Senaste inläggen

Av Ingela - 14 december 2011 20:48

Idag fick jag kallelse till röntgen. På tisdag är det dags. Det blev Ersta sjukhus eftersom KS väntetider är alldeles för långa. Jag kan ju tycka att det är ett visst respektavstånd (eller vad man nu ska kalla det för) mellan en enkel slätröntgen av axeln och en datortomografi av buk, thorax och axlar... Men jag håller mig envist kvar vid att det hela ju är bara för säkerhets skull! Och att det väl måste vara så att min ST-läkare och den hon nu rådgjorde med, tycker att det är bäst att kolla ordentligt när det ändå ska kollas. Hur som helst ska det nog till ett smärre mirakel om jag ska hinna få svar före jul. Mindre kul.


Lite mer kul är det faktiskt att den flyttade muskeln äntligen börjar mjukna märkbart. Kanske hjälpte hoten om att kräva nya ingrepp. Eller så var det bara dags för att det äntligen skulle gå åt rätt håll. Än så länge är det nog lång tid kvar innan det kan bli aktuellt med nästa ingrepp men nu har i alla fall hoppet väckts till liv igen.


Ännu mer kul är att jag äntligen har kommit igång med lite försiktig träning. Jag vill gärna pressa kroppen lite innan kallelsen till sjukgymnasten dimper ner. Mycket riktigt är jag mer svullen än vanligt i armhålan och bak mot ryggen, vilket stärker min tro att det egentligen är en lymfterapeut jag skulle behöva träffa. Men bortsett från svullnaden mår jag - som vanligt - så otroligt mycket bättre av att röra på mig, så det är värt det lilla obehaget.

Av Ingela - 7 december 2011 21:01

Jag är lite omtumlad efter dagens onkologbesök. Inte för att det blev ännu ett nytt ansikte i den ständiga genomströmningen. Det var jag förberedd på. Den här var av den bra sorten! Riktigt bra sorten som till och med var påläst på mig och min historia! Vi behövde inte ägna halva tiden åt att rekapitulera. Jag tror minsann att jag håller mig till ST-läkare i fortsättningen.


Nej, omtumlingen bestod snarare i att hon faktiskt tyckte att det var läge att röntga min onda axel. Bara för säkerhets skull. Eftersom det troligtvis hänger ihop med operationerna på något sätt. Även om kompensationsbelastningen från tiden som enbröstad inte finns där längre, har jag ju en hel radda med andra komplikationer som kan orsaka ont. Och om jag nu ska få komma till en sjukgymnast, vill vi gärna veta att det är just såna komplikationer som orsakar ont. Och inte andra... Så för säkerhets skull.


Då får vi ju också reda på om det onda hänger ihop med förhöjda värdena på blodproven. Vilket dom antagligen gör. Eller rättare sagt hänger antagligen dom förhöjda värdena ihop med mängden värktabletter som ska stilla det onda. Eller kanske hänger dom förhöjda värdena helt enkelt ihop med dom fulgula. För dom är ju inte särskilt snälla av sig. Om en månad vet vi lite mer. Eller kanske inte. Vi kommer att veta om värdena fortfarande är förhöjda. Kul jul, med andra ord. Om hon inte bestämmer sig för att röntga mer än axeln (hon skulle rådfråga lite), för då kanske vi vet mer tidigare. Och då kan det ju faktiskt bli en kul jul. Eller inte alls. Om det nu går att få röntgentider, förstås. Annars blir det kul vid något annat tillfälle. Eller inte kul alls. Vi gör allt detta för säkerhets skull. Det är vi faktiskt överens om, jag och ST-läkaren, men väntans tider är väntans tider... Och väntans tider är inget annat än sk-t. I alla fall inte i cancerlandet. Även om det bara är för säkerhets skull.


Lite bättre nyheter bjöd ändå dagens besök på också. Det är fritt fram att använda även högern för att ta blodprover. Virrpannan (läs jag) hade rört till informationen även där. Det är infektionsrisken pga dom bortrensade lymfknutorna som har varit orsaken till restriktionerna men så länge som armen verkar OK är det numera också OK att ta blodprov.  Rent praktiskt innebär det kanske inte så mycket eftersom det var just högern som blev helt sönderstucken under cellgiftsperioden men nog känns det som en stor tröst när nu nästa blodprov blir redan om en månad.


Vi pratade en hel del om mina operationsresultat. Hon tyckte att jag skulle kontakta plastiken på KS, där ändå beslutet ursprungligen fattades, men vi var helt överens om att jag först bör lyfta frågan med tortyrdoktorn eftersom jag ska dit om ett par veckor. Mina upplevelser av fulgulpilleralternativet togs verkligen på fullaste allvar. Hon hade hört så många liknande historier och höll verkligen med om att det är en märklig situation när det helt plötsligt dyker upp nya och dessutom allergiframkallande medel i våra livräddande mediciner.


En remiss till sjukgymnasten blev det ju också, som sagt. Förhoppningsvis kan jag få lite tips om hur jag bygger musklerna runt den där klumpen som en gång tjänstgjorde som ryggmuskel. Och då kanske svullnaderna och vätskeansamlingarna äntligen kan försvinna. Skam den som ger sig.

Av Ingela - 6 december 2011 19:45

Idag var det dags för blodprov igen. Dom vanliga två rören inför morgondagens onkologbesök. Jag trodde faktiskt på fullaste allvar att det skulle bli lite lättare med blodproven nu när jag inte behöver ta så ofta. För säkerhets skull tog jag med mig en värmekudde och hann sitta i drygt tio minuter med den. Dessutom gick jag till provtagningscentralen med dom tunna, tunna små svarta nålarna. Inte hjälpte det...


Hon rotade på en bra stund vid första sticket. Inget hände förutom att det gjorde rejält ont mellan varven. Andra sticket lyckades i alla fall, tack och lov. Jag tyckte nästan lite synd om dom som satt och väntade på sin tur. Dom såg lite lätt panikslagna när jag äntligen kom ut därifrån, åtföljd av provsyrrans "tack för att du tog det med så gott humör ändå!". Jo, men vad ska man göra då. Det gör ju faktiskt inte mindre ont om man blir grinig eller förbannad. Och det var ju inte hennes fel. Vid det här laget kan jag helt klart skilja agnarna från vetet. Hon gjorde vad hon kunde och gjorde det på bästa sätt. Det var min ven som gömde sig hela tiden.


Enligt henne är det dessvärre så att det inte blir bättre bara för att det blir glesare mellan provtagningarna. Lite trist är det att behöva inse att vänster armveck inom en snar framtid är förbrukad. Som blodprovskroppsdel alltså. Fingrarna finns ju kvar men det är lite meckigt att klämma ut tillräckligt för två rör. Dessutom är resultatet inte riktigt lika exakt med fingerprov. Ovansidan av handen vill jag inte ens ta med som ett alternativ om det går att undvika. Det gör så obeskrivligt ont. Det får nog bli ytterligare en sak att dryfta med onkologen i morgon. Jag har läst nånstans att det inte riktigt är lika noga med att man inte får ta prover på den axillutrymda sidan längre. Visserligen slet jag rätt rejält på högersidan under cellgiftsperioden men det skulle ju onekligen öka valmöjligheterna lite.

Av Ingela - 4 december 2011 20:09

Eftersom det inte är alltför svårt att lista ut vem tortyrdoktorn är, ska jag i rättvisans namn vara tydlig. Jag klandrar inte honom för att det gick som det gick med min rekonstruktion. Det är en risk man tar och jag har helt enkelt haft lite otur. Det jag nu funderar över är om det faktiskt finns något sätt att rätta till det hela. Helt lätt är det inte att hitta adekvat information i ämnet. Antingen hamnar man i bröst- och läppförstorarnas värld och där har man inte så mycket att hämta om man nu har bestämt sig för att det får vara nog med främmande föremål i kroppen. Och i den andra världen, dvs cancerlandet, finns det nästan ingen information alls om mindre lyckade operationer. Jag börjar väl med att lyfta frågan på onkologbesöket på onsdag, så får jag se vart det tar mig.


Bytet av dom fulgula är också en fråga jag tänker ta upp. Trots att jag försökte välja den medicin som var absolut mest lik i beståndsdelarna, har jag vandrat runt i någon sorts biverkningarnas diversehandel sen jag bytte. Jag har haft vallningar och svettats floder på nätterna. Jag har gråtit framför till synes helt oskyldiga tv-program. Jag har varit om möjligt ännu mer lättirriterad än vanligt. Och jag har haft ont ungefär överallt. Lite har väl det fuktiga vädret hjälpt till med det sista. Åtminstone känns det bättre när det slår över till klarare och torrare väder.


Så några minusgrader vore inte helt fel. Och torrt väder. Då skulle jag ju också kunna se alla stjärnorna. Inklusive dom 934 som jag just precis nu delar ut till alla fantastiska och unika novemberbesökare!

Av Ingela - 28 november 2011 20:39

Idag är det exakt ett år sen jag gjorde rekonstruktionsoperationen. I fredags var det ett halvår sen förminsknings- och ärrkorrigeringsoperationen. Det här innebär att jag är fri från alla restriktioner. Rent teoretiskt alltså. Nu ska det enligt konstens alla regler vara fritt fram att till och med använda bygel-BH. Jo, och jag har hört den där om Rödluvan och vargen också...


Sanningen är ju att jag ligger någonstans mellan sex och nio månader efter i tidsschemat och jag börjar seriöst att tvivla på att jag någonsin kommer att komma ikapp. Kanske är det dags att inse att åtminstone den första operationen faktiskt inte blev lyckad. Kanske är det dags att ägna lite tid åt att se om det kan finnas en plan B. Att inte bara passivt invänta bakslag efter bakslag utan göra ett försök att ta över kontrollspaken och ställa lite krav. Det skulle onekligen vara lite mer likt mig själv.

Av Ingela - 21 november 2011 21:00

Egentligen ska jag väl skriva att det blev en ny protes. Hade protesutprovaren fått bestämma hade det blivit tre. Normalt får man ju bara en protes per år men nu när jag hade bytt storlekar hade saken hamnat i ett annat läge. Jag försökte förklara några gånger att jag bara ville ha en. Den andra har jag ju redan. Hon ville inte riktigt lyssna på det örat utan försökte övertyga mig om att det var mer hygieniskt om jag hade två uppsättningar. Jag gjorde ett nytt försök att förklara att om jag nu bara ska använda proteserna ibland, så finns det goda möjligheter däremellan att hålla dom rena. Hon beklagade då att dom inte hade proteser hemma, så jag kunde få gå hem med tre på en gång. Och trots att jag försökte än en gång tala om att jag bara ville ha en, pep hon iväg för att rådgöra med en kollega.


När hon kom tillbaka såg hon sådär ledsen ut, som bara den som kommer med dåliga nyheter kan göra. Dåliga enligt henne alltså. Eftersom jag är mitt i en rekonstruktion, tyckte hennes kollega att jag skulle nöja mig med att få med mig en protes. Och helt plötsligt sjönk mitt budskap in i henne, när jag för sisådär åttonde gången påpekade att det var precis vad jag var ute efter. Då såg hon glad ut igen och jag kunde äntligen få skriva på pappret och gå därifrån. Jag förstår väl att företaget har ett intresse av att lämna ut så många proteser som möjligt. Landstinget betalar ju. Och precis av den anledningen tycker jag att man inte ska ta ut en enda protes mer än vad man behöver. Om nu fåfänga kan räknas som behov.


Nu är i alla fall proteserna testade, både i traditionell protes-BH och i fantastisk-TV-BH. Lite ovant och konstigt känns det och dom kommer inte att bli använda så särskilt ofta. Men nu känner jag mig lite bättre rustad inför nästa besök hos tortyrdoktorn. Det går nämligen ruskigt långsamt för den där ryggmuskeln att mjukna och jag förväntar mig inga glada besked av honom. Någon bröstvårta lär det inte bli på den här sidan nyåret i alla fall. Om det nu någonsin blir något annat än en tatuering. Men i den frågan är det långt till att jag viker mig. Hellre ett misslyckande till än att inte göra ett försök. Mer om detta lär följa om en månad när jag har nästa kirurgåterbesök inplanerat.

Av Ingela - 15 november 2011 19:37

Jag har inte mått så bra dom senaste veckorna. För att använda årets understatement. Mer blir det inte skrivet om det just nu. Det har i alla fall vänt och jag är på väg att bli mig själv igen.


Kanske var det bytet till nya fulgulpillersorten som bidrog till det dåliga måendet, trots att jag valde den som verkligen var mest lik i alla beståndsdelar. Jag har nämligen haft ordentliga värmevallningar och svettningar efter bytet och det var länge sen sist. På biverkningslistan står onekligen också både sömnrubbningar, oro och ångest. Sömnrubbningar har jag haft länge men dom har bytt skepnad. Förut har jag inte haft några som helst problem med att somna, däremot med att jag har legat vaken mitt i natten. Nu kan jag ligga och vrida mig i timtal. Eller så somnar jag gott i kväll. Ja, så blir det säkert.


Ett bra sätt att fördriva tiden när man är sömnlös, är att se på TV. Kanske inte världens bästa metod om man faktiskt vill somna om men förr eller senare brukar det gå. Antagligen när man somnar av ren utmattning efter alla reklampauser... I väldigt många av dessa reklampauser och rena infomercialinslag görs det reklam för en helt fantastisk BH. Den påstås sitta perfekt, lyfta utan bygel och till och med gå att sova i (det kan jag i och för sig efter snart ett års tid avslöja att man kan i andra BH:ar också). Efter att ha sett inslaget trettifjurton gånger blev jag faktiskt sugen på att testa. Så himla dyra är dom inte. 600 inklusive frakt för tre stycken i olika färger. Eller färger och färger. Svart, vit och beige.


I alla fall slog jag till för några veckor sen och igår kunde jag hämta ut mitt paket. Och tro det eller ej, det verkar faktiskt vara ett fynd. Eller tre, då. Normalvarianten var slut, så jag fick en med lite spets på och små vadderade inlägg. Med dom i satt den okej. När jag sen tittade lite närmare på den, fanns det små hål där man kunde dra ut inläggen. Gissa vad man mer kan göra med dom små hålen? Jo, man kan pula in proteser om man nu har såna och vill använda dom. Och då blev det ett riktigt bra pris eftersom protes-BHar normalt är svindyra. Jag testade en idag, med mina efteroperationsproteser och den var faktiskt skön att ha på sig också.


Än så länge kan jag inte testa med riktiga proteser eftersom jag bara har en halvprotes. Jag hade ju egentligen tänkt att klara mig med mina nya små tonårstuttar men nog kan det vara kul att ha ett alternativ när jag någon gång vill känna mig lite extra fin (läs slippa se magen uppifrån hela förb----de tiden). Ja, jag är fåfäng men det står jag för. Jag har inte tagit ut någon protes i år, så jag tar nog och bokar en tid i morgon.



Av Ingela - 5 november 2011 19:26

I min mailväxling med läkemedelsverket fick jag, pinsamt nog, erkänna att jag hade läst min läxa lite dåligt. E 102 tillhör inte dom allra värsta färgämnena. Men väl illa nog för att Sverige ska inta en mycket restriktiv hållning. Nu förändrar detta inget i sak i min argumentation. Hade jag varit överkänslig mot tartazin, hade ansvaret legat helt och hållet på mig. Om jag nu hade överlevt. Och faktum kvarstår att bedömningarna om vad som är likvärdiga läkemedel verkar ske helt utanför patienternas verklighet. För övrigt kommer vi nog inte längre, xx och jag. Vill jag förändra nuläget, är det den politiska vägen som gäller. Så det får nog bli en liten skrivelse till departementet framöver.


Och apropå att mycket verkar ske utanför patienternas verklighet, var jag och hälsade på mamma på SÖS i dag. Efter närmare två månaders ryggsmärtor fick hon äntligen den operation hon behövde. Man blir ju helt förstummad av att det ska behöva ta så lång tid innan vårdapparaten förstår att det är allvar. Och då har hon ändå berättat om sina bortopererade brösttumörer från det allra första besöket på vårdcentralen. Jag önskar att jag hade varit med vid läkarbesöken... Men det tjänar inget till att gråta över spilld mjölk. Nu är det som det är och från och med nu kommer jag åtminstone att vara med vid onkologbesöken.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards