkligen hittat mitt lilla paradis bland Karolinskas provtagningscentraler. Tredje gången gillt, heter det ju, och tre gånger i rad har jag fått ett helt fantastiskt bemötande. Bara en sån sak som att min begäran om en butterfly (första gången) lugnt möttes med informationen om att "våra korta svarta är helt överlägsna". Vilket dessutom visat sig vara helt sant alla tre gångerna. Värmekuddar till utlåning är inga problem. Att det blir blåmärken utan att det ens har gjort ont, trots att det har varit nödvändigt att rota runt efter ådrorna, är en världslig sak. Och faktiskt helt omöjlig att undvika.


Om någon nu är nyfiken på var provtagningsparadiset finns, så kan jag meddela att enbart svårstuckna göre sig besvär (ska jag bidra till att skapa kö dit, ska det helst vara en kö av oss som verkligen behöver vara där). Skriv en kommentar och ange en mailadress där jag kan berätta var den ligger, så publicerar jag inte kommentaren. För er som inte är svårstuckna kan jag lugnt meddela att alla provtagningscentralerna som KS har är mer än väl kompetenta för uppgiften att ta blodprov.


Till er alla önskas en underbar trettonhelg, med varsin extra stjärna i himlen!

Av Ingela - 1 januari 2012 18:03

Egentligen var jag ute efter något helt annat. När vi tömde mammas lägenhet, vid hennes flytt till klostret, tog jag över en ofullständig kaffeservis. En cirka femtioårig servis som har visat sig alldeles utmärkt till att dricka espresso ur. Det var den jag hade bestämt mig för att komplettera åtminstone till ett halvt dussin. Det gjorde jag också. Efter lite efterforskningar på nätet, hittade jag en antikaffär som inte bara hade Prunus hemma. Han tänkte ha öppet på nyårsaftonen också! Jag gillar Prunus skarpt. Så det blev, förutom kompletterande kaffekoppar, två tekoppar också. Eller så får dom hänga med i kulturutbytet och bli cappuccinokoppar:)


  


Men så över till den omedelbara blixtförälskelsen. Jag har också växt upp med Lotus Gul. Även där tog jag med mig en högst ofullständig servis från mamma. Jag har väl aldrig ens reflekterat över om jag gillar designen eller inte. Det roliga med den servisen har alltid varit att tallrikarna har en misslyckad dekor. I stället för varannan gul respektive grå runt om, kommer det helt plötsligt två gula, och om jag inte helt missminner mig är hela gänget inköpt i andrasorteringsshoppen.


 


Sju flata tallrikar, en djup, två uppläggningsfat och en såssnipa är det jag hade i skåpet. Med betydligt mindre engagemang tog jag mig an uppgiften att åtminstone kunna komplettera med djupa tallrikar. Och då slog alltså blixten till!


 


Jag är ju ingen bra fotograf men gissa om dom små kaffekopparna är fina IRL! Instant love!!! Två stycken stod bara där och väntade på hyllan och självklart fick dom följa med hem! Och det allra roligaste var att ena kaffefatet visade sig komma från samma "misslyckade" produktionsomgång som mina tidigare tallrikar. Tyvärr hade han inga djupa tallrikar, så där är jag fortfarande på jakt om nu någon ligger och trycker på sådana. Hör av dig i så fall!


För övrigt vill jag passa på att önska er alla 1125 unika och underbara decembervänner ett alldeles GOTT, NYTT och särdeles fantastiskt ÅR!!! Även om regnvädret just nu döljer era stjärnor, finns dom där. Lita på det!

Av Ingela - 29 december 2011 20:02

Jag har hittills varit restriktiv med att skriva om andras resor i cancerlandet. Det här är ju min blogg och ska så vara. Framför allt har jag varit restriktiv med att skriva om dom som inte själva bloggar. Men just idag tänker jag göra ett undantag eftersom jag i det här fallet också är anhörig. En anhörig som antagligen redan är "svartlistad" i journalerna. Inte bara envis och jobbig utan dessutom jobbigt erfaren och påläst. Det är inte helt främmande att se paralleller till mitt eget jobb om det nu skulle dyka upp släktingar som tycker sig veta det mesta. Men mamma har hela tiden fått välja om hon vill ha med mig eller inte och det är faktiskt för hennes skull jag gör det (även om jag också får erkänna att det är lite tillfredställande att faktiskt få användning för alla kunskaperna. Annars hade jag ju ställt in mig på att bli onkolog i nästa liv).


Och under hela hennes resa har jag gång på gång undrat vem som tar hand om alla dom som inte har någon som för deras talan. Hela vårdapparaten är full av helt fantastiska människor som verkligen slår knut på sig för att göra det bästa för patienterna. Men det hjälper inte särskilt långt, tyvärr, om det helt saknas planering och samordning från början. Några små betraktelser från dom senaste dygnen:


Tänk dig att du är lite till åren och har fått cancer på gamla dagar. Två sorter dessutom, varav den ena så småningom börjar sprida sig. Innan du ens vet att det är cancern det beror på har du varit sängliggande med ryggvärk under en längre tid. Till slut får du chansen att bli opererad och saker börjar se lite ljusare ut. Ända tills det börjar hagla ner nya informationer om nya röntgenundersökningar, fler strålningar, cellgiftsbehandlingar osv. Är det då för mycket begärt att du faktiskt får fokusera på att smälta all information du fått? Att informationen om dom mediciner som läkarna har skrivit ut når ända ut till distriktssköterskan i tid, så den stackaren slipper sitta i timmar och pussla ihop ett medicinschema enligt Cajsa Wargh-metoden (man tager vad man haver, för den som nu inte känner till själva metoden)? Eller är det för mycket begärt att någon ser till att du får den transport du behöver till och från sjukhuset? Eller att någon funderar över hur i hela friden du ska kunna ta dig från strålning till behandlingsavdelning när du knappt kan gå två steg utan stöd? Bara några exempel. En del kan verka rätt bagatellartade för oss som står vid sidan om men nu skulle vi ju försöka se det från patientperspektivet.


Tydligen är det för mycket begärt. Det känns lite som att det inte går att andas ut ens den minsta lilla sekund, för då blir det fel någonstans i kedjan. Jag har ju en enorm fördel, jämfört med många anhöriga, som ändå vet hur turerna går i cancerlandet. Dessutom har jag en enorm fördel, jämfört med många anhöriga, eftersom jag är van vid att läsa in mig och ställa krav. Och även om jag uppfattas som jobbig, ger det resultat. Men återigen, utan alla dessa fantastiska änglar i vårdapparaten skulle det ändå inte fungera. Stora stjärnor till er alla! Ni vet själva vilka ni är. Och våra fantastiska nunnor förtjänar verkligen hela stjärnhimlen. Igen, igen och igen!


I alla fall råder det nu inga tvivel om att det är liggande transporter som gäller. Även mellan olika avdelningar (fast där får jag nog vara med och ryta till från gång till gång). Vi har också fått till medicineringen för en hel vecka framöver (peppar, peppar) och för säkerhets skull har vi extra doser av dom långtidsverkande och illamåendemedicinerna uthämtade. Och vi har fått en remiss ivägskickad till ASIH! ASIH betyder Avancerad Sjukvård i Hemmet och står verkligen för svaren på många av frågorna. Dom är länken mellan sjukhuset och patienten i hemmet och kan både hjälpa till med hjälpmedel och diverse behandlingar. Hemma. Och då behövs ju inga transporter alls. Hoppas nu bara att det inte tar allt för lång tid innan dom hör av sig.


Och mamma då? Som sagt, hennes resa utöver det här får hon själv berätta om. I andra sammanhang. Bloggande är inte riktigt hennes grej men hon är i alla fall försedd med en alldeles sprillans ny och äkta tantmobil, så hon kan nås på båda sina telefonnummer. Stora knappar, tydlig display och man behöver bara lyfta på locket för att svara. Och stänga detsamma för att avsluta. Fåfänga dottern fann sig tvungen att påpeka i affären att den minsann var till en "riktig" tant. Säljaren nickade och log lite sådär medlidsamt. Och ska jag vara riktigt ärlig, blev jag nästan lite sugen. Ska man ha en ren ring- och SMS-mobil, är detta nog den ultimata modellen.



Av Ingela - 27 december 2011 19:55

    


1.  En banbrytande variant på att skapa ny vårta och vårtgård

x.  Ett hemligt sektmärke

2.  Bara ett alldeles vanligt, fast särdeles ihärdigt blåmärke


Alternativ 1 hade ju varit lite spännande. Jag och tre bankande röntgensköterskor i intensivt samarbete. Visserligen inte helt perfekt i färgen men formen. Och en lite vårta där i mitten också. Lite nobelpriskandidat, liksom. Alternativ 2 hade kanske inte varit så smickrande men även det lite spännande. Eller hur? Fast den tråkiga sanningen är naturligtvis att det bara är ett vanligt "sketet" blåmärke. Bilden är från i torsdags men det har inte hänt så värst mycket sen dess. Kanske lite mer grönaktig nyans bara. Tomten fick vara med på bilden för att muntra upp det hela. Och för att det har varit jul och för att min vägg bakom tomten är det enda som faktiskt påminner om vinter! Missförstå mig rätt. Det räcker alldeles utmärkt. Varje dag utan snöskottande, pulsande och frysande är en bra dag. Tycker jag.


I dag bestämde jag mig för att förlänga min julledighet och ta mig ut i spenaten för att se vad Dagmar hunnit ställa till med. Tack och lov verkar vår lilla del av Roslagen ha klarat sig ganska lindrigt undan (peppar, peppar). Ett eller möjligen flera strömavbrott på totalt 11 timmar, enligt mina timers som glatt hade vänt på dygnet, och en lossnad staketsektion. Inte mycket att gnälla över.

Av Ingela - 26 december 2011 19:44

Nu har vi snart klarat av julhelgen. Julafton inleddes med att "klanen" samlades hos mamma. Bland annat fick vi se en inspelning från mammas sextioårsfirande. Oj, så mycket hår vi hade.


Vi fick också möjligheten att få se en alldeles äkta polsk nunneklosterkrubba:


 

 

En av "huvudpersonerna" saknades men han lär enligt vanligtvis välunderrättad källa vara på plats nu, när han ju faktiskt är född. Alla mina varmaste och tacksammaste  tankar går till alla systrarna där i klostret för att ni bryr er så mycket om mamma och bara är världens finaste! För er finns inte stjärnor nog i himlen!


Tur är det, i alla fall, att det finns oändligt med stjärnor därute. För då kan vi ju slösa med dom som vi vill. Och just nu vill jag ge en alldeles särskilt fin och lysande god-fortsättning-stjärna till er alla!


Av Ingela - 20 december 2011 18:58

Det är nog tur att både knoppen och kroppen är så duktiga på att förtränga obehagligheter. Annars vete fasen om det hade blivit någon röntgen idag. Till exempel hade jag fullständigt förträngt att en datortomografi föregås av en timmes itvingande av kontrastvätska. Sju glas som obönhörligen ska drickas ur. Ett efter ett var tionde minut. Den smakar inte gott i början och jag lovar att inte smaken heller förbättras vartefter glasen töms. Jag hade också helt lyckats förtränga att det också ska sprutas in kontrastvätska efter halva röntgen. I klartext betyder det att man måste bli stucken. Eller vad man nu ska kalla dagens misshandel för. Blodtrycksmanschetter på båda armarna, ett stasband (eller vad det nu kan heta) runt vänster handled och tre sköterskor som gjorde allt från att försöka dra åt hårdare och hårdare både här och där till att slå allt hårdare och ljudligare på handens ovansida.


När väl en av sköterskorna stack till slut kändes det faktiskt nästan inte alls (obs ironi) fast nästa gång föredrar jag nog att bli bedövad med Emla i stället för slag (obs mer ironi). Jag har lite svårt för teorin som går ut på att tvinga fram kärlen med våld. Kanske för att jag av egen erfarenhet vet hur ont det faktiskt gör när dom slår en redan blå- och sönderstucken hand. Vissa saker glömmer kroppen aldrig… Men för att gå händelserna lite i förväg kändes det desto mer när allt var klart och det var dags att ta ut nålen. Den hade liksom fastnat lite. Eller rätt rejält. Aj! Det blödde igenom en dryg halvcentimeterskompress och som minne fick jag med mig en härlig blodutgjutning hem. Behöver jag skriva att jag verkligen längtar till nästa blodprov om tre veckor. Eller inte. Och inte behöver jag väl skriva att det inte kommer att vara aktuellt med något annat än fingerprov. I alla fall inte utan Emla. Någon måtta får det vara!


Nästa härliga del i processen var att lägga upp armarna ovanför huvudet. Det är först i det läget man inser precis hur begränsad rörlighet man har efter operationerna. Och hur ont det gör att försöka strunta i det och sträcka ut lite extra ändå. Det blir nog inte fel att få komma till en sjukgymnast i alla fall.


Själva röntgen gick alldeles utmärkt. Jag hade för mig att man var tvungen att hålla andan betydligt längre stunder, så det kändes som rena barnleken. Den här gången var jag helt förberedd på den skumma känslan av att ha kissat på mig när kontrastvätskan sprutats in och det var inte alls så illa som senast. Efter 15 obligatoriska minuter i väntrummet och fem glas alldeles rent och gott vatten (det gäller att få ut kontrastvätskan också) kunde jag ge mig iväg för ett besök hos mamma.


I korridoren på SÖS mötte jag en sköterska som såg bekant ut. Vi hälsade på varandra men det var först när jag såg henne igen som jag insåg att det var min gamla kontaktsköterska på Radiumhemmet som hade hamnat där i stället. Och nu är hon en av mammas sköterskor. Säga vad man vill men onkologvärlden är inte särskilt stor. Fast ändå alldeles för stor, om man säger så.


Och röntgensvaret då? Ja, det lär nog få vänta till nästa år. Hittills har jag haft en osviklig förmåga att tajma både komplikationer och provtagningar runt storhelgerna och det har ju funkat så här långt (peppar, peppar). Det blir vad det blir oavsett när det blir.


Under tiden skickar jag mina varmaste tankar till Johannas lilla familj som snart måste fira jul utan sin älskade mamma och maka. Johanna är en av våra nyaste änglar och en av dom riktigt unga. Sov i ro, finaste. Jag tror och hoppas att tanken räknades, vännen. En riktigt varm kram skickar jag också till Pysslan http://skitcancer.blogspot.com/ som inte orkar blogga mer. Titta gärna in och ge henne och hennes familj lite extra styrka.

Av Ingela - 19 december 2011 19:30

Inte illa, får man väl lov att säga. Dagens kirurgbesök blev väldigt mycket mer optimistiskt än förväntat. Jag hade laddat till tårna med argument för att få min bröstvårta. Om det så skulle ske med hjälp av en lilltå, med risken att det skulle kunna misslyckas helt. "Klart att du ska få en vårta", blev det lite överraskande svaret. "Nu är det så mjukt att jag fixar det med huden på plats". Och som det inte var nog med det; jag kommer att få en vårtgård som är tillverkad av hud från ljumsken (ibland får tydligen hela kroppen vara beredd att rycka in med reservdelar). Fördelen med det är att den huden får en vårtgårdsliknande färg direkt efter flytten och att den då är där för att stanna. Jag slipper tatuering och framför allt slipper jag hålla på att förnya tatueringarna gång på gång. Om nu allt går som det ska, förstås. Jag är ju lite luttrad vid det här laget. Minst sagt...


Så här positiva besked får jag minsann inte varje dag och nu tänker jag glädjas åt det. Och det är ju inte precis varje gång som vi är glada samtidigt, jag, f d tortyrdoktorn och syster T. 6 mars blir nästa operation och då blir det också ytterligare finputsning av ärren och en liten korrektion av fettknölen på ryggen.


Men först och främst ska jag klara morgondagens röntgen. En liten tumme, tass eller tå mottages med tacksamhet i morgon vid halv tiotiden.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards